Utmaning 3 3/1 09

Nu har det gått trettiosex dagar. Dag fyra diskade jag hans frukosttallrik, dag tjugotvå tvättade jag hans handduk.
Jag hoppas inte längre.
Det är bara bordet kvar, med hans uppfällda dator och den där irriterande träfiguren som han alltid satt och lekte med när han skrev. Han lämnade datorn på, med blåfrusen skärm och med kaffespill mellan n och m och semikolon. Tangentbordet är smutsigt, träfiguren står kvar i ett sista steg.
Jag kanske hoppas ändå.
Jag spottar på fingret och gnider rent a och s och t. Slickar av hans fingeravtryck från mitt pekfinger. Hans smuts. Den smakar inget längre.
Han lämnade datorn på och jag borde stänga av. Jag borde stänga av och gå till Stadsmissionen med den. Jag borde skänka den till en hemlös. Träfiguren också. Jag kanske borde starta om datorn och se om jag kan hitta en ledtråd, en kvinnas namn jag aldrig hört, ett sparat mejl. Om han ville ta livet av sej borde han väl inte packat sina kalsonger.
Jag går mellan mina fönster och ser ner på gatan utanför. Och låter hoppet lägga sej som en hund på mina fötter.