Sista dan

Som vanligt. Ett bokslut, för det är nåt du behöver. Och du minns allt. Tillkortakommanden, besvikelser, det gröna, det gula, det som tränger upp i strupen. Det tunga, varma bakom ögonlocken. Och dom små stunderna av lycka och lätthet. En fin dag med en ganska ny och en alldeles ny vän på Rosendals trädgård. Ett lugnt samtal, en samhörighet som inte blev skrämd av tystnad. En dag att vira runt hjärtat. En syster på väg upp från botten, ett hopp som flämtar, men som inte ger sej riktigt. En pojke från Kabuls utkanter med ett godkänt betyg i ena handen och en knycklig blomma i den andra. En spansk tennisspelare som bär dina drömmar. Två döda, tre som började leva. Saker att skriva i höger och vänster kolumn, en känsla att året tagit mer än det gett. Och önskan om mer nåd nästa år, inte bara för dej, för dom runt dej som behöver, så många som behöver. Jag tänker på er. Ni är här. Och ni vaggas här, ni är inte ensamma, jag är här, precis här.

Försäkran

Det är nåt med december. Avsaknaden av löv. Ljuden som går igenom, långt, kommer tillbaka. Du går. Återigen. Och ler åt dina vanor som aldrig går att bryta. Du sörjer, du går. Du ser hunden hela tiden och du försöker tänka att det bara är en hund, bara var en hund, men det är lögn. Han var allt. Han bar när du föll, du som aldrig känt dej trygg med mänskor, dina fötter på hans rygg på kvällarna. Hans nos i din hand, åh, det var enkelt, det var ljuvt. Du var och han var också. En grop med lera, en pinne som doftade tall, en doft i skymningen. En saknad som äter dej. Som du inte kan förklara. Som du inte längre orkar försvara. Ett mörker som går över, men inte än, inte än.

Visst känns det som om kärleken väntar

Du har det bra nu. Efter arton månader av sorg och olyckor kan du säga till dej själv: jag överlevde. Glädjen i det. En glädje med grums i bottenskylan, men du dricker det, för du är ödmjuk. Kanske för första gången ödmjuk. Det som du trodde var en svaghet visar sej vara en styrka, och åh, en sån styrka. Ett hett lod som värmer dej genom ryggraden. Du är stark och du kan se dom du möter i ögonen. Och alla blickar bränner dej inte. Inte idag. Kanske inte i morgon heller. Du kan bara be och försöka hålla fast. Det finns en kärlek och den väntar, den väntar på dej hur länge som helst.


Titeln lånad från Kent.

Vakna

Som en hund vaknar hon av hösten. Det skarpa, uppfordrande som följer av aningarna om bistrare vindar i den kvardröjande hettan. Otåligt väntar hon vid grinden. Den allt tyngre daggen i gräset, dimman över fälten. Lyckan i att plocka fram koftan, som att återse en gammal vän, som att bli förtjust i en ny bekantskap. Höst. Och allt den lovar. En stramhet. Att glädja nån med sin anspråkslöshet. Ett ljud, ett lyckligt ljud. En moders kärlek, eller alla mödrars kärlekar.
Hon ger sej ut på havet, aldrig så vackert som nu. Befriande tomt. Hon och hennes enkla jolle, en ryggsäck med bröd och smör, några mogna plommon, en hissad stormfock och sjökortet över knäna. Hon går så långt ut hon vågar, mot horisonten några stora fartyg med olja från raffen i Stenungsund, inneslutna i sitt eget, hon fri, verkligt fri, plommonsaft över hakan ner mot sjökortet, blicken mot windexen i toppen, Pater Noster om styrbord. Under henne femhundra meter oändlighet, en enstaka säl som följer henne en bit, över henne måsarna, alltid måsarna.

Aska, bara aska

Det här ska du veta om mej. Jag glömmer inget. Du säjer: lojalitet är det viktigaste mellan vänner. Du svek mej. Du svek mej och slet ut mitt hjärta. Och du bara fortsatte. Som om inte tiden stannat. Som om inte jordaxeln krängt en kvarts grad. Som om vi skulle vara, men nu med en anständig halvmeter emellan oss.
Jag är trött. Mina t-shirtar passar så dåligt. Trånga över bröstet, lösa över höften. Du förstår inte hur jag kämpade för dej. Du förstår inte hur jag sa: hon är min vän. Du förstår inte medaljen i det. Det stolta. Hur jag gjorde allt för dej. Städade, moppade dina katters spybollar. Höll dej, lyssnade. Hur det föll isär. Kärleken, omtanken. Hur det slutade i gul galla, svart galla. Hur mitt tålamod, min kärlek liksom vreds ner några snäpp. Hur det slutade. I avsmak. I hat.
Att det aldrig slutar- Att jag tänker på dej när jag diskar. Att jag vill vara bättre än du. En tröst i det. Att ha det bättre. Och rädslan att du inte bryr dej. När det är hela världen för mej.

