40

-Vad skulle du säja om vi åkte åt andra hållet?
Johannes vänder ansiktet mot mej. Ögonen sotar, han är våt om munnen som en liten pojke. Han är mycket vackrare än jag minns honom, men vacker på ett sätt som gör mej nervös och olustig.
Jag kliver in i bilen, över mögliga handdukar och objektiv. Sätter sånär foten i kartong kokosbollar.
-Men jag vill gärna åka hem, säjer jag.

Han börjar ringa mej mitt i nätterna. Suset i ledningarna är Östersjöns kalla, grumliga vatten som slår in över ön där han bor. Hans ord far som tokiga kossor på vårgräs.
-Å, så vet du, alla avskyr mej här, för jag är så begåvad. Dom är rädda för mej. Och inget returpapper i kopiatorn. Igår hittade jag ett konto med tjugufemtusen på som jag bara glömt. Jag har köpt en minibuss och en röd mössa. Det är inte alla som kan bära upp en sån mössa, men jag kan.
Jag sitter på is, invirad i mitt duntäcke och har för länge sen gett upp försöken att hitta nån mening i det Johannes säjer.
-Du måste sova nu, säjer jag. Klockan är mycket. Jag måste sova.
-Jag är aldrig trött längre, säjer han.

Amfetamin. Det måste vara amfetamin, tänker jag.

-Jag är ett batteri.
Jag lägger täcket över honom. Han är genomskinlig.
-Full av litium.
Johannes sträcker på sej.
-Full av energi.
Jag sitter kvar på soffkanten tills han har somnat.

-Sluta vara min jävla morsa, säjer han.
Han är full, jag är full, vi står och svajar mot varann på gatan utanför Klara. Han ska snart gå dit in igen, för han har träffat en tjej och han vet att det är kärlek den här gången.
-Följ med mej istället, säjer jag. Det är ingen bra kväll för sånt här.
Han flinar.
-Du är svartsjuk.
-Nä, Johannes det är jag inte.
-Det kan man ju tro annars som du håller på.
-Lägg av.
Jag ger upp, går därifrån, tar nattbussen hem med hans ord kvar i fickan.
Han ringer mej på morronen.
-Kan du komma och hämta mej?
-Var är du?
-Vet inte. Var är jag?

Jag packar mej som bomull runt honom. Istället för att blåsa i visselpipan, larma sjöräddningen, gå upp på berget och sända röksignaler. Jag behöver tid. Tid för att förbereda mej på en frånvaro av Johannes.

Vi ska äta frukost ihop klockan nio. Johannes kommer halvtolv med en påse småkakor och en burk ärtsoppa. Han ringer samtal till blomsteraffärer och bilfirmor. Sitter inte ner, det är inte nyttigt att sitta, det har han hört på Vetenskapens värld. Det är nåt med testiklarna. Mänskan är gjord för att stå eller springa. När jag tittar ut ser jag Franskans konditor stå och med arga, knyckiga rörelser arrangera om skyltfönstret. Nån har stört ordningen och jag vet vem.
Johannes stannar i elva minuter.
Han håller mej mycket hårt innan han går.
Vi kommer inte att ses på åtta månader.

Huvud mot huvud i en solfläck på golvet. Det är långt mellan orden. Röken från cigarretterna får fart av draget från fönstret. Vi spelar en gammal cd och skvallrar om gamla kursare och lärare. Johannes ögonlock är blå och kupiga, som på en målning av Roslin.
Han tar spjärn med hälarna mot golvet, hämtar sina tabletter, två turkosa och en klart gul.
-Det här är Mano, Deppo och Grappo Marx, säjer han och sväljer.
Jag skrattar fastän jag hört honom säja det tusen gånger förut. Han luktar illa, jeansen hänger på hans höftben, disk i vasken. Fulla askfat överallt.

Jag vet inte hur länge han ska ligga där i soffan med ansiktet mot väggen.
Jag vet inte vad han väntar på.
Himlen är grå idag och det blåser en gammal vind hela vägen från England.
Vi ska gå till hamnen, jag och Johannes.