180

Jag följer dej från andra sidan trottoaren. Här går du för att skyltfönstren är perfekta att spegla sej i. Du döljer inte din fåfänga. Jag beundrar dej för det. Själv måste jag alltid låtsas innan jag kan låta mej reflekteras nånstans. Låtsas att det är nån annan. Idag har du en bit rött garn runt handleden, precis som Madonna. Jag vet att du inte förstår nåt av kabbala. Det är en accessoar för dej. Du rör vid vattenytan på en brunn vars bottenliv du inte kan ana vidden av. Men imorron bär också jag det röda garnet runt min vänstra handled.

Du är allt det jag inte vill vara. Att se dej är att begrava tänderna i en sockerglaserad munk och känna ilningen i mina fyllningar. Du är allt det jag vill vara. Jag är inte utan dej. Mina steg blir längre, jag drar med handen genom håret som du gör, ibland en kvarts sekund innan du gör samma sak. Det är det enda bevis jag behöver. 

Ibland får jag för mej att du vet att jag finns. Att jag också är en förutsättning för dej. Nacken i vinkel mot mej. En pose. Det är inte viktigt. Jag bollar med tanken att bära min keps en dag för att se om vi leker den här leken tillsammans eller var för sej. Men låter den alltid studsa vid sidan av krysset. Det är som sagt inte viktigt. Jag ska gå hem till min mor nu och leta det röda i hennes garnkorg.