289

Jag vet inget om hur man slåss. Jag har aldrig gett nån ens så mycket som en örfil. Tjejer slogs inte när jag växte upp. Ingen har talat om för mej hur man gör, och ingen har heller sagt vilken smärta det innebär för en själv att slå nån.
Jag känner mina fingrar träffa, jag tror att det är hans näsa, jag känner knogarna slå i nåt hårt som sen fjädrar tillbaka. Och sen. Smärta, grön elekricitet uppför armen.
Han tar två steg bakåt. Blinkar, blinkar igen. Armarna hänger kvar vid sidorna.
”Jag tänkte på dej.”
Jag tar sats, måttar en spark, två sparkar mot hans skenben, halvbra träffar, för nu blinkar han en tredje gång, för att få bort tårarna ur ögonen.
”Jag satt där jag satt, och kunde inte sluta tänka på dej. När du åkte tyckte jag att det var skönt. Först. Men sen började jag längta efter dej.”
”Det kunde du ha skitit i.”
Jag går så nära honom jag kan medan jag säjer det, min röst är inte min röst längre, den är bara ett gläfsande och överläppen åker upp av sej själv när jag sätter naglarna i hans armar. Och drar neråt. Hårt. Jag skulle skratta åt mej själv om jag kunde se mej utifrån. Ursinne slår så lätt över i parodi. Han fortsätter prata. Klösmärkena blir skära, svullna, och i slutet av varje streck hänger hudflagor som rullat ihop sej, liksom allt för nära elden.

Han försöker greppa mina handleder.
Jag spottar, vrålar, som en floresiensis skulle göra, inga ord, inget språk, bara kropp nu. Jag skriker ur mej min ilska och oro, skriker bort min envisa förälskelse tills jag är tom. Urlakad.

Han är inte kvar.
Inte jag heller.