Utmaning 23

Det påminde om lågstadiet. Man bjuder alla eller ingen. Men dyka upp i en så kort kjol, muttkort, och med dom benen. När man är bjuden liksom på nåder. Om hon åtminstone kunde hålla ihop benen där hon satt i soffan. Och så röda trosor. Jaha. Trevligt.
Klunka i sej av vinet. Campofiorin, över hundra kronor flaskan. Nej så fan om hon tänkte hjälpa henne nåt mer när det körde ihop sej på jobbet.
Om hon kunde dyka upp, och sen gå nästan på en gång. Inte sitta där bredvid Robert som hade näsan nere vid hennes tuttar. Vulgära tuttar. Löskokta.

Hon blandar teriyakisalladen och strör över rostade sesamfrön.
-Oj, jag spillde.
Schpillde.
Rött vin över mattan, vit ull, Kasthall, fjortontusenfemhundra kronor.
-Kan man få sätta på teven?
-Jag vill sätta på, säjer Robert. Hon fnissar och stöter honom i sidan, mer vin över mattan.
-Det är Lets dance. Får inte missa det, vilka häckar.
-Varsågod.
-Bögar allihop, men det kan jag leva med. Ögongodis.
Det som händer när teven slås på. Allas blickar dras dit, det går inte att hejda.

-Har du några chips?
Hon har teriyakisallad, hon har pannacotta och hemgjorda grissini med rosa havssalt. Men chips har hon inte. Dom skulle ha ätit, minglat, varit, ja, anständiga, lite Piazzolla, några tangosteg som hon lärt på sin kurs, kanske med Robert. Robert som är fetkladdig runt munnen och har handen. Ja, han har verkligen handen där. Långt upp. Hon skrattar. Hon är äcklig.

Rätt vad det är sliter hon upp honom ur soffan. Dom vrålar av skratt och ramlar ihop i en hånglande hög i hallen.
-Vi går nu.
Lämnar kvar nåt blött. En signal till alla andra.
-Verkligen treevligt.
-Det gör vi om snart.
Kan höra hur dom viskar i trappan. Ingen höjdare, va. Hade hellre.
Hon sätter sej i soffan, i det andra hörnet. Hon är inte hungrig längre. Fem minuter kvar av röstningstiden. Man skulle ju alltid kunna lägga sin röst på han den där mörka.