Johannes del 2

Du går ut och in i tempusformerna. Så nära ibland, nästa dag en grå skugga vid relingen. Du är här. Jag har dej i nutid. Jag har dej lika mycket i dåtid. Det är inte förvirrande. Jag är trygg. Men min saknad är utan ord. Den sätter sej i axlarna, i min högra höft. I mina händer. Jag omfamnar dej ändå. Din magra rygg. Din flackande blick. Dina klara stunder. Min ömhet för dej. En ömhet, mänsklig, allomfattande. Jag bär stickade sockar till Soraya, Leila och Hassan. Du frös alltid. Jag värmer andra, också dej på samma gång. Jag bar dej, tvättade dej, gav dej mat. Vaggade dej dom nätter då du behövde. Men det var aldrig jag som gav. Det var du.
Jag saknar dej.

Olga

Jag vill fråga henne saker. Som varifrån hon kommer. Jag tror att hennes brytning är polsk, hennes svenska är av det vackrare slaget. När hon säjer ångest svingar hon sej från ett hårt g ner till ett tonande s som nästan slår över i z och jag önskar mej fler diagnoser med s och g i. Jag går dit och spelar apa, försöker locka till skratt, är överdrivet självironisk. Femörespsykologi. Hon ser på mej med klar blick. En kaja i mohairtröjor. Hon leder mej dit jag ska. Jag tror att jag ska nån annanstans men det ska jag inte. Hon låter mej tramsa en stund. Sen jobbar vi. Glädjen i det. Utmattningen efteråt. Och nåt som äntligen vaknar, vänder på sej, kanske somnar om, men aldrig så djup sömn igen. Aldrig det. Inte igen.

Ordinärt slitage

Spåren i din lägenhet. Jacket i parketten, en trasig dörrkarm. Ordinärt slitage, står det i besiktningsprotokollet. Handfatet med en bred spricka i en grotesk långsam blinkning. Ett hål i väggen nödtorftigt lagat. Det får du betala för. Jag tar nästa kartong, det skramlar om den, men jag struntar i det. Hundratjugutvå steg ner i källaren, lika många tillbaka. Krampen i vaderna tar jag emot som en gåva. Här i hallen slogs vi. En av många gånger, men den första inför dina barn. Skammen är åskblå, med ljusröda protuberanser. Den kommer jag inte att kunna städa bort, inte ens med ett hav av Ajax. Inte ens med att bära hundra kartonger. Den går inte att göras ogräddad.
En del av det ordinära slitaget.
En slarvigt ihopfogad kartong med fotoalbum och inramade kort, jag vet vad som finns där, en lyckligare tid, nåt som var helt, nåt som du fortfarande sparar, hänger upp och ställer in i hyllor. Jag har gjort mej av med varenda minne. Jag vill inte längre se virkade finklänningar, dom där ljusa ögonen som såg åt samma håll. Du har ställt den där med flit. Du vrider om kniven och får mej på samma gång att vilja hålla dej hårt och skydda dej för resten av livet. Gå tillbaka i våra gemensamma spår, göra om, fatta helt andra beslut. Äta upp åttatusen förflugna meningar. Så mycket ånger. Så mycket efterklokhet. Så lite närhet, stillhet. Jag bar dej en gång när du hade fylldille, bar dej och sjöng, du var så mager då, mager och förvirrad, jag bar dej som jag bär dina kartonger, med panik men tätt intill bröstet.

Stalker

Ditt hus ännu ett steg på vägen till förfallet. Dina gröna ljusstakar i fönstren mot vägen, kvar sen förra året, den vänstra rutan sprucken, det måste ha skett nyss. Den tänkta samhörigheten med dej, du som står på balkongen under snickarglädjen och röker. Du tänder den ena cigarretten på den andra, lugnt, oberört och nedanför dej växer mossan på din gamla Merca. Viktlösa dagar efter nyår, bestrukna med slammad kalk, pråligt ljus i trädgårdarna bredvid, hos dej bara teveblått. Vi är lika. Jag vet det. Och ibland inbillar jag mej att jag ska träda in genom din grind och att allt ska ändras. Att du ska komma mej till mötes halvvägs i trappan. Att du ska blåsa dammet av dina planer för trädgården, att vi ska hyra en jordfräs. Att jag ska ha skrapat laven av din bil en eftermiddag, att du ska komma från fabriken i din overall och med smutsiga händer och se det och se mej och. Och. En utflykt på söndagen. Ditt ena knä mot mitt. Jag går förbi ditt hus för hundrade gången och det är så. Jag går förbi. Det är det jag gör.

