måndag 30 maj 2011

Fingerad, älskad

Du är mina vita lögner, mina vita linjer. Du är den glasskejsare som Wallace Stevens skriver om. Ditt liv, en droppe ytspänning, man stirrar, undrar när den ska brista, när allt faller ut, som kladdiga mynt ur en enarmad bandit. Jag måste inte veta nåt om dej, jag har dej ändå. Vi delar på bytet av kattguld. Vilar på dom falska sedlarna i vår madrass. Dina kyssar av melass i solnedgången. Jag ska aldrig glömma det vi har, jag ska gå härifrån, ganska snart, tror jag, men aldrig glömma. Att i det uppdiktade och tillkämpade, också en tagg av det slags uppriktighet som är så sällsynt och så förödande. Det vet du redan. Det behöver jag inte berätta för dej. Det har jag lärt mej av dej. Och då spelar det andra ingen större roll.

Min magra, vita hertig. Fingrar av sand och släke. Ett hus som bara kan skymtas i mörkret.

(Bowie för Thin, white duke, Stevens för Glasskejsaren, släke är gotländska för tång.)

söndag 29 maj 2011

Novaks mamma

Hon bär silkesskjortor från Hermès med mönster av tränsbett och solrosor. Ibland en t-shirt med hennes sons ansikte på. Jag tycker inte om henne. Jag vet att hon fick springa mellan husen under FN:s bombningar av Belgrad våren nittinie, med Novak, jag har ändå svårt att tycka om henne, som jag tycker om dom andras mammor, dom på topptielistan, Rafas mamma, hon är alltid trevlig, Rogers mamma. Dijana Djokovic liknar Judy Murray, mager, arrogant, nervös. Högljudd. Federer har bett henne artigt att hålla käften under en match. Oh, be quiet, already. Nej, jag tycker inte om henne. Jag tycker inte om Novak heller. Dom såg ledsna ut dagen man tog Mladic. Hela familjen, Novak med sitt igelkottshår, alla bröderna, Dijana i en blus från Pucci, missklädsam, slätt siden mot halsen av ripsbomull, handen genom håret.
Jag vet att min son harvar i mellanskiktet, han är tjugenie nu, och kommer kanske till andra eller tredje omgången i en turnering som den här, men ändå. Han har sina dagar, sitt visserligen daterade, men eleganta serve-volleyspel, han har rätt att bli respekterad även under matcher som den här, när han bara tar ett par game. Även av en ung man i fantastisk form och hans familj. Dom behöver inte hånle åt mitt håll. Jag minns förra våren när Novak inte fick in en enda förstaserve under grussäsongen. Det kan vända snabbt.
Jag bär min sons sponsortröjor och hans sorg över att aldrig nå hela vägen. Jag är ingen god katolik, för i mässan ber jag att Novak ska förlora, förnedras, det är Dijana som gör mej till det, det är hennes fel.

tisdag 17 maj 2011

Denna man ingen främling

Han har varit hos min mamma som ska sälja sitt hus, han har känt igen mej från ett dammigt kort högst upp på bokhyllan, han har tagit ner det, gnidit det med tummen, sagt att han känner igen mej, att vi har gått i samma skola, han en klass över mej, han har sagt hälsa, hälsa från Peter, hälsa att det går bra nu, att han jobbar, har barn, fru, lån, tröjor från Gant och Lyle&Scott. Mamma säjer att han inte ville släppa kortet, hon säjer inget om hur han såg ut, eller lät. Bara att hon tog kortet ur hans händer och sen, när han druckit kaffe och lånat toaletten och sagt att han nog kan sälja huset för trehundra, trehundratjugufem, torkat av det och ställt tillbaka det. Och nåt har rört på sej hos henne för hon vill inte lägga på, men hon kan inte fråga rakt på heller, så vi blir sittande på varsin sida havet, med telefonlurarna blötkladdiga mot öronen och hon letar efter ord som jag skickar tillbaka och vi vet båda två. Att på måndag ska hon ringa mäklaren och säja att hon ångrat sej och sen byta fastighetsförmedling. Att på måndag ska jag sjukskriva mej för när jag väl lägger på luren ska jag börja dricka igen och inte sluta den här gången förrän jag spyr blod eller kör ihjäl mej. Jag behöver inga ursäkter för all del, men det är enklare så här. Att monstret har vaknat och att nån annan har väckt honom åt mej och att det råkar vara min mamma. Det blir inte bättre.
Han borde vara glömd, herregud, det är ju tjuge år sen, vad bråkar jag om, jag som har sålt själen så många gånger sen dess och varit ute för värre saker, mycket värre.
Han var först. Det började där, linjen, ärret, undantaget. Han var den ursprungliga smittobäraren, värden för viruset. Under Ganttröjan äter dvärgbandmasken honom.
Han var först och sist och överallt och jag skyller på att jag måste hinna till Konsum innan dom stänger, lägger på luren mjukt som en hundnos, min hand runt flaskan, så, nu.

onsdag 11 maj 2011

Judiska muséet, mars 2005

Hon kallar mej goj, jag tar inte illa upp, varför skulle jag det. Hon tar mej under armen, vi känner inte varann, och hon är bara en och förtifem, vilket gör att jag liksom lutar in över henne. Hon luktar bröd. Hennes svenska är hennes egen. Hon går till montern med en stor krona i och säjer:
-Den här sätter vi på torahn, det är det vackraste vi har.
Jag frågar, hon svarar, ibland på annat än jag frågat. Hon ger mej ett recept på chalot, hon tycker att jag ska gå på besök i synagogan i Göteborg "den är vackrare än den på Wahrendorffsgatan", och hon säjer att på kvinnornas sida brukar man spana in män, vilka som är snyggast, rör sej bäst. Hon kallar mej goj igen och rör vid mej, släpper inte min arm, en fågel vid min sida, en pilfink, stenknäck kanske, brun, beige, genomträngande.
Vi rör oss mot nästa rum, hon stannar, tar sej över armen, säjer:
-Goj, där får du gå in själv, där har jag redan varit.
Hennes arm, ett nummer i bläckblått, hennes ögon, nu med en hinna över, hon höjer armen, en liten rörelse, jag går dit in, jag vill det inte, men jag måste. Hennes Ecco soft mot parketten, vi skiljs åt, jag ser bilderna, lämningarna, dom gula stjärnorna av tyg och det är på riktigt och här börjar helvetet.

(Goj, gojim: icke-jude, från hebreiska, jiddisch)

tisdag 10 maj 2011

Hjärna, fingrar och allt däremellan

I mina drömmar allt oftare gömställen, återvändsgränder, kastruller med intorkade makaroner. På morronen en stund att lära mej allt igen. En kvarts sekund, kanske. Och under denna flisa tid; skräck. Om allt är borta, eller värre, annorlunda. Jag, inte längre jag. Nån helt annan vid tangentbordet. Ett p före ett e, ett a istället för ett o, andra ord, andra ögon. Och nånstans begravd i limbiskt fett, i gelén, i dom rosa labyrinterna, skrikande, den jag en gång var. Som spjärnar emot i en svag elektrisk ström, en ryckning i mungipan.
Ibland äter jag det jag skriver. En på tvåtusen av mina meningar vill jag brodera i korsstygn. Ibland går jag in i huset och taket rasar för det mesta, men inte alltid. Rakare i ryggen då, lätta steg bland fjolårslöven, en ny blick. Det är inte lycka, det är nåt annat, nåt större, nåt inte helt igenom ofarligt. Det jag skriver äter också mej.

(Tack Anna för korsstygnen, Domina Krauss för huset.)