Utmaning 25

Jag är här nu. Jag har kommit tillbaka. En ankomst som det anstår en mordbrännare, med sista rälsbussen, med bensin som ett kvarlämnat band i håret.
Stan sitter kvar i mina ben, jag tar av gammal vana kullerstensgatan upp mot domkyrkan. Det är ingen riktig domkyrka, samhället är inte stiftshuvudstad, och det finns en historia bakom som jag har hört för många gånger för att jag ska orka dra mej den till minnes. Mänskorna i den här stan kallar den för domkyrka i alla fall. Som ett gardintyg man vänder rätsidan på ut mot gatan för att det ska verka bättre än vad det är.
Förbi portar och brevlådor, jag stannar vid välbekanta efternamn, efternamn som jag trodde skulle ropa på mej, vänta på mej. Men bokstäverna är stumma och deras ögon har redan slutit sej. Jag drar med handen över skruvar och brickor på dörrar och brevlådor, ett motstånd som om jag släpade den efter mej i havet. Det är tyst och mörkt, ett mörker som är prydligare här än nån annanstans jag varit. Ingen teve nån har somnat framför, inga eftersläntrare som rullar hem, portarna är stängda och låsta, cyklar och leksaker undanplockade.
Att vara här är som att bli kysst under vatten.
Jag rör vid ännu en namnskylt, det droppar från mina naglar, terpentin och thinner, gasol, etanol. Namnet flyter ut under mina fingrar, det blir bara svarta ränder kvar, en lek med fingerfärg som börjar gå överstyr. Jag har kommit hit, inte för att minnas, utan för att glömma bort. I natt ska jag gå baklänges i mina egna fotspår, i natt håller jag in rewindknappen, efter i natt ska jag svara när nån frågar var jag kommer ifrån: Ingenstans.
Och det kommer att vara sant när jag säjer det.