177

Jag sitter inte ner under kungssången, det gör jag inte. Mina kompisar hade rätt, jag är för feg för det. Men jag är tyst när dom andra sjunger, tyst och jag ser ner i bordet för att dom andra inte ska se att jag plötsligt skäms. Det här blev inte vad jag hade tänkt mej. Ingenting verkar bli det. Jag har satt min mammas granatring utanpå dom långa, svarta handskarna, men genast blivit korrigerad av Henriette, en annan av studentmarskalkarna. Hon som har ett efternamn som luktar som 1600-talsslagen gjorde i min historiebok.
”Det är inte stil”, säjer hon. ”Aldrig ring utanpå handsken, aldrig nånsin. Och du ska inte dra studentmössan så långt ner i pannan. Man ska alltid kunna se ögonen på den man pratar med. Det är av artighet mot din kavaljer.”
Jag trodde att min lukt var svag och utspädd vid det här laget. Att min hemsydda, svarta klänning med knapparna vid ärmslutet som min mamma omsorgsfullt klätt, gjorde mej till nåt annat, om så bara för den här kvällen. Men min lukt har nått Henriettes näsa. Jag luktar billigt av acetat, hon är helt och hållet av siden. Och resten av middagen har hon ett öga riktat mot mej.

Hon för sej med en nedärvd, absolut auktoritet. Och den är attraktiv. Det tycker till och med jag. Hon noterar min tvekan inför besticken och håller upp rätt gaffel åt mitt håll. Alla ser det och alla förstår. Jag borde också ha förstått och hållit mej på mattan, jag är inte hemma här, men jag ville hit och därför är jag värd ett dubbelt förakt. När hon reser sej för att gå på toaletten böjer hon sej över mej, ler mot min bordskavaljer och viskar alldeles för högt:
”Och en verklig dam sitter aldrig och dricker ensam av vinet. Man väntar alltid på att först bli skålad med.”

Taffeln bryts och jag andas ut, inte för att jag särskilt ser fram emot dansen som börjar nu, men jag slipper åtminstone uppvaktningen från Henriette. Hon skäller lågt på sin pojkvän som har spillt lite åkerbärsparfait på hennes klänning. Jag smiter ner till toaletterna vid entrén, samlar ihop kjolarna och sätter mej ovanpå en toalettstol. Där sitter jag en stund och låter allt rinna av mej. Det luktar piss därinne som vanligt, piss blandat med vanilj som kommer i pustar från doftblocken som hänger överallt, dagen till ära. När jag går ut från toaletten står Henriette vid en av speglarna och målar läpparna. Läppstiftet i en diskret pärlrosa nyans. Jag målar mina med det rödaste jag kunde hitta på Domus kosmetik. Som verkade piggt och sensuellt i affären, men som nu har blandat sej med rödvinet och slagit om i en blå nyans och skivat sej som billiga läppstift så ofta gör. Hon följer mej med blicken i spegeln och det är en uråldrig blick, som när man får ögonkontakt med en reptil, hjärtat börjar slå långsammare än vanligt.
”Ett rött läppstift till rött hår. Jaja. Det är vågat”, säjer hon.

Jag låter Henriettes pojkvän knulla mej i ett tomt konferensrum efter att vi har dansat klart. Han bjuder upp alla damer vid bordet i tur och ordning. Konverserar med mej om maten och om vilka kurser vi läser. Efteråt leder jag iväg honom och han följer med utan invändningar. Det är som om han förstår vad jag tänker när jag lutar mej mot bordet, det här är en hämnd, på Henriette, på honom, på alla överlägsna jävlar. Vi kysser inte varann. Men i takt med att Ramlösaflaskorna skallrar när han stöter halvhjärtat och lika orytmiskt som hans danssteg, förvandlas hämnden. Jag kan inte förmå mej att se på honom, hans kårband dinglar ner från hans hals, så jävla fult, tänker jag, hur kan man välja orange, grönt, svart till universitetets färger, och kittlar min näsa.
Stänk av parfait på skjortbröstet i samma solfjädermönster som en spya. Citronspritig andedräkt. Flaskorna sjunger på en egen refräng: Slampa, slampa, slampa. Han flåsar några ord som jag inte uppfattar. Stelnar över mej. Sen bockar han, knäpper gylfen och går därifrån.
Rak i ryggen, medan jag har krympt ännu en centimeter.