fredag 27 februari 2009

58

Födelsedagar. Hon är ett ensamt, konstigt barn som aldrig har barnkalas, men däremot vuxenkalas. För släkten, alltid på en söndagseftermiddag, så att alla ska hinna. Dom som är med i svenska kyrkan av släktingarna stökar undan sina bestyr fort, men pingstvännerna är mer oberäkneliga. Dom hamnar så lätt i extas, på golv, i tungomål, det kan ta halva dagen om man har otur. Eller tur. Hon tycker mest om pingstvännerna. Dom är stränga och ger usla presenter, alltid uppbyggliga böcker med ett halvt kilo fotnötter i. Men det finns ändå en glimt av nåt, inte humor, men en gnista. En liten gnista.

Tio år. Ett decennium. Hennes första jämna födelsedag. Först på plan är farbror Uno, gideoniten som saknar en fast plats i tillvaron, men kompenserar det med sina Tjenare, tjenare och sina Hä-hä och sina tusen nålar som sitter kvar i underarmen i dagar efteråt. Han har slagit in en flaska Date Jessica i tidningspapper. Knutit om med ett snöre, fett som tandtråd. Sen mormor och morfar, missionsförbundet i Ullervad, ovala, släta, tätt intill varann som två ägg i en kartong. En broderad bonad med en fredsduva som håller orden Fred på joden i näbben. Mormor som envisas med broderi fastän hon inget ser. Inte ens genom det stora förstoringsglaset som sitter fast på lampan och gör hennes öga till Polyfemos.
-Bara ett stavfel, viskar storasyster och fnissar. Joden, va, ta hit saltet.
Storasyster som har fallit av. Som målar sina ögonlock som en påfågel och går till Parken med förfalskat leg. Som sover till sent på söndagarna. Som säjer Helvete och Fan och Skit.

Nu kommer kusinerna från vanliga kyrkan, myllrande, rundögda och intill förväxling lika varann. Med normala namn som Anna och Pia och Linda. Hon får en smal guldlänk av dom.
Pingstvännerna i en svettig skock, med tant Ingegerd, som dunkar det ostämda pianot i några takter av bara farten på vägen in i storarummet. Fnyser över deodoranten och guldet.
Hon får en bok, Resa till år 33. Och en plansch över Palestina från samma tid att sätta upp på väggen.
-Kan du följa med boken på kartan, säjer Märta.

Det är tårta och kaffe och varsin sockerdricka och bara kusinerna pratar med storasyster, som går upp på sitt rum när Ingegerd närmar sej pianot igen. Dom andra suger ljudligt på sina tänder när dom ser storasysters tomma stol. Mamma gör sej ärende ut i köket, länge, pappa pratar med Uno om Jehovas vittnen, som vågat sej in hos dom häromdan.
-Dom hade lite dålig grundträning, säjer pappa. Höll inte ut stort mer än tjugu minuter.
Han låter stolt och besviken. Han lever upp när han träffar på avvikare, som han kallar dom, vittnen eller mormoner eller scientologer. Kvittar lika. Han simulerar intresse, sen klappar han till. Tjoff.
Dom sjunger. Sen sätter Ingegerd på en kassett med Målle Lindberg som hon köpt efter mötet idag, men då tycker mamma att dom måste tänka lite på grannarna.

Hon läser sin bok. Den är okej. Storasyster lånar hennes nya deodorant och går ut.
Sen äter dom överbliven tårta, mamma och hon.

torsdag 26 februari 2009

57

Jag stod där alldeles tom och stel. Det som plågar mej är att jag kunde ha räddat honom genom att ropa ut en varning. Jag såg brännbollsträt och den stenhårda bollen sjunga sin väg genom luften, och även om jag alltid har varit dålig på geometri såg jag att vinkeln var obönhörlig. Och hans huvud överraskande mjukt.
Men mina tänder bet om orden Se upp och Flytta på dej som en tax som vägrar släppa en boll.
Kanske tyckte jag att det var rätt åt honom.
Bara ett litet stön från mej.
Han föll tyst som ett ohört träd i skogen.

onsdag 25 februari 2009

56

Hon skulle kunna gå dit vid andra tider. Mellan morronrusningen och dom eftermiddagslediga. När det inte är lika fullt. Badhuspersonalen har diskret låtit undslippa sej det. Mycket bättre plats i bassängen. Men hon vill inte det. Tycker om dom andra kropparna mot sina, tycker om att dela värmen i vattnet med dom. Med damerna, som krokodiler i vattnet, långsamma, med uråldriga blickar, kroppar av bark. Med shih-tzuklubben, ryggsim och ett ständigt tjatter om rasstandard. Med mannen i badbyxor av charmeuse, som visar hela paketet och mer därtill. Exhibitionist eller snål. Med piercade paret som firar varje vändning med att hångla. Tungstavar som klickar i varann, samma ljud som fingrar över tangentbordet.

Fyra längder, avgränsade av godishalsband. Fyra längder klor. Hon ligger med näsan i vattenlinjen, njuter av bruset i öronen. Njuter av tyngdlösheten, sparkar ifrån. Bentag, armtag. Väjer för en fotbollsspelare med rehabväst. Lägger sej bakom en kvinna som simmar liksom upprätt i bassängen, med nacken i en stel vinkel och håret ännu torrt, sånär som på topparna. Låter tankarna fara ner mot botten där nyckelbanden samlats. Hoppas att ingen kissar i vattnet. Händer, fötter, smalben som stryker mot varann. Förlåt. Ursäkta. Oj, hoppsan.

