Utmaning 21

Han borde ha vetat om det. Hans mamma hade ringt när han var sysselsatt med sin riktiga familj på andra sidan gatan och han hade inte riktigt hört på. Det var nåt om städning, han stängde av, ville inte bli tjatad på.
Hur dom kom in visste han inte, men att försöka hejda dom var som att spruta på en lavaflod med en brandsläckare. Han hade öppnat. Han var väl ingen kuf heller, som sprang och gluttade i titthålet innan han kunde göra nåt.

Starkt ljus. Tjejer med kameror, med deltagaravtal. Och två...fruntimmer, fick man lov att kalla dom, med glasögon man kunde skära sej på och snörp i mungiporna. Som kallade honom vid förnamn och tvingade honom att köra ner näsan i alla hörn, i skafferiet, på toan.
Den mörka ledde sin härskara med en dialekt från helvetet.
-Män härrejämine i hälsingland, lät det från henne hela tiden. Hon följdes av en ljus gnom, med tvinsjuka ögon och vaddpenslar. Hon pratade tyst, mässade tvångsmässiga besvärjelser "pälsänger, mjölbagge, fläskänger, mögel" om och om igen.
Mamma var där, hektisk om kinderna, lierade sej med både den mörka och den ljusa, tisslade, tasslade.

Han kunde ha stått ut med det antiseptiska köket, med styva wettexdukar och golvet som blivit så ljust, med huvudvärken han fick av alla doftande ljus. Han tvangs att sitta med gnomen som vällustigt visade alla bakteriekulturer hon funnit i hans hem. Men när den mörka antikrist ledde honom vid handen in i arbetsrummet, hans sakristia, och sa:
-Å du, Jan-Ärik, nu blir du så glader, för nu har vi möblerat upp hära.
-Min fåtölj, sa han.
-Härrejämine, den var ju så snuskig, uja, Marie-louise fann både e-coli och håfemänätt i den, den har vi kastat, ja, bränt faktiskt.
-Mitt fönster, sa han.
Det var vattrat nu. Och omöjligt att se ut igenom.

Man kunde se det på teve sen. Hur han stirrade tomt framför sej, en tår i ögonvrån, en mun som sprack och sprack.
-Å du blev riktigt glader. Se han riktigt gråter av lycka, va, Marie-Louise.
Hur han nickar, men hur huvet vill åt andra hållet.
Hur gnomen och antikrist går ner på gatan, skrattar, kramas, dunkar varann i ryggen, a job well done, a mission accomplished, och om man fryser bilden där ser man hur nåt rör sej oroligt bakom det vattrade glaset i fönstret på tredje våningen.
Kanske en hand som läggs mot rutan.