lördag 31 augusti 2013

Soffa extraordinaire

Möbler jag haft och älskat. Älskat så mycket att jag väjt för deras sjabbighet. Märkena på soffryggen; kattklor, rödvin, trasiga dar. Fyllningen jag dammsugit upp kubikcentimeter för kubikcentimeter. Den utsökta nedsuttenheten. Jag minns stunderna, älskogen, gråten. Jag minns Nadals alla triumfer i Franska öppna och Wimbledon, jag minns nederlagen, förlusterna, det stela runt munnen.
Det som började i nyansen Sheer Charcoal och slutar i en slags rödbrun åderlåtning. Ensam på vardagsrumsgolvet, ett skepp i kvav. En anklagelse. Som en packad kompis från förr. Nej. Jag är inte hon. Du har nog sett fel. Och bakom och under, popcornkärnor, en ensam strumpsticka i storlek 3,5. Valvakan när Obama blev president, talet från Grant Park i Chicago. This is your victory. Mina tårar då, ner i plymåerna, fastän jag inte är lättrörd. Alla timmar. Alla timmar, en osynlig klocka, ett tick och ett tack. Det ringer på dörren, det är Stadsmissionen, två kralliga farbröder, inte överdrivet imponerade, jag vill säja, ta hand om henne, ge henne till nån som vet att uppskatta henne, det hon står för, jag är fnoskig, du är borta, min älskade soffa och jag tjuter, jag är inte klok.

torsdag 29 augusti 2013

Att räkna stjärnor i ett fritt land

Det som dränker mej får mej att vilja flyga. Jag går dej till mötes i en tröja jag stickat själv, en randig, i färgerna Berry och Douglas Fir, under tiden som jag gjorde ökningarna i sidorna förälskade jag mej i dej. Du på andra sidan balkongbordet, med en kortlek, en bok, ett glas. Du pratade, jag var tystare, räknade maskor, måttbandet runt halsen. Tröjan lyser i skymningen. Ropar dej hitåt. Du har en ny frisyr. Den klär dej, fastän jag kan se huvudsvålen blänka på sidorna. Du har dina gamla armband. Jag är helt ny, inifrån och ut. Det är bara jag som vet det. Men ändå. Hur du brukade dansa, runt och runt, armarna utåt som om du flög, hur du sjöng med i texterna, att du lärde dej dom, det har jag aldrig kunnat. Du sjöng sen på vägen hem, det kunde vara vadsomhelst, Dylan, Takida.
Vi möts mitt på gatan, som i en film, en romantisk komedi, du som Hugh Grant, jag som. Som. Jag har glömt släcka ljusen på balkongen, dom kastar skuggor ända ner hit, ett flackande över dina ögon, din mun. Det som dödar mej får mej att bli levande. Vi säjer inget, bara står där, som två beläten, du skrattar, det är det, ditt skratt, det är liksom långsammare än förr. Och sen är jag i din famn, mina randiga armar runt din alldeles för magra rygg, det är förälskelsen, hur den rinner ur maskorna och ner på marken, men det tänker jag inte på nu. Jag ska tänka på det i morron eller nästa vecka. Nu tänker jag bara på hur du håller mej och snurrar mej runt och runt, en bil uppför gatan som tutar och sen bestämmer sej för att väja för oss, du slänger upp din ena hand till tack, mina båda ligger kvar på dej. Jag tar med dej till mina rum sen. Ljusen på balkongen har nästan brunnit ner, en enstaka lång svart skugga över dej i min säng.
Det som äter mej mättar mej samtidigt.

fredag 23 augusti 2013

Navigare necesse est

Jag har aldrig gillat sentenser. En av dom fånigare är att det är nödvändigt att segla, men inte lika nödvändigt att leva. Det måste vara en man som är upphovet, bara en man kan sprida sån obekymrad och direkt falsk dynga omkring sej, en visdomsordens gödselsprättare. Genom åren har jag sett åtskilliga kuddar, bonader, i en ruff tillochmed som mönstrade påslakan. Navigare necesse est. Får mej alltid att vilja kräkas. Servetter, toapapper. Vivere non necesse est. Ta dej i brasan. Åtskilliga båtnamn, i aktern, liksom svällande, storbukigt.
Det har gått så långt att jag tar min J18 till dom yttersta naturhamnarna, förtöjer slarvigt, tvättar mej inte på flera dar, kissar i en hink. För att komma bortom. För att hamna i vattenlinjen igen, för det öppna havet, för dom lösa fallen som fortfarande plinkar mot masten, för oljetankrarna som balanserar på horisonten som elefanterna på den tunna tråden. Makrill i tomatsås, smörgåsar som mjuknar i fukten. Aforismer jag inte behöver uttala. För den stora tystnaden och dyningen som en guds lugna, självklara andetag.

