177

Jag sitter inte ner under kungssången, det gör jag inte. Mina kompisar hade rätt, jag är för feg för det. Men jag är tyst när dom andra sjunger, tyst och jag ser ner i bordet för att dom andra inte ska se att jag plötsligt skäms. Det här blev inte vad jag hade tänkt mej. Ingenting verkar bli det. Jag har satt min mammas granatring utanpå dom långa, svarta handskarna, men genast blivit korrigerad av Henriette, en annan av studentmarskalkarna. Hon som har ett efternamn som luktar som 1600-talsslagen gjorde i min historiebok.
”Det är inte stil”, säjer hon. ”Aldrig ring utanpå handsken, aldrig nånsin. Och du ska inte dra studentmössan så långt ner i pannan. Man ska alltid kunna se ögonen på den man pratar med. Det är av artighet mot din kavaljer.”
Jag trodde att min lukt var svag och utspädd vid det här laget. Att min hemsydda, svarta klänning med knapparna vid ärmslutet som min mamma omsorgsfullt klätt, gjorde mej till nåt annat, om så bara för den här kvällen. Men min lukt har nått Henriettes näsa. Jag luktar billigt av acetat, hon är helt och hållet av siden. Och resten av middagen har hon ett öga riktat mot mej.

Hon för sej med en nedärvd, absolut auktoritet. Och den är attraktiv. Det tycker till och med jag. Hon noterar min tvekan inför besticken och håller upp rätt gaffel åt mitt håll. Alla ser det och alla förstår. Jag borde också ha förstått och hållit mej på mattan, jag är inte hemma här, men jag ville hit och därför är jag värd ett dubbelt förakt. När hon reser sej för att gå på toaletten böjer hon sej över mej, ler mot min bordskavaljer och viskar alldeles för högt:
”Och en verklig dam sitter aldrig och dricker ensam av vinet. Man väntar alltid på att först bli skålad med.”

Taffeln bryts och jag andas ut, inte för att jag särskilt ser fram emot dansen som börjar nu, men jag slipper åtminstone uppvaktningen från Henriette. Hon skäller lågt på sin pojkvän som har spillt lite åkerbärsparfait på hennes klänning. Jag smiter ner till toaletterna vid entrén, samlar ihop kjolarna och sätter mej ovanpå en toalettstol. Där sitter jag en stund och låter allt rinna av mej. Det luktar piss därinne som vanligt, piss blandat med vanilj som kommer i pustar från doftblocken som hänger överallt, dagen till ära. När jag går ut från toaletten står Henriette vid en av speglarna och målar läpparna. Läppstiftet i en diskret pärlrosa nyans. Jag målar mina med det rödaste jag kunde hitta på Domus kosmetik. Som verkade piggt och sensuellt i affären, men som nu har blandat sej med rödvinet och slagit om i en blå nyans och skivat sej som billiga läppstift så ofta gör. Hon följer mej med blicken i spegeln och det är en uråldrig blick, som när man får ögonkontakt med en reptil, hjärtat börjar slå långsammare än vanligt.
”Ett rött läppstift till rött hår. Jaja. Det är vågat”, säjer hon.

Jag låter Henriettes pojkvän knulla mej i ett tomt konferensrum efter att vi har dansat klart. Han bjuder upp alla damer vid bordet i tur och ordning. Konverserar med mej om maten och om vilka kurser vi läser. Efteråt leder jag iväg honom och han följer med utan invändningar. Det är som om han förstår vad jag tänker när jag lutar mej mot bordet, det här är en hämnd, på Henriette, på honom, på alla överlägsna jävlar. Vi kysser inte varann. Men i takt med att Ramlösaflaskorna skallrar när han stöter halvhjärtat och lika orytmiskt som hans danssteg, förvandlas hämnden. Jag kan inte förmå mej att se på honom, hans kårband dinglar ner från hans hals, så jävla fult, tänker jag, hur kan man välja orange, grönt, svart till universitetets färger, och kittlar min näsa.
Stänk av parfait på skjortbröstet i samma solfjädermönster som en spya. Citronspritig andedräkt. Flaskorna sjunger på en egen refräng: Slampa, slampa, slampa. Han flåsar några ord som jag inte uppfattar. Stelnar över mej. Sen bockar han, knäpper gylfen och går därifrån.
Rak i ryggen, medan jag har krympt ännu en centimeter.

