268

Du fäster blicken på himlen. Du rabblar tyst, skriver i din gamla nötta anteckningsbok. Amari i år är gamarnas år, lammgam, gåsgam. Alpkaja. Jag drar med fingrarna genom vassa snår, liten aning timjan, oregano. Fårlort. Här har nån rökt cigg på cigg, väntat, kisat mot porten som hon borde kommit igenom för flera timmar sen. En till, sen går jag, tänkte han. En till, sen går jag definitivt hem. Absolut. Inte stå här som en hund och vänta. Inte en gång till.
Kom hon nånsin. Det undrar jag. Fimparna är så mosade, som under en mycket arg, mycket besviken klack.

Hökörn. Och gamarna, visslar, det torra knäppet av ben dom släpper mot klipporna. Gamarna som patrullerar ovanför oss, ifall. Du grät över minervaugglan med bruten nacke som vi fann igår. Jag gråter över en ensam man som väntar och röker vid en gammal båge av kall sten, handen skuggar pannan, förgäves, hon har gått åt ett annat håll ikväll, sett nåt annat, inte honom.
I morron ska han vänta där igen.