Verktygslåda

Den var din och du hade gjort den själv. En botten i ett annat träslag än överstycket. Överblivna trädelar, omsorgsfullt hopfogade. Spikar på raka led.
Den låg i Slängas-korgen, men jag tog den, jag som aldrig sparar, jag som aldrig rörs. En verktyslåda i två träslag, mjuk där du hållit den, en blodfläck från när du skar dej på stämjärnet, det breda sammetsärret över knogarna som vi följde med fingrarna när vi satt i ditt knä, du luktade oljegrus och dieselolja och gran.
Jag söker den doften fortfarande. Och hittar den aldrig.
Det är som det är.
Du brukade ha tjockhammaren i den. Den fann jag aldrig. Jag köpte en liknande på loppis i Skärhamn, inte densamma, men den duger. Jag ska ändå aldrig använda den, bara ha den där, som ett ben i ett relikskrin. Jag har din rubank, några spikar, en bit sladd med slitsad ände, det sista du gjorde, en skarvad lampsladd. Jag har fyllt på med egna grejer, lösa pärlor, en blyertspenna, ett Touche pas a mon pote-märke. Tyngdlösa saker. Dom passar där, ihop med ditt.
Ibland, när jag tar ner verktygslådan från översta hyllan i städskåpet, balanserar den på axeln, en flyktig doft av diesel, av gran, nåt som drar förbi, mest innanför mina ögon, ett slags samhörighet, kärlek.

Dej har jag älskat

Det är inte så att du gör mej dum. Du gör mej skarpare i konturerna. Du får mej att vilja försöka anstränga mej. En kyss kräver ett argument som motprestation. Du säjer att vi ska bli bättre mänskor med varann. Att det är det som är meningen.
Jag tror på nåt annat.
På vecket mellan rygg och hals, på vinkeln i din mungipa. Mitt evangelium; en blottad vrist.
Ett knä, en grop i nacken. En trög bottenskyla i glaset.
Jag vet. Jag är inte värdig, inte värdig. Din besvikelse som ett blänk. Men du är kvar. Det är för att du inte har så många att välja på. Nej. Det var elakt. Sant. Elakt.
Sant.
Jag vill vara där. Försöka vara där.´
Dej har jag älskat, älskat.

Nåt du lämnat

Nåt blir alltid kvar. Jag kan inte säja det tydligare än så. En tanke som hänger kvar som en tröja över dörröppningen, en molekyl hat, en molekyl kärlek, en molekyl likgiltighet. När du går lämnar du alltid. Du tror att du går ren. Det gör du inte. Det var aldrig meningen.
Dina ord, genomskinliga som kranskommuner, kvar härinne, inte för alltid, men för en liten stund. Dina steg på hallmattan, skoterspår i nysnön. Du har gått, jag är ändå full av dej. Det kan du aldrig förstå. Du tror att du går ren.
Dina fingrar genom pälsen på hunden. Några hårstrån som ligger åt ett annat håll, inte fel, bara åt ett annat håll. Ett grepp om min midja jag ska minnas hela året. Jag håller andan.
Du tror att du går ren.

Vag

Det kan ta timmar för dej att klä på dej. Inte så att du byter kläder, speglar dej, mer ett håglöst bläddrande bland kjolarna i garderoben, en blus för tung för att lyfta ner från galgen. En depression inför kängorna i hallen. En villkorslös kapitulation bland behåbanden.
En oläst artikel i gårdagens DN som måste läsas, här, nu.

Skymning när du stiger ner på gatan, en fosterhinna över himlen. Nånting drar förbi däruppe och du önskar du vore med.
Du önskar jag vore med.

Det sjunger i dej när du går, jag orkar inte mer, jag vill inte längre, du rör läpparna, åh, håll mig, nån. Du har inga konturer. Det är det där däruppe, det som rör sej, när du rör dej, tyngden i dej, tyngden däruppe, kommunicerande kärl, som gammalt, smutsigt tidvatten, svart som vigvatten.

Gryning när du kommer hem igen. Den som höll dej inatt menade inget med det. Han har redan glömt dej.
Du betyder ingenting.
Inget.

Färdas med dej

Vi rör oss inga längre sträckor. Mellan sängen och soffan, mellan fönstren i våra rum. Vid gynnsamma vindar en sväng ut under ekarna. Du andas tungt och långsamt. Synkoperad luft mot taket. Du har slut på historier och jag har aldrig varit mycket till berättare. Jag läser högt för dej när det är som värst, jag läser vad som helst, Harry Potter, Orbitor, Googlekoden. Det finns kvällar som den här när jag läser dej till sömns, kvällar när jag vakar över dej med en medalj på koftan. När din andedräkt stillnar till rena notblad, tre fjärdedelstakt och dina fingrar rätar ut sej på bården högst upp på lakanet.
Kvällar när jag vill dansa ensam.

Det gör mej inget att vi är bundna hit. Det gör mej inget att vi aldrig kom till Sjirvanshahernas palats i Baku. Jag har rest med dej på andra sätt och jag har varit överallt med dej och jag saknar inget.

Jag sätter upp håret i en knut, jag lägger sjalar över lamporna, jag spelar Marta Argerich, jag är här, du sover lugnt och jag är lycklig.

White over red, pilot ahead

Mitt favoritljud; lösa fall som plinkar mot masten. Som att vänta länge vid en tågövergång. Som att vänta länge. Händerna stilla i knät, gelatinögon, här kommer ingen förbi på veckor. Väntar på nån som du, som tar mej i armen, säjer alla dom rätta orden, dom nästan rätta orden. Det duger. Jag är inte rädd längre. När jag var rädd rörde jag mej fortfarande.

Jag kan sakna det.

Utan dej är rummet bara ett rum. Du fyller det, inte nödvändigtvis med ljud, men med en lödighet som får mej att skälva. Ett tyst ljud som ilar genom mina trasiga tänder. Ett hjärta som börjar slå efter kölddvalan. Långsamt, med ett par slag i timman.

Jag klarar mej inte på egen hand. Jag skriver det och skäms. Du kommer alltid att ha mej. Ett hot, ett löfte, mitt slutliga sammanbrott. Fall som plinkar mot masten, en lång väntan vid en tågövergång.

(Lotsfarkost i tjänst: vit lanterna över röd)

Dela grop

På botten. Men vi är två. Inte för att det spelar så stor roll. Det där med att dela. Det där med att dra upp varann, det där med att vara stark när den andre är svag. Det är inte så det är.
Men sällskapet. Värmen vi delar under den tunnslitna filten, som en gång varit himmelsblå, nu i den kulör du kallar sketblågrön. Dina sträva fingrar i ett ögonblicks vila i mitt armveck. Din blick som vädjar, hatar.
En stunds tystnad mellan klockornas jublande växelringning. En bit bröd, en bit kött, ett stop spenvarm mjölk.
På botten. Men vi är två.
Ett slags tröst.
Ett slags.