söndag 22 februari 2009

53

Han sitter på barstolen och vaggar i otakt till musiken. Krister dricker fortare än nån annan jag känner, nu har han fyra tomma ölflaskor framför sej och en femte i en ständig rörelse mot munnen. Vi gör så i den där stan jag växte upp i. Vi dricker fort och blir skitfulla och sen sjunger vi och spyr. Inget konstigt. Här, på konsthögskolestudenternas pub, är det däremot mer konstigt. Krister hade utmärkt sej ändå med sina vita loafers och sin midjekorta kavaj och sin guldkedja utanpå tröjan.
Jag önskar att tiden kunde gå fortare. Jag vill att han ska försvinna.
-Vem är han?
Jag rycker på axlarna.
-En gammal jobbarkompis bara. Missade ett tåg, blev kvar.
-Stackars dej.
Jag rycker på axlarna igen.
-Men. Ja, du vet.
En sjätte öl. Han skålar med tjejen bredvid honom, som ignorerar honom.
-Skit i det då, jävla subba.
Jag lägger handen på hans axel.
-Kom, det stänger snart.
Dom stänger inte än på tre timmar men det vet inte Krister. Han har inte missat nåt tåg, han har planerat det här, tagit semester, är här för att träffas. Min hjälte från jobbet på kylskåpsfabriken, han som lärde mej, hjälpte mej, fanns där. Vi gillar ju varann. Men jag skäms, skäms för hans dialekt, hans lukt, att han är för mycket.
Nästa morgon är han rödögd, vänder sej på madrassen, låtsassnarkar. Ett farväl vid tåget, där jag ångrar mej, försöker skämta, ger honom en kram. Det är som att omfamna en skyltdocka.

Jag är tillbaka på fabriken. Nästa år får jag se mej om efter ett annat sommarjobb, det är tydligt redan nu. Krister har avancerat till lagbas. Han kommer bara förbi på sin blå sparkcykel när det är nåt som är fel.
Han låtsas att han glömt bort mitt namn.
-Öhh.
Jag ler.
-Dålig skarv här, läcka. Gör inte om det.
Jag ler för jag tror att hans hårda röst är på skämt. Det är den inte. Jag kan ändå inte sluta le. Han gnisslar iväg igen.
Nu står jag och hänger utanför det oranga perforerade rastbåset, ingen makar på sej eller erbjuder mej plats längre. Som det var i början. Till slut struntar jag helt i rasterna, sitter kvar på min plats och läser tjocka böcker, gärna på engelska. En provokation, lätt som en såpbubbla mot taket. Dom andra gör upp om att åka och fika på Rattugglan efter kvällsskiftet.
-Jag hänger gärna på.
Ingen som ser mej i ögonen.
-Sorry. Vi är full bil.
Jag kan inte säja nåt om det för den här kylan har jag förtjänat.

3 kommentarer:

  1. Otäckt. Igenkänning. Flyktimpulser.

    SvaraRadera
  2. man känner igen skam och självhat,
    mänskligt värre.
    otäckt, så bra du är på dessa känslor.

    SvaraRadera
  3. Jag håller med Skimmer att du är bra på dessa känslor. Tungt, dåligsjälvkänsla du beskriver det brörande och verkligt. Jag får vä ge dig ett uppdrag nu: Efter att jag skrivit fulaord och rått. Nu får du skriva något lättsamt, glädje fyllt och roligt.

    SvaraRadera