tisdag 21 januari 2014

Vakna, Rosetta, vakna

Du ska vakna nu, Rosetta. Som en sömnig brud ska du gnugga dina stora ögon och fråga Var är jag. Du får genast svar på en tusendels millimeter när. Det är det här du har sovit för. Nu är du snart framme. Ditt uppdrag har du gömt i dina drömmar, men du behöver inte komma ihåg nåt. Du behövde bara vakna. Det är mörkt och kallt och svårt att andas, och du har färdats miljoner mil. Du har återkommit tre gånger till jorden för att dra nytta av gravitationens hästsparkar, utåt, uppåt. Som att bli gungad av en jätte. Kittlade det i magen, Rosetta, eller är du för allvarlig för sånt. Nu ska du flyga med kometen. Nyckelhålet till universums barnkammare, säjer dom. Du vet inget om det, du bryr dej inte. Du vill lägga dej på sidan och somna om, du drömde rostfärgade drömmar, du var vid Mars, du visste nåt, men du sov. Det var nån som smekte din kind och ropade på dej, ditt namn om och om igen, vakna, Rosetta, vakna.

tisdag 14 januari 2014

Rekviem för en harpalt

Hundarna märker den långt innan den dyker upp som en prick vid horisonten. Dom börjar trampa, den yngre gnäller lågt. Det går mycket fort. Vi har satt blommor på gravarna, varit tysta en stund som om det krävdes av oss och sen gått ut under tallarna bakom kyrkogården. Du ser mot pricken som växer. Jag skrattar åt dom halvvuxna hararna som jagar varann i slänten. Du säjer: Det var som fan. Du säjer: Är kikaren kvar i bilen. Ja, svarar jag, vadå och sen sveper kungsörnen ner, som svart rök med en guldgul hjässa, så skrikigt mot det milt pinjegröna, klorna i den minsta av hararna, så tyst. Sen borta. Du är vit i ansiktet. Yngre hunden far runt, runt i ett slags överhettad upphetsning, av dom andra hararna inte ett spår. Du slickar dej om munnen. Svär. Pratar för dej själv, manar dej själv att aldrig, aldrig lämna bilen utan minst en kikare. Sen: Gråter du? Ja, kanske. För haren? Förmodligen.
Jag är inte blödig. Jag är uppvuxen på landet, bland jägare och bönder. Man överlever inte om man är blödig. Men idag vill jag inte höra om ekosystemets fina uppbyggnad, om rovfåglarna som naturens renhållningsarbetare. Idag vill jag bara tänka på en liten gråbrun hare, ett väldigt sus, ett förvånat blänk i ögonen. Döden som en vacker, vördnadsbjudande glidflykt.
Idag gråter jag över en harpalt.

fredag 3 januari 2014

SKF:s tennisbana, 3 januari 2014

Det är en illa vald plats för en tennisbana. På ena sidan rondellen upp mot Munkebäck, på den andra rangerbangården. Här har kullagerfabriken anlagt en tennisbana med fint, rött grus, ett nät, en domarstol med färgade kulor för poängräkning. Man ser omsorgen i dom små detaljerna, den vackra bänken, staketet kring banan. Nu var det länge sen nån spelade. Jag har aldrig sett nån, och linjerna som var kritade när jag flyttade hit är numera bara en vit viskning i gruset som ändrat färg från rödockra till tudor. Jag vet inget mer öde än den där tennisbanan. Ibland sneddar jag över leden för att komma närmre, men platsen är obehaglig, som ett övergivet hus där nån hållits instängd. Obehaglig, men lockande. Mina hundar hämtar ibland sladdriga tennisbollar täckta av en surgrön smet, ibland andra saker, nåt som påminner om små djur plågade till döds. Jag försöker frammana solbrända män i små tennisshorts och nån som ropar: Forty-love! men bilden flämtar, slocknar som kommer den från ett fuktigt plån. Överallt runt omkring schaktar man för utbyggnad, för nybyggnad. Inte här. Tennisbanan kommer att stå kvar i hundra år till, som intorkat blod på en gammal klänning, nåt vi ser och väljer att inte se.

torsdag 2 januari 2014

vanliga vägen

När du inte orkar tänka. När du inte vill nåt. När du inte fordrar intryck. Vägen lagom lång, lagom tråkig. En smal remsa asfalt, några hus som lutar sej i klunga, en omgivning som inte skiftar vare sej det är högsommar eller lågtrafik. Här är din nollpunkt. Din själs sparlåga. Och du är förunderligt frisk efteråt. Du har inte tänkt, inte känt, bara gått, sett utan att se, synts utan att ha setts, rört kroppen i den vanliga vägens takt. Ingen solhälsning i världen får dej på samma goda humör. Ingen skulle förstå det om du sa det högt. Tvärtom. Mänskor runt omkring dej talar om att överraska hjärnan med nya saker. Du tänker att dom misstar sej. Att dom inte vet det du vet. Det ska du aldrig ge dom.

onsdag 1 januari 2014

Orörd

När han ser sej i spegeln ser han inte spår av livet, han ser nån som livet gått förbi. Att stryka lammblod på dörrposterna för att undkomma. Håret i behåll, rosig hud. Som om inget rört honom och han vet att det är sant. Det där livet som han har valt, där allt bara snuddat lätt, kvinnor och för all del en och annan man, tragedier, glädjeämnen, som dagstidningarna han lägger i återvinningen för att aldrig återvända till. Han har det helt enkelt inte i sej, har han sagt och upprepat. Helt enkelt inte lagd åt det hållet. Och det har varit så. Ända tills nu. Nu har han svårt att somna, för första gången i sitt liv och med det kommer den märkliga upplevelsen av att vara sovande och vakande på samma gång, rörelser i ögonvrån, mänskor på väg rakt mot honom, en blinkning och borta. Som om tillvaron fyllts av sidodörrar som han inte kan se. Rösterna i hans huve, så verkliga, så vänliga, inga uppmaningar, ett lågmält samtal som han inte kan låta bli att delta i. Och stunder som den här, framför spegeln i badrummet, när han söker nåt i sitt släta ansikte, när timmarna går, nej, glider. När eftermiddan blivit tidig morron i ett ögonblick. Och han fortfarande inte har funnit nåt.