181

-Han är inte farlig, säjer mannen och tar i med alla krafter för att hålla in besten som drar i kopplet, bara väldigt social. Djuret morrar. Jag hoppas att den inte fått korn på vad jag har i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls.

-Inte farlig, säjer han igen, med hälarna som krampor mot asfalten.

Nä. Det ser jag väl. Men vad du inte märker, gubbe lilla, är att det är jag som är farlig. Att din hund inte vore nån match för mej. Inte du heller. Som du hänger och sprattlar i kopplet. Trodde du att du skulle bli mindre ensam om du skaffade hund. Trodde du fel, kan jag meddela. Du ser bara mer hjälplös ut och varken du eller din hund klär i Burberryrutigt.

Jag hade maskerat väskans doftande innehåll med halvbrunna rökelsepinnar jag stulit från min inneboende, flicksnärtan som tror att hon kan dölja haschdoften på rummet med sandelträ. Och vitlök som jag haft hängande i en fläta på köksväggen sen 1983. Det är krut i den ännu. Och jag fick för mej att det bästa vore att gå ut med väskan helt fredligt mitt på dan. En kvinna som jag i bekväma skor och klänning från Kelba går inte gärna ut när det är mörkt. Bättre att gömma sej där man inte syns, som här vid apoteket på Esplanaden, bland dom andra grå pantrarna.

-Jag tror att jag var kollega med din man, säjer han. Jag rycker till. Är han kvar, hundmannen? Jag trodde han var halvvägs ut mot Ullervad vid det här laget.

-Var det Gösta han hette?

-Gunnar, säjer jag.

-Ja, Gösta, ja, vilken tjomme. Hördu, jag tror att Rufus blivit lite fäst vid dej.

Rufus står med nosen pressad in i min väskas ena hörn och drar andäktigt in lukten.

-Har du köttbullar i den?

Han skrattar lika rutigt som han är klädd.

-Nä, säjer jag lite dröjande, inte köttbullar, inte. Inte det.

Jag tror att han ser nåt i min blick som han inte väntat sej skulle finnas där. Nåt som får ett litet djur att springa på kalla fötter uppför hans rygg. Han ser inte på mej, drar bara Rufus bakåt i ett enda kraftigt ryck. Bra, bra. Du tar dej.

-Gunnar hälsar, säjer jag och saluterar honom med väskan. Men det låtsas han inte om. Vi vänder och promenerar ner mot ån, bakom residenset, Gunnar och jag.

180

Jag följer dej från andra sidan trottoaren. Här går du för att skyltfönstren är perfekta att spegla sej i. Du döljer inte din fåfänga. Jag beundrar dej för det. Själv måste jag alltid låtsas innan jag kan låta mej reflekteras nånstans. Låtsas att det är nån annan. Idag har du en bit rött garn runt handleden, precis som Madonna. Jag vet att du inte förstår nåt av kabbala. Det är en accessoar för dej. Du rör vid vattenytan på en brunn vars bottenliv du inte kan ana vidden av. Men imorron bär också jag det röda garnet runt min vänstra handled.

Du är allt det jag inte vill vara. Att se dej är att begrava tänderna i en sockerglaserad munk och känna ilningen i mina fyllningar. Du är allt det jag vill vara. Jag är inte utan dej. Mina steg blir längre, jag drar med handen genom håret som du gör, ibland en kvarts sekund innan du gör samma sak. Det är det enda bevis jag behöver. 

Ibland får jag för mej att du vet att jag finns. Att jag också är en förutsättning för dej. Nacken i vinkel mot mej. En pose. Det är inte viktigt. Jag bollar med tanken att bära min keps en dag för att se om vi leker den här leken tillsammans eller var för sej. Men låter den alltid studsa vid sidan av krysset. Det är som sagt inte viktigt. Jag ska gå hem till min mor nu och leta det röda i hennes garnkorg.

179

"En förändringsagent ser, förstår och gör."

Hon läser texten igen. Gnuggar sej i ögonen, minns att hon sminkat sej för en gångs skull och suckar. Pandaögon. En förändringsagent, alltså. Som ser, fattar och gör. Bra, bra. Till skillnad från exakt vadå?
"Vi lever i en tid av accelererande förändring" fortsätter hon läsa, hennes pekfinger följer bokstäverna som om dom vill springa iväg och därför måste hållas fast på sina platser.

Snömos. Truismer.

