fredag 31 augusti 2012

So long, Andy Roddick, so long

Jag önskar mej nåt annat. Jag önskar att du kunde gå med en smäll, en explosion, nåt av nukleära proportioner. Inte med svag röst, inte liksom hukande, inte klädd i svart. Svart har aldrig varit din färg. Jag önskar att du fick gå med en seger. Du kommer att bli utspelad inatt av den där australiensiske snorungen. Du har ingen serve kvar. Du har mixtrat med din spelstil, det ska man inte göra, du ser vilsen ut på banan, en pojke i för stora skjortor, förut såg du kaxig ut i oversize, nu hemlös. Du drömmer om Omahas slätter på nätterna, det är nåt du söker, nåt du inte får fatt på. Du ska leta på allvar nu, du ska sova länge på morgnarna, du ska vara saknad. Hör du det. Inatt ska jag sitta vaken, jag ska duka upp maten du älskar, svag sval Bud, honungs- och hickorymarinerade revbensspjäll, coleslaw. Jag ska göra honnör för dej. Och sen hoppas jag att himlen över Flushing Meadows exploderar, och sen hoppas jag att du hittar det du letar efter, och att jag slipper se dej på veterantouren, oh captain, my captain.

måndag 27 augusti 2012

Skallskada

Det jag skrev var aldrig sant. Det bara verkade så. Det skrevs med vissa pretentioner. Som om jag ristat texten på mina bara handleder. Mina ögon såg tillbaka på mej, och det fanns inget djup i dom, bara yta, en lätt grumlad vattenspegel, samma teckning som den på en vanlig padda. Grå till gråbrun, med röda kanter. Där andra såg uppriktighet och glöd såg jag ett litet begravningsfölje, luften av unkna liljor, sönderkramade pappersnäsdukar. Där du såg mej, såg jag ingen. När du hälsade på var mitt hus redan övergivet, en hungrig katt som strök sej mot dej, på gårdsplanen nerfallna grenar. Från där jag stod såg jag hur du röjde upp, matade katten, letade efter mej i ladan och uthusen innan du dröjande gick in i stora huset och ropade. Vad du ropade vet jag inte, jag kunde inte höra, jag var redan för långt borta då. Du trodde att du läste mej mellan raderna. Du förstod inte att det var tomt där. Att det aldrig funnits nåt. Den där tvekan innan du gick över min tröskel. Den älskar jag dej för.

söndag 26 augusti 2012

Halv skörd

Jag kommer aldrig att bli klar här. Och jag har levt alldeles för länge utan sällskap. Jag skulle inte veta hur man gör längre. Mina spår en glödtråd under snön, jag kan genvägarna, jag sparar sekunder, minuter, kanske en timme här och där. Som jag använder till ingenting, stå som ett beläte i västerfönstret om kvällen. Svepa mej i gardinen när nån kommer på vägen. Hundarna skäller medan karavanen drar vidare. En dov hetta av missräkning dom kvällar när vägen förblir tom. Jag har allt jag behöver. Jag tror att jag har allt jag behöver. Jag har löst mina mysterier, jag har brunnit klart. Man sätter sej inte på mej. Jag är redig, redlig. Jag betalar mina skulder. Det är bara skymningar som den här och västerfönstret och den där underliga oron som om nån ropar och kommer att fortsätta att ropa tills jag svarar.

fredag 24 augusti 2012

Utöya, mon amour

Jag ska närma mej försiktigt. Jag ska flytta fötterna oändligt varsamt. Jag ska gå i dens fotspår, den vars namn vi inte nämner. Jag ska gå baklänges, jag ska göra det ogjort. Ön som ett hjärta i vattnet. Marken där inget växer. Där ska jag plantera smultron och ringblommor. Tältplatsen där ingen sjunger längre. Dom ska få nya sånger, hundra nya sånger ska jag ge dom, och dom ska sjunga, högt, klart, ingen ska heller höra ekot av skotten, ingen ska tänka på den som gick här, stampade, klampade som ett ont troll, nu blir allt bra, jag lovar er, sch, tyst nu, sov, jag ska sjunga tills ni somnar och jag ska aldrig mer lämna er.

En gren som vajar

Allt jag ser när jag vänder ansiktet mot fönstret är en gren som vajar. Jag tror att det är en lind. Jag är inte säker. Annars bara himlen, luften som grå rök. Det tickar en klocka härinne. Det är mitt hjärta som slår. Jag önskar att det kunde sluta snart. Hjärta som en trettiåring, viskar sköterskorna, otåligt, beundrande. Resten av mej är hundra år gammalt och väl det. En gren som vajar, en skata nån enstaka gång, jag välkomnar den, rör handen ett par millimeter i hälsning, i skatögonen en evighet, ett tecken, en maning. Jag är redan svept. Nu vill jag vidare. Jag minns inget längre. Jag vaggas i mjölkvitt vatten. Bara hjärtat som en knytnäve i bröstet. En gren som vajar, jag ser inte skatan idag. Jag vänder mej mot väggen.

onsdag 22 augusti 2012

Brunn

Så fria blev vi aldrig mer. Kanske du, men aldrig jag. Jag följde dej som en liten församling skulle följa en karismatisk predikant, men aldrig med böjd nacke, alltid i samtal, alltid med huvudet tätt intill ditt. Men det var du som läste slätten, läste klipporna, läste himlen ovanför oss. Och du var som kallt vatten, du lät det rinna vidare, som jag drack. Som jag drack. Jag förberedde mej för andra tider, du hade redan haft dom. Mina fotsulor lena efter mil i varm sand, vi gick som syskon, jag tror dom flesta trodde att vi låg med varann, att du förfört mej. Inget kunde vara mer fel. Du var min kyskaste sommar. Min lödigaste sommar. Så fri som då har jag aldrig varit sen. Kanske du. Aldrig jag.