Önska dej en stilla natt

Det är som om punkten du strävat efter att nå hela livet kommer dej till mötes. Du rör vid pärlorna runt din handled, pärlor som blivit nötta av din ständiga beröring. Pulsen under huden som saktar ner. Det här ögonblicket i din kropp. Ingen ande, bara kropp. Hur det mättar dej. Hur du tar emot utan kamp, med böjt huve, men inte stukad, inte knäckt, tvärtom, stilla, liksom förnöjsam. En ny smak på tungan, en ny klang, men ändå gammal, välbekant. Du läser några rader av poeten med det stora håret och den knarriga rösten, du bär dom under hjärtat, som en havande, du reser dej, går ut genom dörren.

Tyst vecka

Dagarna, vita och grå. Du är kvar. Du går mellan fönstren, inte jagad, inte rastlös, det är bara ett sätt att hålla reda på timmarna. Du är tillfreds, du kan inte säja det på nåt bättre sätt. Tillfreds med det tysta, hur du lägger tunna kalkerpapper mellan dagarna. Tillfreds i dimman som tätnar, lättar, tätnar igen. Du vill ha det så nu. Du vill hålla dej i det du kan lita på. Tröghetslagarna, gravitationen. Euler-Mascheronis vackra och definitiva konstant. Dina steg i stegen du tagit tidigare. En värme i dina spår. Att känna igen sej i det främmande.

Pojke i för trånga byxor

Jag frågar inte ens vad dom heter. Bara ringer ett samtal, tecknar i luften mot dom. Säjer: I help. Min engelska blir kortfattad, tappar hjälpverben, tappar dåtid, framtid. Vi är här, vi är nu. Och tåget som gnisslar sej fram över ett Kinnekulle i rost och guldockra, jag som blundar vid Blomberg därför att jag inte står ut just där efter det som hände i somras. Ber en halvhjärtad bön över henne. Så många böner denna november, så svårt att tro, att hålla fast denna november.
Kanske fjorton, femton år. Hindukush säjer den ene och pekar mot konturerna av berget vi nyss passerat. Hindukush. Jag tänker mej en liten stad, en liten blå stad nära molnen, en oändlig vidd, sånger i skymningen. Vi delar bondkakor som mamma skickat med, dom ler, smulor runt den andres mun, han som inte säjer nåt.
Leila vid tåget, svart slöja, chockrosa väst, hon som har gjort samma resa, deras händer i hennes, och han som inte säjer nåt i jeans som är alldeles för trånga, han går med små kliv, anklarna bara och den bilden lämnar mej inte sen. Jag vet att han fick nya byxor med en gång, nåt varmt att äta, tak över huvet. Men ändå. Jag tar bussen hem och letar på nätet efter Hindukush. Ett bergssystem. Hindukush. Hindukush och Kinnekulle. En resa över halva världen, två pojkar varav en i ljusblå urvuxna byxor. Det är november i Sverige och jag ber igen.

Snidare

Det är som om nån annan täljer dej. Som om du för länge sen förlagt ditt stämjärn och din skölp. Eller som om du inte bryr dej. Och som om nån annan fått syn på verktygen, tagit upp dom och nu går tillväga tålmodigt, noggrant. Med en plan. Och med en ömsinthet som du känner vid varje spånslinga som faller till golvet. Och du är ibland tacksam, tacksam för att nån vill nåt med dej, ser formen under alla lager av bortförklaringar och alltför långa nätter. Tacksam för uppmärksamheten. Men ibland vill du bara vara ifred för det där pågåendet, det som sker med en sån hänsyn och i en sån andakt. Ett motstånd på mycket låg frekvens. Det är då du vänder dej in mot tapeten, följer mönsterslingan med pekfingret, koncentrerar dej på den del av dej som ännu så länge är oskulpterad.