Mänskan har alltid levt i såna tider. Hjulet måste ha uppfattats som accelererande både på ett bildligt och bokstavligt plan, fortsätter hon att tänka. Kanske högt, för receptionisten slänger ett snabbt öga mot henne. Hon lägger tillbaka broschyren på bordet. Löjligt att söka jobbet, nu har hon redan fått en förutfattad mening. Det är nog inte tillåtet för en förändringsagent att ha såna. Surt leende. Men hon har inte råd att vara kräsen. Inte sätta sej på några höga hästar heller. 

Och det lät ju kul. Agent, det lät tillochmed lite spännande, ett par steg över organisationskonsult. Får man bära vapen, vill hon fråga. Nej. Nu måste hon skärpa sej. Vara seriös. Hon borde ha tagit sina Converse, det här företaget har ett pingisbord i foajén. Sååå Framfab. Men ändå. Hon funderar över frågorna. Hon kommer säkert få den om vilket djur hon identifierar sej med. Den har kommit upp på alla intervjuer hon gått på. Konstigt. Hon svarar hursomhelst olika på alla intervjuer. När hon sa nematod gick det bäst. Kanske visste dom inte vad en nematod var och var för generade för att fråga.

Idag ska hon vara komodovaran.

178

Det usla humöret som driver henne framåt, framåt. Det goda humöret får henne att ramla mjukt bakåt i en hammock. Glädjen klär henne i en blommig klänning, får henne att dricka rosé, fnittra, stryka mjukt över kinder, över hundpälsar.
Det usla i henne, ett kölvatten av mareld. Ryckningarna, hur hon pratar för sej själv. Lapparna som förökar sej på hennes arbetsrums väggar. Behovet att ta sej uppåt, utåt.

Hon behöver dagarna, kvällarna i hammocken. Men hon behöver också det usla, introverta, det som splittrar och spaltar. Det som får henne att se klart, en mil utan glasögon. Som låter huden korva sej i svarta avlagringar på huden ovanför brösten. Som väcker henne efter fyra timmars sömn. Kraften som låter handen gripa runt pennan, som tänjer ut tiden till en sträng av tuggummi.

Tills världen ropar igen. Och klänningen åker på.

177

Jag sitter inte ner under kungssången, det gör jag inte. Mina kompisar hade rätt, jag är för feg för det. Men jag är tyst när dom andra sjunger, tyst och jag ser ner i bordet för att dom andra inte ska se att jag plötsligt skäms. Det här blev inte vad jag hade tänkt mej. Ingenting verkar bli det. Jag har satt min mammas granatring utanpå dom långa, svarta handskarna, men genast blivit korrigerad av Henriette, en annan av studentmarskalkarna. Hon som har ett efternamn som luktar som 1600-talsslagen gjorde i min historiebok.
”Det är inte stil”, säjer hon. ”Aldrig ring utanpå handsken, aldrig nånsin. Och du ska inte dra studentmössan så långt ner i pannan. Man ska alltid kunna se ögonen på den man pratar med. Det är av artighet mot din kavaljer.”
Jag trodde att min lukt var svag och utspädd vid det här laget. Att min hemsydda, svarta klänning med knapparna vid ärmslutet som min mamma omsorgsfullt klätt, gjorde mej till nåt annat, om så bara för den här kvällen. Men min lukt har nått Henriettes näsa. Jag luktar billigt av acetat, hon är helt och hållet av siden. Och resten av middagen har hon ett öga riktat mot mej.

Hon för sej med en nedärvd, absolut auktoritet. Och den är attraktiv. Det tycker till och med jag. Hon noterar min tvekan inför besticken och håller upp rätt gaffel åt mitt håll. Alla ser det och alla förstår. Jag borde också ha förstått och hållit mej på mattan, jag är inte hemma här, men jag ville hit och därför är jag värd ett dubbelt förakt. När hon reser sej för att gå på toaletten böjer hon sej över mej, ler mot min bordskavaljer och viskar alldeles för högt:
”Och en verklig dam sitter aldrig och dricker ensam av vinet. Man väntar alltid på att först bli skålad med.”

