Min dåliga vana är min bil. Vår bil. Fast mest min, tänker jag.
Jag har alltid avskytt att köra bil. Från den hopplösa Saab 99:an som älskade att lägga av med ett plopp, alltid mitt i en fyrvägskorsning, till Amazonen, vackra slagskeppet, till 142:an utan värme, Mazdan som luktade bensin, 245:an som gjorde mej bilsjuk.
Men nu. Lilla fina gröna Forden. Vi älskar varann. Och jag som inte kört mer än tjugu mil senaste tjugu åren är plötsligt en bildåre, en miljöterrorist, en koldioxidnaxalit.
Och Moneybrother, Morrissey, Max Bruch på hög volym. E20 som sammet framför mej. Tankarna som kommer och går, växthusgaserna som ett pärlhalsband jag rasslar med.
Ormvråkarna i en skruv över Lundsbrunns kurort, en räkmacka på Nordpolen i Vara, en kisspaus utanför Alingsås.
När tåget kör ikapp mej utanför Skövde tittar jag åt ett annat håll.
Finns inga ursäkter för vad jag gör.
Jag skäms.
Men kör ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Underbart! Vilken lockande text! Jag ska ut och köra i denna stund. "Koldioxidnaxalit"!
SvaraRaderaJag älskade också den här texten. Vilket språkbruk, underbart. Jag gillar att köra bil, dock inte att tvätta och laga den. Full volym blir det imorgon.
SvaraRaderaHärligt! Låter som en drift, att ge sig hän om än till det lite förbjudna.
SvaraRadera