298

Hon kan inte sova längre. Äcklet biter henne som en tax och släpper inte taget. Hennes man sover redan, hon tänker aldrig ligga bredvid honom mer. Ikväll luktar han inte av den där, av den där andra, av ludret, men hon har känt doften, stanken tillräckligt många gånger för att den ska sitta fast i näsborrarna. Parfym och sperma, hans kladdiga fingrar på den där andras strumpbyxor, deras skratt när dom har knullat klart.
Allt drar han in över tröskeln, hem till henne, som en hankatt stolt och kråmande över sin fångade blåmes.
Så hon vakar. Vakar och vankar. Teven lockar henne inte längre och musik har hon aldrig förstått sej på. Det är bara hans cd-skivor i alla fall, det är Coltrane och Django Reinhardt, det är Springsteen och Dylan.

Vad som får henne att gå utomhus vet hon inte riktigt. Hon blir trött på huset, det kalla, tomma huset och alla hundra mil hon har gått mellan fönstren. Hon är rädd för mörkret, men hon går ändå. En upptäcktresande i för stora curlingkängor. Gårdsplanen ligger blek och tung som grädde. Hans bil, en bredbakad bmw står slarvigt parkerad framför huset, med framhjulen i rabatten där hon brukar plantera dahlior. Att det ska vara så jävla svårt.

Hon vaknar av hans gormande.
-Vem i helvete har repat bilen. Jävla ligister. Förbannade slum.
Ler, vänder på sej, somnar om. Fortfarande med sin nyckelknippa i handen.

Mörkret lyfter av hennes skuld. Hon har bytt kängorna mot ett par högklackade stövlar. Hon längtar efter natten, bär med sej fångster hem. En dunk bensin, cohibas köpta på Brobergs, en vacker antik tändare. Sparar tidningarna istället för att köra dom till återvinningen. I en container hittar hon bortslängda vinylskivor och en skivspelare som luktar makrill men i övrigt fungerar väl. Emmy Lou Harris, Doors. Riders on the storm.
Hon är noga med att inte lämna några spår. Betalar allt kontant.
Väntar in pingsten. Överraskar honom med middag. Han ser förvånat på henne.
-Fan, vad snygg du är. Har du bantat?
Glad bröllopsdag, älskling. Öppna dina presenter. Drick ur Barolon, strunta i grumset på glasets botten, det är bara lite rester av åtta Stesolid.
Ta en cigarr. Gå upp och lägg dej, ja, det var längesen, men jag kommer snart, ska bara byta om. Ja. Hä, hä. Till nåt mer bekvämt.
Han faller redan i trappan. Så synd att vi inte la ut lite mer pengar på en flamsäker matta.
Hon byter till stövlar och går ut genom dörren. Kastar tändaren över axeln, startar hans bil, kör därifrån. Inte en enda blick tillbaka.

295

Jag fuskar med allt. Sopar gruset i tamburen under mattan, skakar upp stegräknaren, tittar i facit. Jag häller ner chilipeppar och gurkmeja i den färdigköpta tomatsoppan och kallar den min egen.
En lust och en längtan att skolka, komma undan. Ett förfelat arv, föräldrar som steg upp i gryningen och aldrig vilade.
Eller kanske just därför.
Raggardusch.
Att hitta genvägar, att bara bromsa lite vid stoppskylten om ingen ser en. Ett memory med brickor som är bitna i olika mönster.
Hafs, slarv.
En fuskare som bär sitt namn med ett slags stolthet.

293

Jag vill ta mej in i din hjärna. Jag vill veta hur det går till, hur dina tankar känns, alldeles innan du gör dom till bröd. Utrymmet under din tunga. Att vistas bakom dina hornhinnor, se världen som du gör. Dina lögner, undanflykter. Allt du väljer och väljer bort. Klia dej på armbågen och vara du som gör det.
Vad du rörs till tårar av, hur dina orgasmer känns.
Hur du sätter ner foten, vad du gör när du är ensam och ingen ser dej.
En minut, en dag, en vecka.
Hur lång tid det nu tar för att lära mej dej.

292

Jag jagar mina hårstrån som vore jag på uppdrag i Waziristan. En befälhavare med pincett. Min generande hårväxt.
Det började som ludd på kinderna, ett löfte om nåt mer på överläppen. Nu är det illegala bosättningar mellan brösten, runt bröstvårtorna, på hakan. Och jag måste hinna med dom vanliga manövrarna, benen, armhålorna. Bikinilinjen. Jag bär inte bikini, jag badar naken. Men ändå.
Könshåret är den enda växt som blåst till reträtt. Sorgset, visset som en bortglömd aspidistra, en gråbrun tova, likt det som växer på dom förgiftade fälten vid Verdun.

291

Vi har likadana frakturer. Du krossade din fot i fallskärmshoppet på din första svensexa. Äktenskapet var ett misstag, säjer du, det var vår herres sätt att varna dej.
Min far körde över min fot med traktorn, den vi kallade Grålle, utan störtbåge och med ett puttrande avgasrör uppe vid förarplatsen. Det var inte avsiktligt, tror jag, även om han vid det tillfället var arg på mej. Riktigt varför vet jag inte. Vi höll på och kupade potatis på åkern nere vid sjön.
Mor och far skilde sej inte, men olyckan öppnade ett svalg mellan dom, ett svalg av varsina sovrum och blickar som pingpong när jag kom hasande, med korvíga trasmattor i kölvattnet.
Ditt nick på sajten var Haltebolink, 34. Mitt var lika poetiskt, Krossad fot&krossat hjärta, 31. När vi gifte oss hade Jack på ortopedverkstan specialtillverkat en sko åt mej med skära sidenband på. Jag hade en Manolo Blahnik på den andra foten. Du hade cowboystövlar. Vi snubblade uppför altargången, men vackert och i takt.

