35

Jag har fasat för den här dagen, men också längtat efter den. Jag är född under en tvillingstjärna, jag är en dubbelnatur. En känsla åtföljs alltid genast av dess motsats, ett jakande rymmer också ett nekande. Dom säjer att jag inte kan rå för det, att jag är sjuk. Men jag vet bättre.
Jag lämnar ett spår av tvetydigheter efter mej. Under vadmalen bär jag spindelväv.

Vi borde ha varit två. Men den som föddes åtta minuter efter mej hade tillbakabildats och var bara en cysta med tandanlag och nåt som kunde liknas vid ett blodomlopp. Dom säjer att det aldrig blev mer, men jag vet bättre. Jag delade rum med henne i nio månader och hon valde att krympa för att jag skulle kunna växa. Det finns ingen vackrare gåva än det.
Jag fick aldrig nåt mer syskon och dom säjer att mor aldrig blev sej lik efter förlossningen. Att hon inte ville ta i mej, inte se mej. Att barnmorskan talade länge med henne bakom en stängd dörr, medan jag låg på en bänk ute i korridoren. Jag minns det. Dom säjer att det är omöjligt, men jag vet bättre.

Jag har varit härinne lika länge som i mors mage. Det är rättvist. Naturen strävar efter symmetri. Nu hör jag dom komma i korridoren, dom tar god tid på sej ikväll. Jag låter blicken fara över väggarna, över golvet, jag känner varje millimeter väl, jag kan inskriptionerna och dom grovt tillyxade bilderna utantill. Nycklarna i låset, dom tror att dom har kommit för att hämta mej.
Men jag vet bättre.