söndag 25 september 2016

Visst känns det som om kärleken väntar

Du har det bra nu. Efter arton månader av sorg och olyckor kan du säga till dej själv: jag överlevde. Glädjen i det. En glädje med grums i bottenskylan, men du dricker det, för du är ödmjuk. Kanske för första gången ödmjuk. Det som du trodde var en svaghet visar sej vara en styrka, och åh, en sån styrka. Ett hett lod som värmer dej genom ryggraden. Du är stark och du kan se dom du möter i ögonen. Och alla blickar bränner dej inte. Inte idag. Kanske inte i morgon heller. Du kan bara be och försöka hålla fast. Det finns en kärlek och den väntar, den väntar på dej hur länge som helst.


Titeln lånad från Kent.

fredag 19 augusti 2016

Vakna

Som en hund vaknar hon av hösten. Det skarpa, uppfordrande som följer av aningarna om bistrare vindar i den kvardröjande hettan. Otåligt väntar hon vid grinden. Den allt tyngre daggen i gräset, dimman över fälten. Lyckan i att plocka fram koftan, som att återse en gammal vän, som att bli förtjust i en ny bekantskap. Höst. Och allt den lovar. En stramhet. Att glädja nån med sin anspråkslöshet. Ett ljud, ett lyckligt ljud. En moders kärlek, eller alla mödrars kärlekar.
Hon ger sej ut på havet, aldrig så vackert som nu. Befriande tomt. Hon och hennes enkla jolle, en ryggsäck med bröd och smör, några mogna plommon, en hissad stormfock och sjökortet över knäna. Hon går så långt ut hon vågar, mot horisonten några stora fartyg med olja från raffen i Stenungsund, inneslutna i sitt eget, hon fri, verkligt fri, plommonsaft över hakan ner mot sjökortet, blicken mot windexen i toppen, Pater Noster om styrbord. Under henne femhundra meter oändlighet, en enstaka säl som följer henne en bit, över henne måsarna, alltid måsarna.

onsdag 25 maj 2016

Aska, bara aska

Det här ska du veta om mej. Jag glömmer inget. Du säjer: lojalitet är det viktigaste mellan vänner. Du svek mej. Du svek mej och slet ut mitt hjärta. Och du bara fortsatte. Som om inte tiden stannat. Som om inte jordaxeln krängt en kvarts grad. Som om vi skulle vara, men nu med en anständig halvmeter emellan oss.
Jag är trött. Mina t-shirtar passar så dåligt. Trånga över bröstet, lösa över höften. Du förstår inte hur jag kämpade för dej. Du förstår inte hur jag sa: hon är min vän. Du förstår inte medaljen i det. Det stolta. Hur jag gjorde allt för dej. Städade, moppade dina katters spybollar. Höll dej, lyssnade. Hur det föll isär. Kärleken, omtanken. Hur det slutade i gul galla, svart galla. Hur mitt tålamod, min kärlek liksom vreds ner några snäpp. Hur det slutade. I avsmak. I hat.
Att det aldrig slutar- Att jag tänker på dej när jag diskar. Att jag vill vara bättre än du. En tröst i det. Att ha det bättre. Och rädslan att du inte bryr dej. När det är hela världen för mej.

torsdag 10 mars 2016

Johannes del 2

Du går ut och in i tempusformerna. Så nära ibland, nästa dag en grå skugga vid relingen. Du är här. Jag har dej i nutid. Jag har dej lika mycket i dåtid. Det är inte förvirrande. Jag är trygg. Men min saknad är utan ord. Den sätter sej i axlarna, i min högra höft. I mina händer. Jag omfamnar dej ändå. Din magra rygg. Din flackande blick. Dina klara stunder. Min ömhet för dej. En ömhet, mänsklig, allomfattande. Jag bär stickade sockar till Soraya, Leila och Hassan. Du frös alltid. Jag värmer andra, också dej på samma gång. Jag bar dej, tvättade dej, gav dej mat. Vaggade dej dom nätter då du behövde. Men det var aldrig jag som gav. Det var du.
Jag saknar dej.