176

Min dåliga vana är min bil. Vår bil. Fast mest min, tänker jag.
Jag har alltid avskytt att köra bil. Från den hopplösa Saab 99:an som älskade att lägga av med ett plopp, alltid mitt i en fyrvägskorsning, till Amazonen, vackra slagskeppet, till 142:an utan värme, Mazdan som luktade bensin, 245:an som gjorde mej bilsjuk.
Men nu. Lilla fina gröna Forden. Vi älskar varann. Och jag som inte kört mer än tjugu mil senaste tjugu åren är plötsligt en bildåre, en miljöterrorist, en koldioxidnaxalit.

Och Moneybrother, Morrissey, Max Bruch på hög volym. E20 som sammet framför mej. Tankarna som kommer och går, växthusgaserna som ett pärlhalsband jag rasslar med.
Ormvråkarna i en skruv över Lundsbrunns kurort, en räkmacka på Nordpolen i Vara, en kisspaus utanför Alingsås.
När tåget kör ikapp mej utanför Skövde tittar jag åt ett annat håll.
Finns inga ursäkter för vad jag gör.
Jag skäms.
Men kör ändå.

175

Det som skrämmer mej mest är att det här aldrig ska ta slut. Att det senaste årets illasmakande soppa av kvinnojouren och misshandel och renovering av ett demolerat radhus och tårar och rättegångar bara ska fortsätta att serveras oss. Vi är statisterna, vi runtomkring. Men på statisters vis har vi alla en åsikt om hur dramat ska framföras. Vilka repliker som bör yttras, vilka vi borde stryka.
Vad det handlar om egentligen.

Det som skrämmer mej mest är det som händer med mej när jag går på dom sista ångorna bensin. Hur lite jag stämmer överens med den ursprungliga idén om en god mänska. Hur småskuren jag kan vara. Alltsomoftast kommer taggarna. Hur kunde du vara så korkad? Själv hade jag aldrig satt mej i den situationen. Om du bara hade lyssnat.

Du är trött, säjer man till mej. Du har levt med det här så länge. Nu måste du vila. Tänka på nåt annat. Göra roliga saker.
Jag går på restaurang och äter aska. Jag går på bio, men går ut igen när handlingen visar sej vara hennes liv. Jag läser och skriver, bokstäverna marscherar som vaktparaden, men dom vet inte åt vilket håll dom ska.
Jag bär på en väska vars innehåll skulle kunna vara statshemligheter eller vissna löv. Jag vill inte längre ta reda på nåt.
Bilarnas strålkastare målar taket i mitt sovrum.
Om det bara kunde ta slut.

174

Vila. Jag ska vila. Titta, nu lägger jag mej ner och sätter på avslappningsbandet. Fast först måste jag kissa. Men nu. Vilken äcklig röst han har. På bandet. Han är nog alltför mager med smutsiga naglar. Det går inte att vila till det här. Jag sätter på Bach istället. Partitan med Martha Argerich. Fast cd:n är borta. Fodralet är här, men cd:n. Var hade jag den sist? I sovrummet? I bilen. Ingenstans. Jag tar nån annan. Pöntinen. Å, vilket efternamn. Jag heter Pöntinen, jag vill ha ett lån. Bort med den. Vila. Det finns en klädmärke som heter Vila. Vila vid denna källa. Hur går den sen. Nåt med pimpinella. Vitt vin och pimpinella. Rött vin och pimpinella? Vad är pimpinella? Pimpsten vet jag vad det är. Måste slå upp. Sen. Nej, nu. Jaha. Flockblomstriga växter. Anis. Anus. Haha. Har inget vin hemma. Inget snus. Utan snus försmäkta vi på denna ö. Kissnödig igen. Det var då själva fan. Här har posten kommit. Räkning, räkning, katalog från Gudrun Sjödén. Å, den. Å den också. Vila. Vila i lila. Håll tyst. Tänk på andningen. Fokusera på fötterna. Du är tung i fötterna. Nej. Men jag har en hälspricka. Till den behöver man pimpsten. Och under tiden man tar ett fotbad kan man dricka vin och bläddra i katalogen från Gudrun. Lägga en beställning när man är på snusen, för annars vågar man inte med dom priserna.
Vila, var det ja.

173

Det här huset finns inte. Vi elva personer som bor här finns inte heller.
Kanske finns det en fastighetsbeteckning nånstans på en gulnad karta i ett arkivskåp. Men jag skulle inte tro det. Huset har fallit bort, lika stilla och obönhörligt som den dåliga plastfärgen faller ner från ytterväggarna. Liksom vi som bor här också faller.
En del av oss har personnummer. Inte alla. Nån har en falsk identitet som han har köpt i Diyarbakir eller på Hisingens skuggiga sida.
Vi pratar aldrig om det.
Vi håller om varann när vi gråter. Det är fullt tillräckligt.

