Ingående

Hundarna har lärt sej att känna igen ljuden av din bil när den far förbi därute på gamla vägen till stan. Ett spetsat öra, en nos som vädrar, en något häftigare andning. En och annan sned blick på mej: Gå ut till grinden i din röda kjol och ropa honom hit. Han med sina vänliga, egendomligt nätta händer. Ett par fötter att undersöka. En kropp i sängen, ett knäveck att rulla ihop sej i. Jag bevekar, försöker beveka med en hand genom pälsarna, en extra köttbulle i matskålen. Jag tror inte att det har nån betydelse. Man köper inte deras lojalitet med köttbullar. Man kan försöka. Men det kommer antagligen att misslyckas.
Också jag känner igen ljuden. Också jag vädrar, spetsar öronen. Känner igen ljuden från din Ford Bronco, det lilla gnisslet när du växlar ner i Perssons backe, ställer en fråga, besvarar den själv, växlar upp igen. Svär åt dej själv. Intalar dej att din stolthet är det enda du har kvar och att det därför inte går att köpslå med den.
Precis som jag. Vi är lika.
Jag drev med dej, att du valt samma bil som OJ Simpson, samma färg, vit, sa att det kommer att sluta med en biljakt på 151:an, du förföljd av traktens frivilligbrandkår. Du med ditt förryckta leende, på golvet bland mina hundar, dom som blivit dina under våren, alltid villiga att vara till lags, uppmärksamma på dej.
Som jag.
Det kom en sommar, vi fick plötsligt bråttom. Idéer som kommit till oss i en ogynnsam vind. En vind som kom med huvudvärk och för mycket vin på verandan. Ord som hamnade fel, som inte gick att ta tillbaka. Och du var borta. Och jag var här. Och hela fronten emellan oss. Innestående ursäkter. En rak nacke, blossande kinder. Hundarna olyckliga. Jag har tänkt att använda dom som en förevändning, kom hit, dom saknar dej, men det tar emot. Det är att använda den vita magin på fel sätt. Du tar den här vägen in till stan. Min tröst. Du skulle kunna ta en annan väg. Du tar den här vägen.

uipaph 144

Det var dagar då jag inte såg. Då ett uipaph 144 inte betydde nåt. Då jag inte sökte mening i eccehs 56. Så en dag: cranscough 11. Och jag mindes. Timmarna bland ljungen, den som doftade som honungsburkarna i ditt svala skafferi. Stövlarna, skratten, du som läste högt ur Lysande utsikter, jag som lyssnade, låtsades lyssna, medan jag betraktade dej, din fylliga, lite för röda mun, dina lockar, håret på bröstet som trängde sej ut genom t-shirten. Likt stela fingrar som pekade på mej. Din stuga i Cranscough, med dom rostiga, raka siffrorna på brevlådan, stuga nummer elva.
Efter den dan väntade jag med bultande bröst på ordverifieringarna. Jag letade bland bokstäverna och siffrorna, nåt som tydde på svek, nåt som pekade mot försoning. Jag kunde ha googlat. Ja. Men vissa saker i mitt liv är för heliga för att överlåtas åt det självklara, det enkla. Man kan se det hos stora idrottsmän. Ett slag från Federer, han söker det vackra, inte det lätta. Även om det innebär en förlorad poäng. Som jag högaktar det. Jag äger ingen elegant enhandsfattad backhand. Jag äger min hjärna, min penna och mitt eget förflutna. Jag fuskar inte. Men jag söker bland bokstäver och siffror, det är väl det jag gör och fortsätter att göra.

En blå skål med apelsiner

Det är sent nu och du har räknat hela dan. Det är så du gör. Permutationer i ditt kölvatten, rutiga blad i ett ständigt pågående fall i dina rum. Du har räknat dej runt hela urtavlan och nu sträcker du ut dina fingrar, en krum protest. Går till fönstret. Nån av dina grannar har hängt upp en ljusslinga runt innergården. Under den står en man och röker, alldeles stilla, han ser dej inte, han ser inget, han har färdats till en plats där han är ensam, det här är hans andakt och du vill inte störa. Så lugn, så obekymrad. Vit rök i en smal plym, en enstaka ring, en doft som når dej efter en stund. Du har alltid tyckt om cigarettrök på vintern. Du känner inte igen honom. Det är som att smygtitta på ett älskande par. Det är värre än så. Hans ansikte så naket, så öppet. Hans händer som darrar en smula. Innergårdens vackra, bleka proportioner. Hans vektor nästan självlysande. Du tar en apelsin från den blå skålen på bordet, en knottrande hud mot din egen, en orange girlang mot golvet. Han går inte in. Han märker inte dej. Du undrar hur det ser ut där han är. Du vet hur det doftar; apelsin, rök, snö.

Seminol

Det du bär av hemligheter. Namnet som står på ytterdörren, det är inte ditt längre. Dina timmar i mellanrummen, i en solfläck, nåt som värmer en sekund eller två. Du är tacksam då. Du tror att du har varit här tidigare, du stryker utmed husen, du svarar på ett annat språk när nån ställer en fråga. Det är inte ofta. Du låter dej bli främmande. Du kommer närmre. Du har slutat att äta grönsaker. En knippe vita liljor på diskbänken när du kommer hem från en av dina dygnslånga promenader. Inuti i dej är det öde och tyst. Där finns ingen hunger längre. Det är därför du går ut. För att fylla dej med nåt. Du vet inte vad, inte ännu. Snart vet du. Du stannar vid trafikljusen, du blir stående, du badas i rött, gult, grönt och om igen. Du hittar inte rätt ögonblick, en ständig väntan på inhopp, en bondtolva som aldrig tar sin början, för du står där vid dom vinande resårbanden, du står där och trampar och överkroppen kränger och du hittar aldrig, aldrig rätt ögonblick.