tisdag 19 januari 2016

Olga

Jag vill fråga henne saker. Som varifrån hon kommer. Jag tror att hennes brytning är polsk, hennes svenska är av det vackrare slaget. När hon säjer ångest svingar hon sej från ett hårt g ner till ett tonande s som nästan slår över i z och jag önskar mej fler diagnoser med s och g i. Jag går dit och spelar apa, försöker locka till skratt, är överdrivet självironisk. Femörespsykologi. Hon ser på mej med klar blick. En kaja i mohairtröjor. Hon leder mej dit jag ska. Jag tror att jag ska nån annanstans men det ska jag inte. Hon låter mej tramsa en stund. Sen jobbar vi. Glädjen i det. Utmattningen efteråt. Och nåt som äntligen vaknar, vänder på sej, kanske somnar om, men aldrig så djup sömn igen. Aldrig det. Inte igen.

söndag 17 januari 2016

Ordinärt slitage

Spåren i din lägenhet. Jacket i parketten, en trasig dörrkarm. Ordinärt slitage, står det i besiktningsprotokollet. Handfatet med en bred spricka i en grotesk långsam blinkning. Ett hål i väggen nödtorftigt lagat. Det får du betala för. Jag tar nästa kartong, det skramlar om den, men jag struntar i det. Hundratjugutvå steg ner i källaren, lika många tillbaka. Krampen i vaderna tar jag emot som en gåva. Här i hallen slogs vi. En av många gånger, men den första inför dina barn. Skammen är åskblå, med ljusröda protuberanser. Den kommer jag inte att kunna städa bort, inte ens med ett hav av Ajax. Inte ens med att bära hundra kartonger. Den går inte att göras ogräddad.
En del av det ordinära slitaget.
En slarvigt ihopfogad kartong med fotoalbum och inramade kort, jag vet vad som finns där, en lyckligare tid, nåt som var helt, nåt som du fortfarande sparar, hänger upp och ställer in i hyllor. Jag har gjort mej av med varenda minne. Jag vill inte längre se virkade finklänningar, dom där ljusa ögonen som såg åt samma håll. Du har ställt den där med flit. Du vrider om kniven och får mej på samma gång att vilja hålla dej hårt och skydda dej för resten av livet. Gå tillbaka i våra gemensamma spår, göra om, fatta helt andra beslut. Äta upp åttatusen förflugna meningar. Så mycket ånger. Så mycket efterklokhet. Så lite närhet, stillhet. Jag bar dej en gång när du hade fylldille, bar dej och sjöng, du var så mager då, mager och förvirrad, jag bar dej som jag bär dina kartonger, med panik men tätt intill bröstet.

torsdag 14 januari 2016

Stalker

Ditt hus ännu ett steg på vägen till förfallet. Dina gröna ljusstakar i fönstren mot vägen, kvar sen förra året, den vänstra rutan sprucken, det måste ha skett nyss. Den tänkta samhörigheten med dej, du som står på balkongen under snickarglädjen och röker. Du tänder den ena cigarretten på den andra, lugnt, oberört och nedanför dej växer mossan på din gamla Merca. Viktlösa dagar efter nyår, bestrukna med slammad kalk, pråligt ljus i trädgårdarna bredvid, hos dej bara teveblått. Vi är lika. Jag vet det. Och ibland inbillar jag mej att jag ska träda in genom din grind och att allt ska ändras. Att du ska komma mej till mötes halvvägs i trappan. Att du ska blåsa dammet av dina planer för trädgården, att vi ska hyra en jordfräs. Att jag ska ha skrapat laven av din bil en eftermiddag, att du ska komma från fabriken i din overall och med smutsiga händer och se det och se mej och. Och. En utflykt på söndagen. Ditt ena knä mot mitt. Jag går förbi ditt hus för hundrade gången och det är så. Jag går förbi. Det är det jag gör.