Det händer att mänskor skrattar åt oss, när vi hoppdunsar oss fram genom stan. Vi bjuder på det. Våra söndagspromenader är korta och ansträngande, men vi utför dom i alla fall. Men inte gärna på kullersten.
Snubblar ofta, faller inte.
Det är vi.

290

Först tror hon att hon lämnat en radio på. Ett samtal med röster som påminner om varann, en fråga, ett svar.
I steget ut mot balkongen. Tydligare nu. Grannen under. På engelska.
-No, I wouldn't put it quite so.
Och sen.
-Nej, verkligen inte, där måste jag anmäla avvikande uppfattning.
Hon kikar ner i glipan mellan trallarna. Ett par knän, luden rya, glittrar i solen.
Han suckar.
-Om vi skulle ta det från början.
Han har ändrat dialekt. Nu är det kulturskånska, med omsorgsfulla r.
En klunk, enbär i doften, en suck igen.
-När jag hade lämnat New York efter olyckan och inte visste vart jag skulle ta vägen. Ibland måste man våga ett språng ut i det okända.

Det är bara han därnere. Han ställer frågor, ger svar, det är franska, engelska, välvårdad småländska. Det är historier från a till ö, eller enstaka fraser ryckta ur sitt sammanhang.

Hon har fastnat i steget, andas lätt, mjukt. Hon borde inte lyssna. Det är fult. Hon vet inget om honom, kan inte erinra sej hans namn, dom har stött ihop nångång i källsorteringen, i tvättstugan. Prydlig, pilfinksfärger, lågmäld.
Här på balkongen är han en känd dirigent, en regissör, en finansman, en diplomat. Oblyg, skarp, rolig. Hon får knipa ihop läpparna ibland. En tid som hon borde passa blåser iväg, en telefon ringer sej trött.

En ensamhet han fyllt av liv. Som hon blir en del av. Att göra sin verklighet tydlig. Att göra sej själv till superstjärna. Han har gått in, hon undrar om han fortsätter sen, framför teven, med ljudet på mute. En ny vän. Hon provar själv, sen framför badrumsspegeln.
-Som jag sa, det är viktigt det här.
Tar ny sats.
-Det finns en annan aspekt.
Ler. Och sen.

289

Jag vet inget om hur man slåss. Jag har aldrig gett nån ens så mycket som en örfil. Tjejer slogs inte när jag växte upp. Ingen har talat om för mej hur man gör, och ingen har heller sagt vilken smärta det innebär för en själv att slå nån.
Jag känner mina fingrar träffa, jag tror att det är hans näsa, jag känner knogarna slå i nåt hårt som sen fjädrar tillbaka. Och sen. Smärta, grön elekricitet uppför armen.
Han tar två steg bakåt. Blinkar, blinkar igen. Armarna hänger kvar vid sidorna.
”Jag tänkte på dej.”
Jag tar sats, måttar en spark, två sparkar mot hans skenben, halvbra träffar, för nu blinkar han en tredje gång, för att få bort tårarna ur ögonen.
”Jag satt där jag satt, och kunde inte sluta tänka på dej. När du åkte tyckte jag att det var skönt. Först. Men sen började jag längta efter dej.”
”Det kunde du ha skitit i.”
Jag går så nära honom jag kan medan jag säjer det, min röst är inte min röst längre, den är bara ett gläfsande och överläppen åker upp av sej själv när jag sätter naglarna i hans armar. Och drar neråt. Hårt. Jag skulle skratta åt mej själv om jag kunde se mej utifrån. Ursinne slår så lätt över i parodi. Han fortsätter prata. Klösmärkena blir skära, svullna, och i slutet av varje streck hänger hudflagor som rullat ihop sej, liksom allt för nära elden.

Han försöker greppa mina handleder.
Jag spottar, vrålar, som en floresiensis skulle göra, inga ord, inget språk, bara kropp nu. Jag skriker ur mej min ilska och oro, skriker bort min envisa förälskelse tills jag är tom. Urlakad.

Han är inte kvar.
Inte jag heller.

286

Lusten som en mässa, våra dofter, safter som kladdiga stråk av rökelse, sandelträ, lapsang souchong.
-Vi är inte kära, bara kåta, säjer du, när du gömt oss under din bruna morronrock.
Jag låtsas inte höra.
Jag är kär. Vissa dar tror jag att du också. Sen lägger du ner allt som är vi, det sjaskiga, som smutstvätt under sängen. Du har en av- och en påknapp, du pratar med henne i telefon, medan jag ligger naken bredvid i din säng.
Du behöver en tredje.

Det finns ingen nedre gräns för mej. Jag fortsätter falla, fortsätter stryka utanför dina fönster. Ett enda kanske håller mej vid liv. Ska vi ses. Kanske. Kommer du ikväll. Kanske. Jag har aldrig väntat så mycket förut. Och du är värd det. Du har en nyckel till min port, din nyckel har hon fått. Hon sjunger för dej i telefonen, nya stycken dom övar i hennes kör, du sjunger med. Förtjust. Du kysser telefonen. Sen mej.

-Inte kära, bara kåta, säjer du igen.
Jag tar det jag får.