söndag 30 mars 2014

Aldrig mina träd

Aldrig mina träd. Aldrig ekarna. Alltför vördnadsbjudande, imposanta. Inte vänliga, alls inte. Kalla. Ekar med grenar som pekpinnar i luften, se på oss, vi överlever allt. Vi står i tusen år. Ett alltför långt perspektiv för en som bara kan tänka på nästa andetag och nästa efter det.
Mina träd har varit bokarna med sina lätta kronor, björkarnas vithet, popplar, hasselsnår. Varit hemma, varit trygg där. Men nu bor jag vid en ek, en sargad ek, ett par år sen, en klåfingrig hyresvärd och två okunniga och förmodligen svartbetalda trädskändare. Östgötska i luften, ett par motorsågar. Det tog bara en timma. Jag stod i köksfönstret och såg på stammen, en halv krona, enstaka grenar i rop till dom fallna kamraterna. Jag mjuknade. En degraderad general, offentlig avrivning av epåletterna, ett gatlopp.
Jag trodde inte att den skulle klara sej. Kanske var det tanken. Första våren var eken stum. Inga blad, skatorna skydde den, jag såg bara en nötväcka den vintern, eller om det var en trädkrypare. Jag var också halv, också sargad. Andra året kom spinnarlarverna med sina väldiga sjok av spetsstickade sjalar.
Nu, på tredje året, en anings återhämtning. Några knoppar som papiljotter. Blåmesar, talgoxar. Och jag gläder mej. Jag har fått nåt annat i blicken, en styrka jag trodde gått förlorad.
En smula ek i ryggraden. En smula.

söndag 23 mars 2014

Du var aldrig den kunde aldrig vara den

Aldrig den som jag behövde. Som jag så väl behövde. I mina tomma rum, en projektion, alltför tung, alltför svår att bära. Mina oförlösta önskningar. Mina, ja, Vad. Mina, vad ska jag skriva. Mina oskrivna böcker. En känsla av att räddningen finns så nära, men ändå alldeles utom räckhåll. En felstavad adress, ett ofullständigt frankerat kuvert. Som jag avundas er som talar om era vänner. Jag har aldrig riktigt förstått vad det ska vara bra för. Vad ska jag med det. En gallgul smak längst in på tungan, en stilla rörelse bland blåelden på balkongen. Fraser som faller från min mun. Ett falskt hjärta, men ett hjärta som bultar lika fullt. Ett sätt att gå till sängs, med sockor på, med en besvärjelse på ett språk jag inte förstår. Lavendelkvistar över dörröppningarna. En ospecificerad saknad. En ovaggad sömn.
En styrka som man avundas. En svaghet som man döljer.
En kärlek som gick över, aldrig över.
Ensam.
Ovaggad.

onsdag 12 mars 2014

Ännu en liten jävla text om fåglar

Yngsta hunden är den enda som går att ta med sej till fågelsjön. Alla dom andra ser som sin uppgift i livet att ståndskälla och apportera varje tänkbar fågel. Varje par vingar ett byte. Yngsta hunden lever ett annat liv. För tidigt åldrad. Jag vill inte tänka på vad han blivit utsatt för. Han tänker ju inte på det längre. Bara ett lätt hukande inför en vän som höjer rösten, en aversion mot svarta pick-uper. En ovana att kissa på sej efter att han råkat skälla.
Nu sitter han bredvid mej i vår egen vik vid Hornborgasjön, trygg i vassen som vaggar oss minst en meter ovanför, mediterande över ett fågelsträck. Knixar av och an på sitt vackra huvud. En skäggdopping, en svan som bygger bo, ett stråk av tranor. En korvsmörgås. Tungt, belåtet lutar han sej mot mej, en djup suck, på hundars vis, jag skriver i min bok, jag pratar högt, jag jublar över en gluttsnäppa, en rödbena. Vadarfåglarna mina särskilda kavaljerer. Han jublar också, därför att jag jublar. Det är den utsökta vänskapen, den som gläds åt den andres glädje.
En glädje som är alldeles ren.
Yngsta hunden lever sitt liv bland molnen, fullmånekvällar sitter han i sängen och ser ut, nu tittar han på en ormvråk som jagas av kråkor.
Han är nu.
Jag också.
Och jag vill aldrig åka hem.