torsdag 22 augusti 2013

Till L

Det är inte som förr. Nej. Det är inte lika många gånger på golvet i hallen efter ett par timmars bortovaro. Det är inte mina ben runt din midja, inte lika många glas rödvin på balkongen, inte. Nej. Det är inte det. Det är nåt annat. Nåt jag sparar. Nåt så banalt, så vanligt, så ohyggligt ordinärt. Ditt ansikte i skymningen, hur jag känner det som mitt eget. Varje rynka ett eko av mina egna. Din hand i min framåt morronen, hur den söker sej dit, fortfarande. Madrassen är bredare, mjukare, täckena fler, lyxigare, örngotten matchar påslakanen; ändå din fuktiga hand som hittar mej varje morron. Hur jag älskar det, nej, det är nåt annat, nåt mer, det är som en religion, ett sakrament. Det är nåt vi gör, som vi fortsätter att göra, utan större eftertanke. Dörrarna i vårt hus byter namn; bara vårt förblir detsamma. En axel, fast, resten snurrar runt, vacklar, kränger.
Jag skulle kunna kalla dej för en skatt. Det skulle vara en förolämpning. Du är känslig för förolämpningar. Jag väljer att säja att du gör mjukt det som är strävt, och strävt det som är mjukt, och att det räcker och räcker liksom hela vägen och förbi. Alldeles särskilt förbi.

tisdag 13 augusti 2013

Kärlek och vatten, vatten och kärlek

Som en bok jag just läst, ljudet när man slår ihop pärmarna, ett ftuff, nåt jag älskat, som jag aldrig ska sluta älska. En trashanksarmé, ständigt på marsch. Ett väldigt valv i slutet av augusti, börjaskolanväder, en tid för längtan, en stor himmel över slätten, mitt hjärta lika stort, för jag blir aldrig en del av det där. Jag ska alltid vara utanför. Längtande, älskande. Jag ska aldrig gå iland. Dom andra som sover i renbäddade sängar, bårder av cirkusprinsessor, av hundar, av ballonger. Jag sover inte. Jag vakar den här natten, precis som alla andra nätter, Perseiderna fräser genom atmosfären, men jag bryr mej inte längre, jag har redan sett dom, flera gånger, inget speciellt mer, inte nån vid min sida som säjer Åh och Oh. Inte nån jag skriver lappar till nu, Kom till mej ikväll, älskling, och sätt mitt hjärta i brand.
Lärarna i styvstärkt, köper nya anteckningsblock och pennor i stans pappershandel, tänker på sina första lektioner utan rynkor mellan ögonbrynen, det är vackert, jag vet att det kommer att se annorlunda ut i oktober, inget att göra nåt åt, jag gläder mej åt deras förtröstan, att den är ny inför varje hösttermin. Att den aldrig släpas i smutsen. Regementets fana, en pressad och ren uniform, sånger i takt med stegen, en hållning som är obruten. Renhet och oskuld, som nattgammal is, som jag skulle besudla om jag kom närmare, jag står här i skuggorna, som vanligt, med mitt gamla namn, väntar, bidar min tid.

lördag 10 augusti 2013

Läsö, månadsskiftet mars-april

Det stormar igen. Det gör mej inget. Jag promenerar som en galen kvinna skulle promenera, mot vinden, med långa steg, i ett högljutt samtal med nån som inte är här. Ingen verkar tycka att det är märkligt. Dä, säjer alla jag möter, en herre lyfter tillochmed poå sin sportiga keps. Jag hälsar tillbaka.
Glasögonen fulla av saltkristaller sen, huden liksom blästrad. Hela jag blästrad, det är som vit fosfor och åh, som jag behöver det. Som jag har längtat.
Jag har egentligen aldrig gillat öar. Alltid föredragit nåt som inte är avgränsat. Skogar, stäpper som breder ut sej över en halv kontinent. Nu behöver jag en ö för att inte försvinna. Jag behöver en kant, nåt att ta spjärn mot. En plats som också tar spjärn emot mej, som håller mej, kanske på det sätt man håller den mänska som är riktigt förtvivlad.
Jag är inte förtvivlad, jag har förtröstan. Jag har Kurt Vonneguts alla böcker med mej i resväskan. På kvällarna äter jag havskräftor, här kokar dom inte kräftorna med lika mycket salt som hemma, det tar ett tag att vänja sej. Trots att hela ön är salt som en Pingvinpastill, trots att man kan bada kur i den gamla saltfabriken, så är maten fattig på salt. Kanske just därför. Jag har bara hamnat här, ett utsnitt, en avdrift jag glömde att kompensera för. Jag har så mycket att säja, men det får bli vågorna, till havet.
Ingen saknar mej. Det är jag van vid. Men jag har tappat bort nåt och jag vet inte vad, bara att detta något måste jag få fatt på igen. Hur man gör har jag ingen aning om. Jag bara gör det som faller sej. Promenerar, äter, lapar saltet ur vinden. Och om jag vaknar lika vilsen nästa morron, så gör jag om samma sak. En plats att födas och återfödas på. Ett Dä i skymningen, följs av ett eko, ett Dä, och ett till.

torsdag 8 augusti 2013

Konsten att skriva nåt annat

Ensamhet och förnedring. Osynliga, halvt levande mänskor, gengångare, sengångare. Missbruk och misstro. Jag älskar dom djupt. Dom är inte karaktärer, dom har ett eget rum i mej, inte i hjärtat, inte i hjärnan, jag tänker mej ett ovalt rum placerat strax intill bukspottskörteln. Där sitter dom, halvligger, tittar ut genom ett kladdigt fönster, nej en hinna, tittar, men ser inget, när dom talar är det som att höra på en dålig utsändning, halva ord, brus.
En ännu inte upptäckt dödsmässa av Cherubini, stämd i H-moll.
När jag promenerar tänker jag att jag borde titta nån annanstans. Skriva om nåt annat. Att som en av mina älsklingsförfattare, Jo Nesbö, ge sin huvudperson lite lycka, lite stablilitet, efter all sorg och bedrövelse. Att jag kunde skicka paret som bara sitter ihop för att dom inte vet vad annars dom skulle ta sej för i familjeterapi. Befria flickan från flaskan. Lära henne morsealfabetet. Säja till henne på skarpen att inte hänga upp sitt liv på en gamma historia. Återupprätta värdet. Men så tänker jag att det är dom mest värdiga mänskor jag träffat och så är jag tillbaka vid ormens svans eller tunga. Och jag föraktar Nesbö innerligt för att han gett Harry Hole inte bara livet, utan också lyckan tillbaka. Han skulle ha fått dö på det där skitiga köksgolvet, skjuten av Oleg. Och så hör jag hur jag ljuger för mej själv, och tänker att det här är det jag kan, jag vågar inte skriva nåt annat längre, inte ens en text om tennis. Det kan vara lättja, det kan vara missriktad solidaritet, det kan vara som grannen under vars försök att improvisera kring Gammal fäbodpsalm nu rycker in på fjärde året.
Nåt att återkomma till.
Det andra får man tvinga sej till.


(Jo Nesbö skriver krim, främst om Harry Hole. Bäst är Frälsaren, Snömannen, Gengångare, men dom är framförallt fantastiska som ljudböcker i Jan Waldecrantz uppläsning. Inte lika nöjd med Jonas Malmsjö, o nej.)

onsdag 7 augusti 2013

Grön vårtbitare

Den här sommaren; ett fängelse. Jag vaknar tidigt, gör kaffe, läser tidningarna. Du sover till sent. I lägenhetens hörn små ettergröna vårtbitare. När du och jag möts gör vi det i dörröppningarna, skyggt, liksom hukande. Jag har så svårt för att se dej i ögonen. När det blev så vet jag inte. Vi är inte fiender, vi är bara inget, genomskinligt gråa, ett slags lukt, ålderdomshem. Vi planerar promenader, visst gör vi det, utflykter till våffelcaféet vid Antens avgrunder, till akvarellerna längst ute vid vattnet, det stora, salta mörkret. Du har tankat bilen och kollat oljan. Jag har köpt en finurlig picknickryggsäck. Den ligger kvar i kassen från Åhléns och jag vet att om vi bara toge oss ut härifrån, från vårtbitarnas nitiska vaktrundor runt tapetbårderna, så kanske. Och ändå glädjer jag mej åt stillheten, åt blickarna som inte kan ta vägen nån annanstans än inåt, mot det väldiga, som man annars inte når. En verklighet ihoprullad i den andra verkligheten, som en gammal kvarglömd hästfilt, lika grå som det som är kvar. En röst som talar. En tröst. En påminnelse om nåt vi redan har glömt. Om vårtbitarnas uppställning på kvällen, om jag som går och lägger mej till taptot av dina fingrar mot fjärrkontrollen, knarrandet när du viker in benen under dej i soffan. Om nåt som ändrar slagen i min bröstkorg.