torsdag 22 oktober 2009

295

Jag fuskar med allt. Sopar gruset i tamburen under mattan, skakar upp stegräknaren, tittar i facit. Jag häller ner chilipeppar och gurkmeja i den färdigköpta tomatsoppan och kallar den min egen.
En lust och en längtan att skolka, komma undan. Ett förfelat arv, föräldrar som steg upp i gryningen och aldrig vilade.
Eller kanske just därför.
Raggardusch.
Att hitta genvägar, att bara bromsa lite vid stoppskylten om ingen ser en. Ett memory med brickor som är bitna i olika mönster.
Hafs, slarv.
En fuskare som bär sitt namn med ett slags stolthet.

6 kommentarer:

  1. Haha, visst känner jag igen mig! Måste fråga: vad är raggardusch (även om jag kanske kan föreställa mig)?

    SvaraRadera
  2. nej, jag är en pedant och fuskar aldrig med städning, ordningsättning och kan väl inte skylla på något annat än min morfar som är super, super pedant.
    även jag steg upp i gryningen för att som ung hjälpa mina föräldrar med jordbruket, och fann att det inte passade mig...så jag flyttade 25 mil bort och skaffade ett eget bekvämare liv.

    SvaraRadera
  3. mmm ibland är det skönt att kliva ner och fuska lite det funkar ju ändå

    SvaraRadera
  4. Jag tror att den som inte KAN fuska mår allra sämst. Lite fusk behövs får att mår bra.

    SvaraRadera
  5. Vad är fusk egentligen ?
    Fusk i någons ögon behöver inte vara det i någon annans.
    Huvudsaken är att man har ett gott samvete och nöjd med si själv.

    SvaraRadera
  6. Det viktigaste är väl att vara ärlig mot sig själv? Vet man med sig att man tar den "bekväma vägen" så tycker jag att man kan bära fusket med högburet huvud. :)

    SvaraRadera