September

En liten förskjutning av perspektivet. Det är inte mycket. Du måste tänka så. Det är bara handen som darrar i en hundradels sekund. Det är ögonblicket mellan Bolt och Gatlin. Det är verkligheten som måste stämmas upp ett halvt tonsteg. Det är färgerna som måste sluta rinna sidledes ur tillvaron med det där skvalpande ljudet, ett törstigt barn som dricker mjölk ur ett alltför stort glas.

Du är inte stilla. Det är den nionde månadens första dag och du rör dej, men inte fort. Det är riktningen som är av betydelse, inte hastigheten, inte längre. Ett litet förtätat fält av möjligheter på ditt köksgolv, där du alltjämt står, visserligen stödd på ett knä, men ändå. Du har inte fallit. Och att betrakta omgivningen snett underifrån är stärkande. Det finns luckor, men du överlämnar dom åt andra att fylla i.

Det är tyst, en vit tystnad. Ögonblicket innan stråken läggs an mot strängen. Den kollektiva inandningen.
Det är som om nåt väntar. Som om nån väntar, gnider sina händer, väntar.

Häromkring

Och hur jag alltid återvänder. Varje gång jag reser härifrån svär jag att den här gången är den sista. Lättnaden i det. Den behagliga tyngden, den söta smaken, mogna körsbär mot gommen, röd saft över läpparna. Och hur klådan alltid återkommer. Det finns ingen som ropar mej hit, inte längre, det var längesen, och jag vet inte vad det är som får mej att längta, att behöva det och att hata det. Sista kilometern in mot stationen, när tåget saktar ner och passerar hus efter hus, mänskorna stumma beläten vid staket sammanfogade av hönsnät och masonit, tystnaden, ån som rör sej trögt ut mot det stora vattnet, jag halvstår i sätet, jag äter den stunden som en from tar emot sin oblat på tungan.
Att gå gatorna sen, som jag har gjort tietusen gånger förut, att det aldrig är som att komma hem men att jag önskar det. Att jag tänker att den här gången. Men. Att jag ska vakna i ångerfulla blå lakan morronen efter.
Om det är nån som minns mej så döljer dom det väl. Blickarna som möter mej egendomligt blanka, en enstaka vinkning på håll, en vinkning som av en sprattelgubbe, en ryckig rörelse, snabb, förstulen. Som jag aldrig kommer mej för att besvara.
Ett par dar till, jag går på kanten mellan sjö och land, jag återupprättar balansen, jag sätter en fot framför den andra tills jag nått stationen och kliver på tåget och hur jag aldrig ser ut genom fönstret när jag reser därifrån.

Om små pastejer och annat

En gång har jag älskat en utopist. Älskat honom så mycket att det gjorde fysiskt ont bara att tänka på honom. Jag var yngre då. Jag hade mer ork och stod ut med nästan allt. Till och med att mitt ena ben spratt ut i en smärtande båge när vi låg med varann. Men för all del. Vi älskade inte mycket. Och jag tror att jag tyckte om honom av andra skäl. Hans hjärna, rösten, ögonen, som inte precis brann som man kunnat tro hos en som förespråkar falangstärer, men kanske glödde. Skimrade. Han var rolig. Rolig och högröstad, dålig på att torka sej där bak och lämnade spår på lakan, i smutstvätten. Jag ber om ursäkt, men väjer inte för det låga. Han skulle inte ha velat det. Han skulle ha applåderat att jag är så ärlig. Han skulle se det som ett framsteg, att jag kastat av mej ett slags småborgerligt ok. Jag tänker ofta på honom när jag tvättar. Och helt utan sorg. Jag minns inte varför vi gjorde slut. Jag har kvar en souvenir, Fouriers bok Slaget om dom små pastejerna. Den har jag aldrig läst.

Betalt

Vad du har lärt dej den här sommaren. Alltings pris. Och att känna igen ljudet av trötta vingslag mot sovrumsfönstret. Kråkorna, änglarna. Nu är allt betalt, men först nu. Det som skavt så länge, som en nästintill osynlig flisa av glaset du slog sönder mot köksbänken i våras, hur den hamnade strax under ditt yttersta hudlager och inte värkte ut förrän nu, i den här månaden av begynnande välsignat mörker.
Du är fri.
Du har bokfört och nu stämmer äntligen kolumnerna. Det är en renhet i det. Hundarna kan lägga ner sina trötta, stora huven vid dina fötter. Nu behöver dom inte passa dej, inte vaka över dej. Inte följa dej i spåren under vaknätterna, inte slicka dina fingrar dom dagar då du inte tagit dej ur sängen. Nu sköter du dina egna besvärjelser. Du sitter i soffan, rak i ryggen, med fönstren öppna och du ber om ett oväder. Det kommer inte. Du får tåla det ljumma, okomplicerade, du får tåla sakta drivande moln och det anspända sorlet från dom som lever därnere på marken. Och du står ut med det.
Du kan till och med känna ett slags tacksamhet.

