Utmaning 15

-Jag skulle kunna strypa honom med hans fula acetatslips.
-Jag har god lust att köra på henne. Och backa tillbaka och göra om det.
Hon kan inte räkna hur många gånger hon sagt såna saker. Men nu, när hon vältrar sej i bilder som hennes hjärna matar fram, som en morbid Pogo pedagog, nytt ljud, ny bild, kan hon inte säja det högt.

Pling. Han ligger överkörd på spåret ute vid kolonilotterna vid Östra sjukhuset, där dunket från godsvagnarna får dom sena hösttomaterna att ramla till marken.

Hon hade förstås fattat att det var illa. Lillasyster, som förut varit blond och lättsam, förvandlades till mörkhårig och tungsint. Hela tiden med honom i ögonvrån. Ett slags hukande. Han vill inte ha sån mat. Måste åka nu, för han kommer snart hem. Kan inte följa med, för han måste vila och då måste jag ta hand om barnen.

Pling. Han är innebränd, han har legat en timme och vrålat fastbunden i sin säng, medan elden har dånat i hans öron.
Deras barn, små ansikten med ögon , stora och oändligt gamla, blinkar sej tillbaka till big bang. Hur man kan slå nåt som är så litet, så bräckligt, med tändsticksben, kan hon inte förstå. Händerna blir ju automatiskt mjuka i närheten av dom. Och ögonen som förföljer henne, en stilla anklagelse.

Pling. Han är skjuten i knäskålarna, i kuken, i hjärtat. Och sen stympad, noggrant nedstoppad i fem resväskor och körd till sopförbränningsstationen.
Dom är i säkerhet nu, men skulden. Valet man gör genom att titta bort, att inte ställa den där sista frågan som rullar som en sprucken pottekula i munnen. Det man inte kan gottgöra.

Pling.
Pling.
Pling.