Högertrafik, vänstertrafik, hela havet stormar. En man simmar bara tre fjärdedels varv. Hon undrar hur han räknar, om han fuskar och låtsas att det är hela varv. Det skulle inte förvåna henne och det irriterar henne. Det är inte rätt. Inte rätt mot dom andra, mot henne som räknar varje meter, verje decimeter.
Andas. Spotta ut vatten. Vatten som varit i dom andras munnar. Hon gillar det.

tisdag 24 februari 2009

55

Loppisar är äckliga. Loppisar luktar smutsiga kalsonger, svett och gamla mänskors hud. Där trängs våffeljärn med stelnat fett i tårar nerför sidorna med persianpälsar med den senaste ägarinnans värme kvar i ett gömt veck.
Loppisar får henne att svälja och svälja. Broderade bonader som hängt ett liv på en småblommig vägg och hostat ut sina budskap. En matsked kärlek, en tesked gräl. Tre gånger dagligen. Omskakas väl. Välkommen kära du, till Lars Larsson och hans fru. Nytta med nöje förenad, ger den bästa trevnad. En patina av stekfläsk, fingeravtryck, flyttkartonger.
Loppisar får henne att gå hem och tvätta händerna med handsprit. Hennes glas är skinande rena, nya, uppackade ur nygräddad wellpapp. Hur kan man dricka ur ett begagnat glas. Man vet ju aldrig var den munnen har varit förut.
Loppisar som hon ändå inte kan motstå. Hennes snubblande in genom dörrarna till Myrorna. Som en som föresatt sej att vara nykter till systemet tre minuter innan stängningsdags. Köper, kastar bort när hon kommer hem.
Lukten i näsborrarna.
Sakerna hon plockat upp, vänt på, kvar i hennes händer.
Färgerna som skär sej på varann, purpur, kobolt och smaragd sveper runt väggarna i hennes äggskalsvita hem.
Hon sätter på teven.
Antikrundan.
Hon byter kanal.

måndag 23 februari 2009

L:s alldeles egna text. Varsågod.

Du längtar efter en alldeles egen text. Nåt som är skrivet bara för dej. Nåt med ord som älska, åldras ihop, kärlek och sammet. Du grymtar när jag skriver om min kärlek till tennis. Du vill inte vara svartsjuk på Roger Federer, säjer du.
Men ändå. Du låter dej inte så lätt beskrivas. I alla fall inte om jag ska skriva till dej från hjärtat, från magen. Som det är, mellan dej och mej, utan att låtsas. Bara som det är. Jag är inte bra på verkliga kärleksbrev. Jag har aldrig skrivit ett. Du har skrivit många till mej. Du slog undan benen på mej i början med dina ord. Du gör det fortfarande. Nu är det skrynkliga post-itlappar på kylskåpet. Men ändå.
Alla ordbokens ord är dina. Alla mina hemliga ord har du redan fått. Jag har ristat dom på din hud. Det finns ingen del av mej som du inte kysst. Ingen del av dej som jag inte kysst. Du behöver egentligen ingen text fylld av kärlek, du är texten.
Du är också kärleken när den som är som värst. När den plågar mej bortom det uthärdligas gräns. Du är tårar ner i kudden, du är kastat porslin, du är dom packade väskorna. Alltid.
Det kanske inte blir en roman om dej. Men vi lever en historia du och jag, en bitvis fin, en bitvis ful. Den är som den är.
Du är som du är, jag som jag är. Jag tror att det är det vackra mellan oss, modet att sluta ändra på varann.
Där är du.
Jag är här.
Hej.

54

Det ingen vet är att jag älskar tennis. Jag smyger med det som andra smyger med sina porrtidningar eller sina Guldnougat fast dom bantar.
Mina hemliga älskare. Rytmen i deras namn. David Nalbandian som aldrig räcker ända fram. Rafael Nadal, Roger Federer.
-Vad gör du, vad är det som låter?
Mamma i telefon. Det är Andy Roddick med sina kobraservar på eurosport. Och sina obscena stönanden.
-Inget, grannarna, dom knullar väl, ljuger jag och sänker ljudet.
Jag ställer klockan på ringning vid tre på morgonen för att inte missa Australian Open. Jag är du med Serena, med Amelie, med Jo-Wilfried. När Philip Kohlschreiber servar är det som om han tar dom första stegen i en hemlig dans. En liten vridning utåt i rummet med högerfoten. Det är vackert.

Det är vackert. Och kraftfullt. Det är hawkeye och solsting och ett räknesätt som liknar livet självt, ologiskt och ändå logiskt. Love. Dom säjer så. Love är noll. Så är det. Love är inget och allt.
Man vet nåt om kärlek i tennis.
Man vet nåt om hat i tennis.

Det är Jelena Jankovic som alltid tar paus för skadebehandling när hon ligger under. Det är Federers tårar, som glaspärlor över kinderna efter att ha blivit slagen av Nadal ännu en gång. Jag orsakar nästan en brytning mellan min väninna och hennes beundrare eftersom jag har på Wimbledonfinalen så högt på hennes teve att hans rop upp till hennes fönster inte hörs. Men det var första gången Nadal vann i Wimbledon. Så historiskt, så det kan dom aldrig förstå. Dom bara blänger.
-Jag fattar faktiskt inte. Börjar väninnan.
Jag ger henne en blick. Gå inte dit, jag älskar dej mer än livet självt det vet du, men. Gå. Inte. Dit.
Snart dags för Franska, femtimmarsmatcherna, det röda gruset som lämnar fläckar likt blod på shorts och knän. Jag rutar in livet i min hemliga kalender. Sista veckan i maj, nä, det blir svårt. Första veckan i juni ännu värre. Jag undviker bröllop och jag kommer sent till middagar, rufsig i håret och med bilder kvar på näthinnan av det sista grymma tie-breaket i avgörande set. Finns det en teve här? Tennis måste ses. Man kan inte lyssna på tennis på radio. Det är alltför smärtsamt, alltför mycket man missar och är medveten om att man missar.

Det ingen vet är att jag älskar tennis.

söndag 22 februari 2009

53

Han sitter på barstolen och vaggar i otakt till musiken. Krister dricker fortare än nån annan jag känner, nu har han fyra tomma ölflaskor framför sej och en femte i en ständig rörelse mot munnen. Vi gör så i den där stan jag växte upp i. Vi dricker fort och blir skitfulla och sen sjunger vi och spyr. Inget konstigt. Här, på konsthögskolestudenternas pub, är det däremot mer konstigt. Krister hade utmärkt sej ändå med sina vita loafers och sin midjekorta kavaj och sin guldkedja utanpå tröjan.
Jag önskar att tiden kunde gå fortare. Jag vill att han ska försvinna.
-Vem är han?
Jag rycker på axlarna.
-En gammal jobbarkompis bara. Missade ett tåg, blev kvar.
-Stackars dej.
Jag rycker på axlarna igen.
-Men. Ja, du vet.
En sjätte öl. Han skålar med tjejen bredvid honom, som ignorerar honom.
-Skit i det då, jävla subba.
Jag lägger handen på hans axel.
-Kom, det stänger snart.
Dom stänger inte än på tre timmar men det vet inte Krister. Han har inte missat nåt tåg, han har planerat det här, tagit semester, är här för att träffas. Min hjälte från jobbet på kylskåpsfabriken, han som lärde mej, hjälpte mej, fanns där. Vi gillar ju varann. Men jag skäms, skäms för hans dialekt, hans lukt, att han är för mycket.
Nästa morgon är han rödögd, vänder sej på madrassen, låtsassnarkar. Ett farväl vid tåget, där jag ångrar mej, försöker skämta, ger honom en kram. Det är som att omfamna en skyltdocka.

Jag är tillbaka på fabriken. Nästa år får jag se mej om efter ett annat sommarjobb, det är tydligt redan nu. Krister har avancerat till lagbas. Han kommer bara förbi på sin blå sparkcykel när det är nåt som är fel.
Han låtsas att han glömt bort mitt namn.
-Öhh.
Jag ler.
-Dålig skarv här, läcka. Gör inte om det.
Jag ler för jag tror att hans hårda röst är på skämt. Det är den inte. Jag kan ändå inte sluta le. Han gnisslar iväg igen.
Nu står jag och hänger utanför det oranga perforerade rastbåset, ingen makar på sej eller erbjuder mej plats längre. Som det var i början. Till slut struntar jag helt i rasterna, sitter kvar på min plats och läser tjocka böcker, gärna på engelska. En provokation, lätt som en såpbubbla mot taket. Dom andra gör upp om att åka och fika på Rattugglan efter kvällsskiftet.
-Jag hänger gärna på.
Ingen som ser mej i ögonen.
-Sorry. Vi är full bil.
Jag kan inte säja nåt om det för den här kylan har jag förtjänat.

lördag 21 februari 2009

52

Hon har följt med honom. Det är inte första gången. Nu har han fått ett nytt jobb och dom har klarat av flytten med hjälp av det sista på krediten och hennes smycken till pantbanken. Det är för all del inte första gången. Och ingen stor grej. Och hennes läkare har sagt att miljöombytet kommer att göra henne gott. Tabletterna hon tar har fått henne att glömma så mycket. Hur kallt vatten känns i en torr mun.
Han kör med ena handen på hennes knä. Inget erotiskt, det var länge sen, tabletterna tar bort det också.
-Det blir bra, säjer han.
Hon nickar.
Tycker om höjden på stupen dom kör förbi. Betryggande högt. En liten vridning på ratten bara.

Så fort dom kommer in i lägenheten vill hon kräkas. En vidrig stank. Som av gamla disktrasor, disktrasor som man torkat mjölk med och sen bara slängt över vattenkranen.
Det är tomt, inget kvarlämnat. Hon spanar bakom element och sniffar i golvbrunnen i duschen. Inget där.
-Vad gör du?
-Det stinker ju så förbannat.
Hans näsa rycker. Han är ful, tänker hon. När blev han så ful?
-Jag känner inget.
Så då finns det inte. Om inte den gode fil doktorn känner det finns det inte.

Han har gått till jobbet nästa morgon när hon vaknar. Hon ska gå långa promenader, kanske ta upp en gammal hobby, skriva eller måla. Allt är möjligt.
Allt är omöjligt.
Stanken är kvar. Sitter i tapeterna. Hon ska måla om.

-Vad fint du har gjort det.
Hans röst.
-Vad kallas den här nyansen nu igen? Ärtgrön?
-Limegrön. Lime. Frukten.
-Aha, hm.
Hon vaknar på natten. Det stinker fortfarande. Målarfärgen gör det bara tydligare. Han skulle få det bättre utan henne. Det är hon som luktar. Mycket bättre.

Dom är bortbjudna till en kollega. Hon avskyr det. Förr eller senare kommer frågan vad hon sysslar med och då kommer hennes tunna meningar, försiktiga som en hundnos och så uppenbart lögnaktiga. Pauser med harklingar och ögonkast och hon som längtar till tabletterna i hennes badrumsskåp. Och hans recensioner efteråt.
Om du bara kunde slappna av. Folk är inte farliga vet du.
Om han kunde lämna henne. Men det kommer han aldrig att göra. Han är inte sån. Han bär henne som sitt kors. Och dom andra på institutionen. Det dom säjer. Alltid dom trevligaste karlarna som har dom konstigaste fruntimren. Och sen kommer det inte att dröja länge förrän hon slutar följa med på deras fester och han kommer att gå ensam. För jobbets skull, för karriärens skull. Stanna allt längre. Blickar och hjälp med disken och kyssar efteråt med lödder på händerna. Lunch på måndagen efter, mejl och träffar.

Denna jävla stank. Hon går upp mitt i nätterna, stirrar ut genom fönstren. Stirrar på inget. Minns stupen. Imorgon ska hon gå till klipporna.
Imorgon.

fredag 20 februari 2009

51

Mamma balanserar bilen på mittlinjen. Samtidigt gasar hon våldsamt och slirar på lamellerna när hon tar kurvan. Jag håller mej i dörrhandtaget. P4 står på på allra högsta volym eftersom min mamma är nästan döv. Med dövheten har farten när hon kör bil accelererat. Ett slags kompensation, tänker jag.
Jag hör inget, men satan vilken fart jag kan uppnå.
-Dämpa, säjer jag.
-Va.
-Däm-pa.
-Va?
-DÄMPA.
Hon vrider ner radion ett hack. Och ger full gas. Min tes bekräftad.
Jag ser på henne. Ingen idé att se ut. Omgivningen är en tvåårings lek med fingerfärg. Hon ser ung ut. Ung och vild. Förarstolen i en nittigradig vinkel, fluortuggummin över hela instrumentbrädan. Händerna, ådriga, smala, med vigselringen som tynger ner ringfingret. Hon bäddar fortfarande åt pappa, fastän han har varit död i sexton år. Och hon luktar mamma, lite Eden, lite Atrix och under det mammalukten. Den som inte går att definiera, men som jag vill tappa på flaska och lukta försiktigt på ibland.
Jag vill krama henne. Skriva en hyllningsdikt, jag känner en ömhet som gör mej svag i knäna.
Först nu har hon noterat att jag stirrar.
-Va?
Jag skakar på huvet.
-Inget.
-Va?
Jag ler.
-Titta på vägen, tantskrälle.
-Va?

torsdag 19 februari 2009

50

Ny bygelbehå som skär in i huden under mitt vänstra bröst. Jag kan inte äta till den här musiken.
-Det känns som om jag har bitit av en tand, säjer jag tyst, för att dom som sitter vid bordet intill inte ska höra nåt.
Han på andra sidan är bordet är glad ända ner i sina Eccoskor. Glad för att jag följt med ut på restaurang för att fira hans lyckade tenta, glad för att jag har gått med på att träffa hans föräldrar till helgen.
Mina fingrar ritar mönster i duken, ritar kvadrater och trianglar, hexagoner kind mot kind med varann.
-En tand?
-Mm.
-Får kolla.
Jag gapar och pekar.
-Jag kan inte se nåt.
-Jag sa att det kändes så, säjer jag. Inte att jag verkligen hade.
Vi har beställt nåt som jag inte kan uttala och vi ska dricka amarone. Vi ska vara som andra par ikväll, en enda kväll. Det är inte mycket begärt. Inte för mycket begärt alls. Ändå hela världen.
Det skaver i huden. Dumt att köpa ny behå, dumt att köpa den på postorder, kuporna är för små. Hade varit bättre med min gamla sloggi.

-Jag drömde om vattentorn inatt, säjer jag, när dom andras samtal och vår tystnad vrålar mej i öronen.
-Vattentorn.
-Mm, du vet, vattentornet i Slottsskogen. Att jag låg och flöt där, i en svag virvel, med armarna utsträckta.
-Aha.
Han äter som en hjulångare. Jag skjuter runt köttet på tallriken. Vinet smakar rost. På damtoaletten drar jag upp blusen och tittar på skavsåret, en smiley högt uppe på magen. Det svider.

Han har blivit min ytbärgare, min riddare, den sytråd med vilken jag sitter fast i verkligheten. Han har huvet fullt av siffror och för stora glasögon som lämnar tryckmärken vid näsroten. Vit len hud, som om han har druckit råmjölk i hela sitt liv. Han blir inte rädd när jag faller. Bekymrad, men inte rädd. Han har inte slutat med sina försök att hjälpa mej, men jag som kan allt om epiloger är säker på att det kommer att hända nångång.

-Stanna hos mej ikväll, säjer jag. Vi har gått hem under tystnad, en besvikelse som hänger honom i hälarna. Stanna åtminstone tills jag har somnat. Snälla.
Jag lägger mej med huvet på hans arm. Han sitter still en stund, sträcker sej sen efter sin ryggsäck, tar fram kompendiet Algebraiska mängder i projektiva rum, skriver, suddar.
Jag sover, jag drömmer om vattentorn.

onsdag 18 februari 2009

49

Det är pappas pall. Jag tänker så fortfarande fastän han har varit död i sexton år. Pall, eller trappstege snarare, i trä, översållad av färgfläckar och märken som jag kan placera i tid och rum. Vit takfärg från huset vi flyttade till, paradiset efter åren i en trång och mörk trea. Hacket från stämjärnet som tog en tredjedel av hans tumfingertopp. En mörk fläck bredvid. Det blödde mycket.
Jag skulle rädda den först undan en brand. Jag har inte ärvt mycket, hans krulliga hår, hans tungsinthet, hans dåliga självförtroende. Men också hans fantasi, hans läshunger. Och trappstegen. Den har jag flyttat med mej, från Orustgatan ner till Majstångsgatan, till Nyköping, tillbaka till Göteborg, Stafettgatan, från 2B till 2A.
-Den skulle vi spackla och måla, den kunde bli riktigt fin, säjer svärmor. Och gör sej ovetande till min dödsfiende.
Jag tar i trappstegen ibland när jag går förbi. Och när jag tar fram den för att skruva i en skruv eller sätta upp en hylla, står jag alltid stadigt, som om pappa är där för att hålla i den.
Jag kommer aldrig att ramla så länge jag står på den.

tisdag 17 februari 2009

45

Vår kärlek är mer trasig än hel. Men jag håller mej hårt i dej, som en gast som virar en skörad gennaker runt knogarna. Vi håller varandra hårt där vi kommer åt.
Jag trodde att jag var den av oss som var stark, som skulle gå ifrån. Jag hade aldrig en tanke på att du skulle lämna mej. Jag minns sveket, minns hur det smakade damm. Sen packade jag mina väskor och packade upp dom igen. Du har fortfarande ärr på dina underarmar av mina naglar. Nu håller jag dom kortklippta, det är ännu ett löfte till dej som jag inte behöver uttala.
Och i allt detta, ett begär, desperat knullande, tills en eller båda av oss började gråta eller kräkas.
Packade väskor. Uppackade väskor.
Du ritade ett streck med tuschpenna på tröskeln. Nu är det slut.
Det var inte slut. Men jag orkade inte ta bort strecket.
Nattliga förhör. Hur hon var i sängen, hur såg hennes bröst, hennes fitta ut. Hur många gånger. Vet inte. Hur många, för fan. Vet inte, har jag sagt. Var det så många gånger att du tappade räkningen.
Deras skratt åt mej. Stackars lättlurade idiot.
En packad väska, en halvt uppackad bredvid.
Familjeterapi med en gipsad terapeut som tycker att vi ska spola ner allt. Ni tycker ju om varann, säjer han. En sommar av hat. Vi ligger och tiger i sängen och dräller cigarrettaska bland lakanen, telefonen ringer ibland, men vi svarar inte längre.
En höst när kärleken gror försiktigt, fast allt runtomkring vissnar. Darriga ben. Fortfarande.
Jag tar fram väskorna ibland, mest av gammal vana.
Jag försöker att låta bli.

48

Jag trodde faktiskt att han hade dött. Glenn, kvarterets hundrastare, före detta alkoholist, förtidspensionär, fanatisk travspelare. Han har inte synts till sen december.
-Ozzy!
Jag vänder mej om och ler, hunden drar i kopplet när han hör rösten. Glenn kallar mej aldrig vid namn, jag är mina hundars namn, först Alex, nu Ozzy.
Det är han. Och ändå inte.
-Det var länge sen, säjer jag när han kommer närmre, och istället för att sluta le, drar leendet iväg, tänjer itu munnen. Det gör ont.
-Du vet, jag har vart borta sen den artonde december. Jag har mått så jävla dåligt.
Röda, runda ögon, vitt skägg. Skägg? Det är nåt annat som är fel också, jag kan inte sätta fingret på det.
Handen far runt i luften, som om han hejar på nån som inte är där, jag tittar på honom från sidan, klarar nästan inte av att stå här. Ozzy har dragit sej bakom mej, satt sej ner med ryggen mot oss. Han brukar annars stå bredvid Glenn och prata på det sätt som golden retrievers gör, i morrningar som går upp och ner i tonhöjd. Han är kräsen, han beviljar få personer ynnesten att få bli pratad med.
-Du ska få den där Samsungmobilen, det är bara det att den är i Partille just nu, en kille som sitter i rullstol, och du vet.
Han har tappat alla sina framtänder i överkäken. Det får ansiktet att falla inåt, bli litet, som på en bebis. Och ögonen bara fräser, rött, rödare.
Återfall. Men han luktar inte sprit.
Jag börjar backa. Försöker avsluta samtalet, han följer efter. Pratar om sin dator, han blev bara utkastad från msn hela tiden inatt, han fick ge upp vid fyratiden. Han har stora kamouflagefärgade handskar på sej och han fortsätter famla med händerna, som Frankensteins monster som plockar blåsippor.
-Jag måste gå, skriker jag till slut. Ska till tandläkaren.
Dessa freudianska nödlögner. Om jag kunde hålla min stora käft. Glenn rycker till och tar sej över munnen. Jag vänder mej om och går fort, fort därifrån. Rädd, obehaglig till mods. Gråtfärdig.
Helvetes jävla skit.
Helvetes JÄVLA skit.

måndag 16 februari 2009

47

Nån har lämnat blodspår i snön utanför klockstapeln. Det är förmodligen näsblod, det irriterar honom att hans första tanke ska vara stigma. Han skakar tankarna på plats igen.
Det ser likadant ut här.
Det är omöjligt att inget har ändrats. Men ändå.
Mission stavas passion står det på en gulnad affisch som släppt i ena hörnet och vinkar mot honom. En smekning från förr. Nån har ritat en kuk med svart tusch över budskapet. Att dom inte tagit ner affischen.
Örat mot väggen. Tunna röster i teglet. Låt mej få höra om Jesus. Det lyser i fönstren i källaren. Skriv på mitt hjärta vart ord. Ett sent kvällsmöte, en spontan vittnesbörd. Sjung för mej sången så dyrbar. Han vill att det ska vara tomt här, hade räknat med det.
Skönaste hörd på vår jord.

Den här stan har kristna raggare. Christian cruisers. Honk the horn if you're a believer. Han fyller sina tonår med tältmöten på sommaren, med bibelstudier på tisdagar och med troendevolleyboll på torsdagar. Pingstkyrkan har dom snyggaste tjejerna, men dom är lite väl. Lite för mycket. Dom där nervösa maskarna under huden.

Nyckeln ligger kvar på samma ställe. Kapprummet luktar likadant. Där är lilla salen med målningen av Jesus som döps av Johannes döparen, under bassängen för vuxendop, med locket pålagt. Han kom aldrig så långt, kom aldrig ner i vattnet, kom aldrig upp som en ny mänska, våt i håret, ren och med en plats i församlingens matrikel.
Samma kyrkbänkar med blå sammet, samma predikstol, samma flanellograf med berättelsen om Hassan, flyktingpojken, det första han hörde om Mellanösternkonflikten. Hassan mötte Jesus på slutet.
Nej. Han har sett fel. Det är ingen flanellograf, det är en ark som söndagsskolan klippt och klistrat ihop. Med en vindögd Noa som klamrar sej fast på toppen.

Han blir bara less. Kan inte förklara det på annat sätt. Lyssnar till predikningarna med allt större irritation. Hör avgrunden mellan orden. Blir inte rörd vid som dom andra blir, en efter en. För honom finns ingen frälsning. Alla väntar. Har det hänt nåt? Han får förböner, handpåläggning, kakor. Känner du nåt? Definitivt. Inte.
Tappar sin tro som andra tappar sina solglasögon. Köper sitt första paket cigarretter. Spyor och yrsel. Mammas gråt när hon kommer hem och känner lukten.
Om det här är synd har den en smak han kan begripa och lära sej att tycka om.

Han är densamma. Samma tomrum, oavsett om han försöker fylla det med Jesus eller sprit och kvinnor. Denna envisa längtan efter frälsning, att få uppgå i nåt större än han själv. Att få lägga sej ner, i det varma och mjuka, att sluta kämpa, att få släppa taget.
Han ska bara sätta sej ner en liten stund.
Sen ska han lämna tillbaka nyckeln och gå härifrån.

onsdag 11 februari 2009

42

Du ska kunna snickra, du ska vara samtalsterapeut, torped eller i varje fall svagt gängkriminell. Du ska älska att bjuda på saker, på hämtmat, på notan för det vi handlat på IKEA, du ska trösta, älska, infektera oss med lycka.
Lillasyster är tillbaka i huset efter fyra månader på kvinnojouren. Vi har burit undan totalt åttitre fulla soppåsar, femtisex pizzakartonger, åtta använda kondomer. Varav tre låg i barnens sängar. Deras far har gift sej med en annan kvinna. Och tagit bort alla fönsterbänkar. Alla mattor. Trappräcket. Antennsladden. Målat och tapetserat lite kors och tvärs. Utan att slipa eller mönsterpassa. Eller bryta färgen så det passar ihop.
Jag lever bara på adrenalin nu. Jag häller det i kaffet. Mina klena frökenhänder är valkiga och såriga. Jag andas in slipdamm, spottar ut Ajax. Jag förbannar. Fantiserar. Lär mej allt om fönsterfodring, om mdf-plattor. Jag mäter, svär, mäter igen.

Barnen hänger som halsband runt min nacke. Jag vill gömma dom i min famn och jag undrar för hundrade gången varför dom måste gå till pappa varannan helg, fastän sexåringen detaljerat ritat och berättat om trettinie tillfällen av misshandel. Hur han försökte skydda sin fyraåriga lillasyster som spillt ut pappas favoritkrydda och blev inlåst i förrådet för det. Ett förråd utomhus, i aprilkyla.
Jag bär ett mörker som smakar gammal, het koppar.

Och jag ber om hjälp. Innan jag tänker att jag kanske är svaret på nån annans bön om hjälp. Att det går runt som i en cirkel och att när jag sen faller är skyddsnätet där. Under mej. Att jag måste våga lita på det.

tisdag 10 februari 2009

41

Mina händer skakar. Jag sväljer sand. Fyra portar kvar. Storgatan har aldrig känts så lång eller så kort.
Du jobbar i ett skyltfönster. Partiexpeditionen måste ha varit mjölkaffär i ett tidigare liv. Jag såg dej för första gången i går och nu är jag tillbaka för en dos till. Hoppas. Hoppas att du är där.
Jag såg dej för första gången igår och nu är jag beredd att söka medlemsskap i ditt parti. Igår var jag en annan kvinna på väg i ett ärende som jag redan har glömt bort. Vi lyfte våra huvuden i samma ögonblick, du såg på mej och log svagt och fortsatte sen att bläddra i en uppslagen pärm som låg i ditt knä. Jag stod kvar, kunde inte annat, en glödgad spik genom varje fot. Efter en minut såg du upp igen, leendet borta, en fråga i pupillerna.
Ja. Jag svarar ja på alla dina frågor. Du är så mörk under ögonen, du har sparat den där åttitalstofsen i nacken. Du är så fel att jag vill gråta. Ändå vaknade jag med en behaglig tyngd och en väta mellan mina ben imorse.

Nu är jag snart där. Snus i snödrivan under fönstret. Kanske har du öppnat fönstret och spottat. En skatt i snön. Jag ser dina spår överallt, jag vet inte vad du heter. Om du har samma skjorta på dej som igår, den var i fyra blå nyanser. Du borde klippa dina naglar. Har du tänkt på mej inatt?

Ombudsman. Det vackraste ordet jag vet. Jag har ringt åtta samtal till din arbetsplats idag och pratat med fyra olika personer. Två var kvinnor så när dom svarade la jag på. Den ena rösten kan ha varit din, du la tungan runt konsonanterna som om du bara motvilligt lämnade dom ifrån dej. Den andra var myndig och klar, det var inte du, det kan jag inte tro.
Jag lämnade mitt seminarium tidigare, skyllde på huvudvärk, du är den enda jag tänker på, vem är Kant i jämförelse med dej. Du kan lära mej.

Jag tar sista steget nu. Nu kommer jag.
Du väntar mej.
Visst gör du det.

måndag 9 februari 2009

40

-Vad skulle du säja om vi åkte åt andra hållet?
Johannes vänder ansiktet mot mej. Ögonen sotar, han är våt om munnen som en liten pojke. Han är mycket vackrare än jag minns honom, men vacker på ett sätt som gör mej nervös och olustig.
Jag kliver in i bilen, över mögliga handdukar och objektiv. Sätter sånär foten i kartong kokosbollar.
-Men jag vill gärna åka hem, säjer jag.

Han börjar ringa mej mitt i nätterna. Suset i ledningarna är Östersjöns kalla, grumliga vatten som slår in över ön där han bor. Hans ord far som tokiga kossor på vårgräs.
-Å, så vet du, alla avskyr mej här, för jag är så begåvad. Dom är rädda för mej. Och inget returpapper i kopiatorn. Igår hittade jag ett konto med tjugufemtusen på som jag bara glömt. Jag har köpt en minibuss och en röd mössa. Det är inte alla som kan bära upp en sån mössa, men jag kan.
Jag sitter på is, invirad i mitt duntäcke och har för länge sen gett upp försöken att hitta nån mening i det Johannes säjer.
-Du måste sova nu, säjer jag. Klockan är mycket. Jag måste sova.
-Jag är aldrig trött längre, säjer han.

Amfetamin. Det måste vara amfetamin, tänker jag.

-Jag är ett batteri.
Jag lägger täcket över honom. Han är genomskinlig.
-Full av litium.
Johannes sträcker på sej.
-Full av energi.
Jag sitter kvar på soffkanten tills han har somnat.

-Sluta vara min jävla morsa, säjer han.
Han är full, jag är full, vi står och svajar mot varann på gatan utanför Klara. Han ska snart gå dit in igen, för han har träffat en tjej och han vet att det är kärlek den här gången.
-Följ med mej istället, säjer jag. Det är ingen bra kväll för sånt här.
Han flinar.
-Du är svartsjuk.
-Nä, Johannes det är jag inte.
-Det kan man ju tro annars som du håller på.
-Lägg av.
Jag ger upp, går därifrån, tar nattbussen hem med hans ord kvar i fickan.
Han ringer mej på morronen.
-Kan du komma och hämta mej?
-Var är du?
-Vet inte. Var är jag?

Jag packar mej som bomull runt honom. Istället för att blåsa i visselpipan, larma sjöräddningen, gå upp på berget och sända röksignaler. Jag behöver tid. Tid för att förbereda mej på en frånvaro av Johannes.

Vi ska äta frukost ihop klockan nio. Johannes kommer halvtolv med en påse småkakor och en burk ärtsoppa. Han ringer samtal till blomsteraffärer och bilfirmor. Sitter inte ner, det är inte nyttigt att sitta, det har han hört på Vetenskapens värld. Det är nåt med testiklarna. Mänskan är gjord för att stå eller springa. När jag tittar ut ser jag Franskans konditor stå och med arga, knyckiga rörelser arrangera om skyltfönstret. Nån har stört ordningen och jag vet vem.
Johannes stannar i elva minuter.
Han håller mej mycket hårt innan han går.
Vi kommer inte att ses på åtta månader.

Huvud mot huvud i en solfläck på golvet. Det är långt mellan orden. Röken från cigarretterna får fart av draget från fönstret. Vi spelar en gammal cd och skvallrar om gamla kursare och lärare. Johannes ögonlock är blå och kupiga, som på en målning av Roslin.
Han tar spjärn med hälarna mot golvet, hämtar sina tabletter, två turkosa och en klart gul.
-Det här är Mano, Deppo och Grappo Marx, säjer han och sväljer.
Jag skrattar fastän jag hört honom säja det tusen gånger förut. Han luktar illa, jeansen hänger på hans höftben, disk i vasken. Fulla askfat överallt.

Jag vet inte hur länge han ska ligga där i soffan med ansiktet mot väggen.
Jag vet inte vad han väntar på.
Himlen är grå idag och det blåser en gammal vind hela vägen från England.
Vi ska gå till hamnen, jag och Johannes.

fredag 6 februari 2009

37

Min längtan har ingen färg och den är absolut inte blå, tänker han. Den har en smak och den är besk.
Han har snört på sej sina gamla lundhagskängor med högt skaft, knutit dubbelknutar på skosnören stela av ålder, och gått rakt ut i Delsjön. Rätt ut i snön.
Hans hjärta slår i slöa dunsar mot revbenen, det kliar vid mösskanten där han blivit svettig. I fickan vykortet med gula eftersändningsfläckar.
"Begravning för Far." En plats, ett datum, ett klockslag. Far med stor bokstav.
Han ser framför sej hur dom hoppas in i det längsta att han ska komma. Hur Ragnhild står ute på kyrkbacken och röker cigarrett efter cigarrett. Hur Anders rör sej som en rastlös löpare på församlingshemmets schackrutiga golv. Han kan känna deras längtan som en lång, seg sträng av snor.

Han ville åka dit. Egentligen. Han hade till och med plockat fram sina svarta kostym. Den hade slagit sej tillrätta i hans fåtölj som en objuden gäst. En vit slips, skrynklig men ren. Ändå gick det inte. Svalget hade öppnat sej och sen slutit sej igen, tunn hud över ett djupt sår. Han kan inte falla en gång till. Och Far. Skriva hans namn med stor bokstav. Den jäveln. Han skulle kremeras levande. Om det fanns nån rättvisa.

Och den där förbannade längtan. Ragnhild som luktar av Fleur du temps och sina eviga mentolcigarretter. Eller hon har kanske slutat röka? Och Anders, nervösa Anders, så skicklig på sitt arbete och så hopplös över allt annars. Han tar ibland tåget till stan där dom båda bor, sitter som en ung, ivrig älskare på caféet och väntar. Han ser dom ibland, ibland båda på en gång, han rör vid sin näsa, sin mun, samma som deras. Han är exoplaneten, den som inte syns, som bara kan observeras genom den påverkan den har på andra himlakroppar. Det där plötsliga snedsteget, det där sura, gröna som tränger upp genom matstrupen.