Pinje

Du tar djupa andetag. Finns inget som en tallskog för luftrören, säjer du och räknar upp sanatorierna bland tallarna, Renströmska, det utanför Gråbo, Mörsil. Vi följer den gamla vägen, rak som ett sår, därframme är ett avlägset v. Du andas tungt, du slutar aldrig prata, du är aldrig tyst. Vi är lika långa, våra axlar slår i varann vid varje ojämnt steg. Vi tar en paus, du sätter dej ner i diket, tar av skorna. Blekare än igår. Mer andfådd än igår. Jag ser åt ett annat håll. Du dricker vatten, det väser som om det vore hål på dej. Tallar, säjer du. Bakteriedödande, säjer du och virushämmande. En besvärjelse. En besvärjelse jag stämmer in i, min röst som en liten flickas, virushämmande, bakteriedödande. Och bra mot nervösa besvär, säjer du och ler, ett leende från då, en aningslösare tid. Ett leende som går som en klinga genom luften, genom luften som är berikad av tall. När jag kan se på dej igen har du redan böjt dej ner för att knyta skorna. Det går långsamt, men jag hjälper dej inte, för av dej har jag lärt mej nåt om värdighet. Du måste vila en stund innan du reser på dej. Dina axlar förr en björns, nu magra, sluttande. Skjortan dinglar. Om jag finge bära dej. Om jag finge lägga min arm runt din midja och gå så i en mil. Du viker av från vägen, du går ut under tallarna, du andas stort, med öppen mun, jag gör detsamma, du snurrar runt, dina ögon upp mot tallens krona, jag ber min trötta bön om mirakel, jag riktar den åt tallarna, åt vadsomhelst, tvekar, men följer dej. Som om det funnes nånting annat att göra.

Genom

Vi hade passerat gränsen. Kartan du hade tydde på det, men du hade burit den innanför klänningen i så många dar, så många nätter och vi var inte säkra. Det var tyst. Vi fann en presenning, en grön, nästan hel, som vi hukade under. Vi såg blodfläckarna i det vänstra hörnet, vi såg dom samtidigt, men vi sa inget om det. Jag tror inte att vi orkade. Det räckte med en blick på varann. Vi var som oxbenen du satt och plockade med, ben vi hittade vid presenningen, ben som legat i det öppna länge, i vind och sandstorm, blästrade, vita, tunna. Kanske inte ben från en oxe. Men det låtsades vi inte om. Vi talade knappt. Vi delade presenningen med en man som kom söderifrån, han pratade om tecken, om getter som födde killingar med två huven, om ett rött, sött regn, om en himmel med två fulla månar. Hans skjorta hade svarta märken på axlarna och vid halsen, det var av hans ständiga korsande, det förstod jag först senare. Han lämnade oss, det var den andra natten, han skulle röra på sej, sa han, sträcka på benen. Vi såg honom inte igen. Det gjorde inget. Han var inte den förste som försvunnit längs vägen. Och hans korstecken, det var nåt som gick dej på nerverna, skrämde dej. Jag tyckte inte om det. Efter fyra dar gick även vi. Vattnet var slut. Vi talade inte. Till och med fåglarna var stilla. En långsam vind, ett släpspår. Vi fann vatten, vi fann en ryggsäck. Frukten i den var nästan ätlig. Du åt en röd apelsin, du lät saften rinna nerför ansiktet, ner i sanden och jag tänkte på att kyssa dej i en annan tid. Vi fortsatte gå.

Det var så tyst. Till och med fåglarna var stilla.

(Gräns, gånggrift, get, gladiolus, genom)

Komet

Jag minns nätter under stjärnhimlar. Med pappas gamla kikare och en termos, ett par ostmackor, ett hårdkokt ägg. En liten tub kaviar jag en gång stal från en frukostbuffé, kanske på gränsen till härsken. Men i alla fall. Pappas gamla kikare i en rem runt halsen, en rem som fortfarande luktar Tabac, en skev lins. Det gör inget. Det ska vara så. Och över mej fräser det som baconfett. Meteorsvärmarna på höstarna och vårarna. Norrsken i tjuguåtta grader minus, rostiga stänk från en bukig Mars. Och så kometerna. Dom sällsynta gästerna. Prominensen. Hyakutake. Hale Bopp. Wests komet, då levde pappa fortfarande, kikaren mot det våta yllet på hans bröstkorg, ett mumlande, ett trampande tills den äntligen kom, en vinglig bana, en tid som böjde sej, stannade av. Ju fortare kometen passerade desto saktare gick tiden. Är det därför jag går ut. För att stoppa tiden, bända ner den i en beskedligare form. Att gå ut, se upp mot himlen, se mej själv, komma tillbaka in som exakt densamma. Och ändå. Gå ut igen, hoppas på nåt. Kometen som spetsen på en lödkolv, alla löften den bär med sej från Kuiperbältet, vissa nätter är det som om jag lättar, som om jag nästan flyger, det enda som bínder mej till jorden är min pappas gamla kikare. Du skulle säja gravitationen. Men det är inte sant. Nu i november, när allt rör sej trögare, liksom sömnigt snubblande, kommer kometen, snart är den här, jag hör fräsandet, hur den lockar mej dit ut, kikaren på sin vanliga krok vid hatthyllan, klockan på ringning, kängorna med sina nya röda snören, jag redan på väg ut genom dörren.