Döpare

Jordans vatten är brunt. I mitten på floden en kraftig ström, en virvel som man måste undvika noga även om man kan simma. Somliga dagar är stränderna fulla av mänskor, vissa dagar kommer knappt nån, en trebent hund som har för vana att dyka upp framåt tre för att tigga mat och som blir bortdriven av Elisabet. Han ler när han ser henne skälla på hunden och höja sin käpp. Han är en vuxen man men med honom vart han än går går också hans mor. Deras kläder är lika, vita från början, nu smutsgula och dyluktande. Hon vill inte låta tvätta dom. Inte sen profeten var där och lät sej döpas.
Han döper. Döper och förkunnar, det går av sej självt, han är trött på det hela, han längtar till det torra, det som är beständigt. En sval bädd, en skål oliver, en kanna vin. En ring runt en kvinnas överarm.
Han ser upp mot solen. Svarta fläckar. En spik av silver. Han vadar in mot flodbanken, räcker ut sin hand till nästa mänska som försiktigt kommer honom till mötes.

(Meningen "Han döps av Johannes" ur boken "Pärlor för livet".)

Man med liten Borsalino

Den där hatten. Den klädde honom inte. Om den åtminstone varit svart. Svart, eller brun. Mörkgrå. Då hade man inte lagt märke till dom solkiga tumavtrycken runt brättet, inte skiftningarna i färg. Lukten. Malkulor och nåt annat, nåt undflyende, stillastående grönt vatten, gällen mjölk. Och hur han blev när han tog på sej den. Som en annan man. Gången från rejäl till svassande. Njurbältet som han omgjordade sej med. Tonfallet ett annat, nästan en annan brytning. Kameran. För att dokumentera livet, som han sa. För eftervärlden. Vilken eftervärld skulle vara intresserad av hans oskarpa bilder. Som jag avskydde den där hatten. Och det var inte ens en äkta Borsalino. Om man tittade noga på etiketten på svettremmen stod det Borcalino. Han menade att det var den ursprungliga stavningen. Som att prata med en röd gris. Jag bet mej i knogen. Slog sej i slang med folk också. Okända mänskor. Unga flickor som log artigt mot honom, men i smyg kastade menande blickar på varann. Han såg inte det. Jag hatade honom. Jag hatade dom. Hur han svassade, la huvet på sned och måttade ett motiv framför sej med tummar och pekfingrar i en rektangel. Jag skämdes som en hund. Vad folk skulle tro. Min mamma. Klädd som söndag och den där hatten. Den där hatten.

Tröskel

Du brukar stå där. På tröskeln, i ett tänkt, väldigt kliv in i rummet, med armarna fast i dörrkarmen, två pollare som för att förankra benen. Bromsa. Så att du inte måste ångra. Jag har alltid gillat det. Att du inte är enkel. Disharmonin. Splittringen. Dom enstaka milda stunderna när jag får ner dej i en stol. Din blick som en vild hunds. Jag vet inte mycket om dej. Du svarar på frågor ställda för ett år sen.
Du frågar aldrig mej nåt. Förutom det allra mest ofarliga, hur mycket klockan är, om du får ta om av plättarna, om jag har en toarulle att låna ut. Dina historier är nån annans. Det gör inget. Där är vi lika, att hur vi än stämmer ner oss så klarar vi inte av. Att vi står liksom handfallna inför köksrenoveringar, parmiddagar. Att vi inte kan förklara hur timmar, dagar ibland försvinner utan att vi kan redovisa kvittona.
Du har aldrig varit utanför kommungränsen, ändå vet jag att du varje år följer Brendan Behan i hans våta fotspår på alla Dublins pubar, att du vandrar mellan Manacor och Port Soller, det svarta i dina fickor vulkansand från Legazpi. Dina ord i lätta dunsar mot väggarna, små, instängda rödhakar och en jordaxel som kränger en aning, kvällsljuset i fönstret mer honungsgult än nånsin förr och när du talat klart och liksom fallit in i rummet tusen gånger så blir vi tysta, och den där tystnaden har en egen klang, stark, en egen smak, mässing och det är liv, det är liv.