måndag 15 juni 2009

166

Tåget har knappt hunnit ut från stationen innan det bromsar in igen. Husen så nära rälsen. Hur står man ut med att bo så? Det tänker jag varje gång. En kvinna flätar en flickas hår i ett kök. En glimt av en stjärnformad ljusstake, den första i år, det är tidigt, långt före första advent.
En hund skäller, det luktar jord, det är november och dimman släpar sina dåliga ben efter sej.
Ett x2000. Det var det vi väntade på.

Jag ska gå av i Kumla. Först ska jag dricka kaffe på Sveas bageri, det har blivit en vana jag inte kan bryta, trots att kaffet inte är särskilt gott. Det är för svagt och ger mej magkatarr. Men det är nåt visst med stället, det kan vara neonskylten från 50-talet, eller stolarna med galon. Jag vet inte riktigt. Jag har druckit tvåhundrafemti koppar kaffe där vid det här laget. Det syns på mej vad jag har kommit dit för. Jag får en särskild rabatt, anhörig-till-fångerabatt, dom är hänsynsfulla nog att inte kalla det så, utan slår bara av fem kronor på priset. Oavsett vad jag tar.
Sen ska jag ta Näckrosbussen ut till muren och där går jag in. Jag känner alla vid det här laget. Plitarna är ett slags gudsöner till mej. När Lars-Erik blev kranskärlsopererad förra året skickade jag en bukett till lasarettet i Örebro.
Dom söker ändå igenom mej. Dom ursäktar sej visserligen, men det finns mammor som kommer med både det ena och det andra. Pappor med, en hade en haschkaka inför svångremmen på sin hatt. Ibland står en schäfer i rummet, en stor best med rinnande ögon.

Och sen går jag igenom två dörrar, sulorna knarrar mot linoleumgolvet som alltid ser lite ostädat ut. Och i besöksrum 2 sitter Ove.
-Hallå morsan.
Och sen sitter vi och tiger mest, han trummar på bordet, nervöst, åh, herregud, lika rastlös som när han var barn, och jag gråter lite.
Det har jag gjort fler än tvåhundrafemti gånger kan jag tala om.
Sen går jag och kommer tillbaka nästa onsdag.
Ens unge är ens unge, vad han än gjort.
Så är det.

2 kommentarer: