Att räkna stjärnor i ett fritt land

Det som dränker mej får mej att vilja flyga. Jag går dej till mötes i en tröja jag stickat själv, en randig, i färgerna Berry och Douglas Fir, under tiden som jag gjorde ökningarna i sidorna förälskade jag mej i dej. Du på andra sidan balkongbordet, med en kortlek, en bok, ett glas. Du pratade, jag var tystare, räknade maskor, måttbandet runt halsen. Tröjan lyser i skymningen. Ropar dej hitåt. Du har en ny frisyr. Den klär dej, fastän jag kan se huvudsvålen blänka på sidorna. Du har dina gamla armband. Jag är helt ny, inifrån och ut. Det är bara jag som vet det. Men ändå. Hur du brukade dansa, runt och runt, armarna utåt som om du flög, hur du sjöng med i texterna, att du lärde dej dom, det har jag aldrig kunnat. Du sjöng sen på vägen hem, det kunde vara vadsomhelst, Dylan, Takida.
Vi möts mitt på gatan, som i en film, en romantisk komedi, du som Hugh Grant, jag som. Som. Jag har glömt släcka ljusen på balkongen, dom kastar skuggor ända ner hit, ett flackande över dina ögon, din mun. Det som dödar mej får mej att bli levande. Vi säjer inget, bara står där, som två beläten, du skrattar, det är det, ditt skratt, det är liksom långsammare än förr. Och sen är jag i din famn, mina randiga armar runt din alldeles för magra rygg, det är förälskelsen, hur den rinner ur maskorna och ner på marken, men det tänker jag inte på nu. Jag ska tänka på det i morron eller nästa vecka. Nu tänker jag bara på hur du håller mej och snurrar mej runt och runt, en bil uppför gatan som tutar och sen bestämmer sej för att väja för oss, du slänger upp din ena hand till tack, mina båda ligger kvar på dej. Jag tar med dej till mina rum sen. Ljusen på balkongen har nästan brunnit ner, en enstaka lång svart skugga över dej i min säng.
Det som äter mej mättar mej samtidigt.