Potatisen växer i landet. Den är vi noga med att sätta, kupa, ta upp. Lök i några fåror bredvid. Man kan säja att vi ganska ofta äter potatis. Och lök.
Vi var dumpsterdivers innan det blev trendigt. Vi har en teve, vi har el, jag vet att vi stjäl den, därför försöker vi använda så lite vi kan.
Men barnen tycker om Bolibompa och jag vill gärna se Oprah. Hon har blivit som en mor för mej. Endera dagen ska jag skriva ett brev till henne. Men min engelska är ännu inte tillräckligt bra.
Jag är säker på att hon skulle förstå, jag ser in i hennes vackra ögon, så fyllda av smärta och medkänsla, och jag vet. Bara vet.
Ett brev till henne skulle förändra mitt liv.

Vi lever på två förtidspensioner och på vad vi kan tigga ihop. Det händer att min syster skickar pengar i poste restantebreven. Hon har slutat be mej att höra av mej. Hon skickar foton på barnen istället. Dom har främmande ögon. Jag har hållit den ena i min famn när hon bara var ett dygn gammal.
Jag försöker att inte tänka på det.

Vi har ett nummer att ringa om nån av oss skulle bli sjuk. Vi har potatis, vi har lök.
Och vi har varann.

169

Han lever sitt liv i väntan på det som finns bakom hörnet. Han väntar på rätt hörn. Hittills har han inte hittat det, men han är ständigt beredd, i sina byxor med blanka fläckar, i sin kavaj som är för trång och kramar hans handleder.
Han gör upp stora planer. När stan gäspar och sträcker på sej, bakom hörnet finns en kvinna, klädd i purpur, hans drottning av Saba, en doft av patschouli. En kvinna som ser bortom hans tunna hår, hans flyende haka, hans tänder som höjer sej ur tandköttet likt ruttna pollare ur tidvattnet.
För hon letar också i dom små fickorna som bara finns bakom hörn.

Eller rikedom, den rätta trisslotten, den exakta sifferkombinationen. Korten som lägger sej att vila på ett bord med en grön filtduk. Tillvaron som löser upp sej i ett behagligt mjölkvitt dis. Det är bara att fortsätta leta efter det rätta hörnet. Och hoppas att man känner igen det när man ser det. Att man inte varit ouppmärksam när man gått förbi, kanske slängt ett ögonkast åt alldeles fel håll.

Mot kvällen svalnar ambitionerna. Bakom nästa hörn kan man hoppas på ett vänligt ansikte, en eld och en flaska som ännu inte druckits tom.

166

Tåget har knappt hunnit ut från stationen innan det bromsar in igen. Husen så nära rälsen. Hur står man ut med att bo så? Det tänker jag varje gång. En kvinna flätar en flickas hår i ett kök. En glimt av en stjärnformad ljusstake, den första i år, det är tidigt, långt före första advent.
En hund skäller, det luktar jord, det är november och dimman släpar sina dåliga ben efter sej.
Ett x2000. Det var det vi väntade på.

Jag ska gå av i Kumla. Först ska jag dricka kaffe på Sveas bageri, det har blivit en vana jag inte kan bryta, trots att kaffet inte är särskilt gott. Det är för svagt och ger mej magkatarr. Men det är nåt visst med stället, det kan vara neonskylten från 50-talet, eller stolarna med galon. Jag vet inte riktigt. Jag har druckit tvåhundrafemti koppar kaffe där vid det här laget. Det syns på mej vad jag har kommit dit för. Jag får en särskild rabatt, anhörig-till-fångerabatt, dom är hänsynsfulla nog att inte kalla det så, utan slår bara av fem kronor på priset. Oavsett vad jag tar.
Sen ska jag ta Näckrosbussen ut till muren och där går jag in. Jag känner alla vid det här laget. Plitarna är ett slags gudsöner till mej. När Lars-Erik blev kranskärlsopererad förra året skickade jag en bukett till lasarettet i Örebro.
Dom söker ändå igenom mej. Dom ursäktar sej visserligen, men det finns mammor som kommer med både det ena och det andra. Pappor med, en hade en haschkaka inför svångremmen på sin hatt. Ibland står en schäfer i rummet, en stor best med rinnande ögon.

Och sen går jag igenom två dörrar, sulorna knarrar mot linoleumgolvet som alltid ser lite ostädat ut. Och i besöksrum 2 sitter Ove.
-Hallå morsan.
Och sen sitter vi och tiger mest, han trummar på bordet, nervöst, åh, herregud, lika rastlös som när han var barn, och jag gråter lite.
Det har jag gjort fler än tvåhundrafemti gånger kan jag tala om.
Sen går jag och kommer tillbaka nästa onsdag.
Ens unge är ens unge, vad han än gjort.
Så är det.