54

Det ingen vet är att jag älskar tennis. Jag smyger med det som andra smyger med sina porrtidningar eller sina Guldnougat fast dom bantar.
Mina hemliga älskare. Rytmen i deras namn. David Nalbandian som aldrig räcker ända fram. Rafael Nadal, Roger Federer.
-Vad gör du, vad är det som låter?
Mamma i telefon. Det är Andy Roddick med sina kobraservar på eurosport. Och sina obscena stönanden.
-Inget, grannarna, dom knullar väl, ljuger jag och sänker ljudet.
Jag ställer klockan på ringning vid tre på morgonen för att inte missa Australian Open. Jag är du med Serena, med Amelie, med Jo-Wilfried. När Philip Kohlschreiber servar är det som om han tar dom första stegen i en hemlig dans. En liten vridning utåt i rummet med högerfoten. Det är vackert.

Det är vackert. Och kraftfullt. Det är hawkeye och solsting och ett räknesätt som liknar livet självt, ologiskt och ändå logiskt. Love. Dom säjer så. Love är noll. Så är det. Love är inget och allt.
Man vet nåt om kärlek i tennis.
Man vet nåt om hat i tennis.

Det är Jelena Jankovic som alltid tar paus för skadebehandling när hon ligger under. Det är Federers tårar, som glaspärlor över kinderna efter att ha blivit slagen av Nadal ännu en gång. Jag orsakar nästan en brytning mellan min väninna och hennes beundrare eftersom jag har på Wimbledonfinalen så högt på hennes teve att hans rop upp till hennes fönster inte hörs. Men det var första gången Nadal vann i Wimbledon. Så historiskt, så det kan dom aldrig förstå. Dom bara blänger.
-Jag fattar faktiskt inte. Börjar väninnan.
Jag ger henne en blick. Gå inte dit, jag älskar dej mer än livet självt det vet du, men. Gå. Inte. Dit.
Snart dags för Franska, femtimmarsmatcherna, det röda gruset som lämnar fläckar likt blod på shorts och knän. Jag rutar in livet i min hemliga kalender. Sista veckan i maj, nä, det blir svårt. Första veckan i juni ännu värre. Jag undviker bröllop och jag kommer sent till middagar, rufsig i håret och med bilder kvar på näthinnan av det sista grymma tie-breaket i avgörande set. Finns det en teve här? Tennis måste ses. Man kan inte lyssna på tennis på radio. Det är alltför smärtsamt, alltför mycket man missar och är medveten om att man missar.

Det ingen vet är att jag älskar tennis.