Taffeln bryts och jag andas ut, inte för att jag särskilt ser fram emot dansen som börjar nu, men jag slipper åtminstone uppvaktningen från Henriette. Hon skäller lågt på sin pojkvän som har spillt lite åkerbärsparfait på hennes klänning. Jag smiter ner till toaletterna vid entrén, samlar ihop kjolarna och sätter mej ovanpå en toalettstol. Där sitter jag en stund och låter allt rinna av mej. Det luktar piss därinne som vanligt, piss blandat med vanilj som kommer i pustar från doftblocken som hänger överallt, dagen till ära. När jag går ut från toaletten står Henriette vid en av speglarna och målar läpparna. Läppstiftet i en diskret pärlrosa nyans. Jag målar mina med det rödaste jag kunde hitta på Domus kosmetik. Som verkade piggt och sensuellt i affären, men som nu har blandat sej med rödvinet och slagit om i en blå nyans och skivat sej som billiga läppstift så ofta gör. Hon följer mej med blicken i spegeln och det är en uråldrig blick, som när man får ögonkontakt med en reptil, hjärtat börjar slå långsammare än vanligt.
”Ett rött läppstift till rött hår. Jaja. Det är vågat”, säjer hon.

Jag låter Henriettes pojkvän knulla mej i ett tomt konferensrum efter att vi har dansat klart. Han bjuder upp alla damer vid bordet i tur och ordning. Konverserar med mej om maten och om vilka kurser vi läser. Efteråt leder jag iväg honom och han följer med utan invändningar. Det är som om han förstår vad jag tänker när jag lutar mej mot bordet, det här är en hämnd, på Henriette, på honom, på alla överlägsna jävlar. Vi kysser inte varann. Men i takt med att Ramlösaflaskorna skallrar när han stöter halvhjärtat och lika orytmiskt som hans danssteg, förvandlas hämnden. Jag kan inte förmå mej att se på honom, hans kårband dinglar ner från hans hals, så jävla fult, tänker jag, hur kan man välja orange, grönt, svart till universitetets färger, och kittlar min näsa.
Stänk av parfait på skjortbröstet i samma solfjädermönster som en spya. Citronspritig andedräkt. Flaskorna sjunger på en egen refräng: Slampa, slampa, slampa. Han flåsar några ord som jag inte uppfattar. Stelnar över mej. Sen bockar han, knäpper gylfen och går därifrån.
Rak i ryggen, medan jag har krympt ännu en centimeter.

176

Min dåliga vana är min bil. Vår bil. Fast mest min, tänker jag.
Jag har alltid avskytt att köra bil. Från den hopplösa Saab 99:an som älskade att lägga av med ett plopp, alltid mitt i en fyrvägskorsning, till Amazonen, vackra slagskeppet, till 142:an utan värme, Mazdan som luktade bensin, 245:an som gjorde mej bilsjuk.
Men nu. Lilla fina gröna Forden. Vi älskar varann. Och jag som inte kört mer än tjugu mil senaste tjugu åren är plötsligt en bildåre, en miljöterrorist, en koldioxidnaxalit.

Och Moneybrother, Morrissey, Max Bruch på hög volym. E20 som sammet framför mej. Tankarna som kommer och går, växthusgaserna som ett pärlhalsband jag rasslar med.
Ormvråkarna i en skruv över Lundsbrunns kurort, en räkmacka på Nordpolen i Vara, en kisspaus utanför Alingsås.
När tåget kör ikapp mej utanför Skövde tittar jag åt ett annat håll.
Finns inga ursäkter för vad jag gör.
Jag skäms.
Men kör ändå.

175

Det som skrämmer mej mest är att det här aldrig ska ta slut. Att det senaste årets illasmakande soppa av kvinnojouren och misshandel och renovering av ett demolerat radhus och tårar och rättegångar bara ska fortsätta att serveras oss. Vi är statisterna, vi runtomkring. Men på statisters vis har vi alla en åsikt om hur dramat ska framföras. Vilka repliker som bör yttras, vilka vi borde stryka.
Vad det handlar om egentligen.

Det som skrämmer mej mest är det som händer med mej när jag går på dom sista ångorna bensin. Hur lite jag stämmer överens med den ursprungliga idén om en god mänska. Hur småskuren jag kan vara. Alltsomoftast kommer taggarna. Hur kunde du vara så korkad? Själv hade jag aldrig satt mej i den situationen. Om du bara hade lyssnat.

Du är trött, säjer man till mej. Du har levt med det här så länge. Nu måste du vila. Tänka på nåt annat. Göra roliga saker.
Jag går på restaurang och äter aska. Jag går på bio, men går ut igen när handlingen visar sej vara hennes liv. Jag läser och skriver, bokstäverna marscherar som vaktparaden, men dom vet inte åt vilket håll dom ska.
Jag bär på en väska vars innehåll skulle kunna vara statshemligheter eller vissna löv. Jag vill inte längre ta reda på nåt.
Bilarnas strålkastare målar taket i mitt sovrum.
Om det bara kunde ta slut.