Han orkar inte röra sej mer. Det skymmer. Nu är smörgåstårtan uppäten och dom är sist kvar. Kanske Ragnhild säjer: Inte ens till sin egen fars begravning. Förmodligen sitter dom tysta bara. Han lutar sej mot en tall, som vrider sej mot vattnet och torkar sej i pannan. Dags att gå tillbaka innan det blir alldeles för sent.

onsdag 4 februari 2009

35

Jag har fasat för den här dagen, men också längtat efter den. Jag är född under en tvillingstjärna, jag är en dubbelnatur. En känsla åtföljs alltid genast av dess motsats, ett jakande rymmer också ett nekande. Dom säjer att jag inte kan rå för det, att jag är sjuk. Men jag vet bättre.
Jag lämnar ett spår av tvetydigheter efter mej. Under vadmalen bär jag spindelväv.

Vi borde ha varit två. Men den som föddes åtta minuter efter mej hade tillbakabildats och var bara en cysta med tandanlag och nåt som kunde liknas vid ett blodomlopp. Dom säjer att det aldrig blev mer, men jag vet bättre. Jag delade rum med henne i nio månader och hon valde att krympa för att jag skulle kunna växa. Det finns ingen vackrare gåva än det.
Jag fick aldrig nåt mer syskon och dom säjer att mor aldrig blev sej lik efter förlossningen. Att hon inte ville ta i mej, inte se mej. Att barnmorskan talade länge med henne bakom en stängd dörr, medan jag låg på en bänk ute i korridoren. Jag minns det. Dom säjer att det är omöjligt, men jag vet bättre.

Jag har varit härinne lika länge som i mors mage. Det är rättvist. Naturen strävar efter symmetri. Nu hör jag dom komma i korridoren, dom tar god tid på sej ikväll. Jag låter blicken fara över väggarna, över golvet, jag känner varje millimeter väl, jag kan inskriptionerna och dom grovt tillyxade bilderna utantill. Nycklarna i låset, dom tror att dom har kommit för att hämta mej.
Men jag vet bättre.

måndag 2 februari 2009

33

Jag har tappat bort oss. Det där självklara, det som fick mej att säja vi med en sån lätthet. Vi gillar inte sånt. Vi ska dit på lördag. Vi. Vi. Vi.
Nu undviker jag ordet för det bränner mej på tungan som skållhett kaffe och lämnar kvar en sveda i flera dagar. En sträv yta som man inte kan låta bli att känna på. Fast det gör ont.
Jag säjer man istället. Man skulle kunna. Man känner. Och flyter ut i konturerna, vattenfärg som rinner av ett blött papper.
Mina öron fulla av fetvadd när han säjer nåt. Hans tomma ögon. Vi går till sängs noga med att inte överskrida gränsen, den osynliga, den som löper i diket mellan våra madrasser.

Jag har tappat bort oss och nu söker jag ögonblicket, den exakta tidpunkten när allt gick isär. Om jag hittar den kanske det är möjligt att gå tillbaka och göra på ett annat sätt. Repa upp en slarvig stickning, lägga upp nya maskor.
Göra bättre.
Göra bra igen.

söndag 1 februari 2009

32

Det är skymningen hon väntar in. Det förlåtande, skumma ljuset som suddar ut och förtar. Det halvt dolda, det som inte riktigt syns eller vill visa sej. Det man märker bara i det yttre av ögonvrån, som en liten rörelse, en minimal förflyttning av molekyler.
Hon byter trottoar till den med skuggor på. Hon väljer granskogen framför den fria, obrutna horisonten.

Skymningen är hennes tid, hon som drömmer, som aldrig lyckas, som aldrig gör nåt klart.

30

-Här växer det kantareller. Och soppar. Karl Johan, björksopp. Och.
Han tystnar. Det är som om han inte orkar säja några hela meningar längre.
Vi reser mot norr, på vänster sida rullar det sista av solen på skogskanten. Jag har aldrig varit här förr och mumlar ortsnamnen som blänker gult och snabbt som rovdjursögon mot mej. Sakrisberg, Snillebo, Sötåsen. Namn som gjorda för att skriva ner och spara.
Från bilstereon frågar Bokaspers om vi är ett annat slag, om vi är ett undantag, du och jag, du och jag.
Nä. Förmodligen inte. Jag gillar inte Bokaspers.
Hennes nåds fall. Nötahalsen, Brättingsbacken. Vi ska till hans stuga och där ska antingen nåt börja eller nåt ta slut. Sångerna från cd:n som han bränt själv inför resan, sånger med frågor, med tvekan. Misstänkt likt ett budskap jag inte förstår, nåt som glider undan, ett halt korn längst in på tungan.
Jag vill inte stanna, bara åka och åka. Sova i bilen, stanna vid en sned m-skylt på en väg där gräset griper efter rutorna, dra upp kjolen, sätta mej över honom, bita honom i halsen. Han har en smak jag inte tänker glömma bort.
Men vi är framme. Ett torp av sammet, uthusen i en orolig flock längre upp i backen. Vi sätter oss på farstutrappen, dricker det sista av kaffet.
-Ska vi gå en sväng?
-Kan vi inte bara sitta här en stund?
Sitta här och tiga. Och tro att det här är för oss, att vi klarar det här. En liten stund bara. Låta hoppet komma som en skygg sommarkatt runt knuten. Och sen kasta sten efter det, så att det springer sin väg igen.
Hans hand i min korsrygg. Ett slags beslutsamhet när han reser sej, drar upp mej från där jag sitter och börjar gå mot skogen.