tisdag 31 december 2013

Slut 2013

Det finns platser som förlorat sin magi. Platser du tidigare gått till för förlösning, för försoning. Platser som betytt nåt, trots att du sällan vistats där. Men just därför inneburit tröst. Tröst som du behövt den här vintern. Vänner som gått ner sej, en mamma som gått längre och längre bort, besvärjelser under kometen som inte verkat. Ett liv som skevat.
Den här platsen har du återvänt till varje nyårsafton. Suttit ner en stund och varit rakare, renare när du lämnat. Alltid varit noga med att ge kollekt, att ta emot kollekt. Den är inte densamma. Den är tom. Hundarna skäller men karavanen har dragit vidare. Här bor ingen längre. Ett anslag från polisen och miljöförvaltningen på en av dörrarna, ett uppbrott som gjorts i all hast, en handstickad strumpa, en kastrull, ett avslag på försörjningsstöd i leran på gårdsplanen. Dom är borta, dom som bodde här, dom gav sej aldrig tillkänna, en hastig rörelse i ett fönster bara, en inte helt stilla gardin, dom tog färgen med sej när dom reste, och nu ska inte heller du återvända. Du sitter ner en stund i alla fall, en sista gärd av respekt, eller för att benen plötsligt slutat lyda, det kan kvitta nu. Älven rör sej mellan husen, trög som en för tidigt uppväckt, grå idag, som diset, som röken från raffens skorstenar, utan lyster, mot havet som en blind insekt.
Du hittar en ny plats till nästa år. Det är inte det. Det är tyngden av det gamla och rädslan för det nya. Idag bär du inga förhoppningar, inga önskningar. Idag bär du dej själv. Det får räcka.

måndag 30 december 2013

Exkursion

Som vi letar. Som vi hittar.
Ingenting.
Jo. Men aldrig det vi söker, det vi tror att vi söker. Och under ändlöst långa promenader dessa skenbart meningslösa observationer. Bokollon, ekollon, en ovanlig svampsort i rabatten, som en spya på skaft, den har aldrig funnits där förut, jag tror att det är växthuseffekten. Det här är början på slutet, säjer jag, början på nåt annat, men slutet på oss. Ändå säjer du att det inte är mänskan som utrotar flest arter, det är fortfarande gräset som leder stort. Jag tror dej inte och invänder nåt om handling och tanke, du pratar om möjligheten av växters kollektiva medvetande. Du har alltid vunnit diskussioner med mej när du är på det där humöret.
Jag har fått två djupa rynkor runt munnen. Dom får mej att se sträng ut. Jag tycker mycket om det. Regnet som färgar in husen, gatorna, mina händer den här vintern, en bön för det grå, genomskinliga, färgen på hobernas alvkappor i Sagan om ringen, jag har alltid tänkt på dom som samma färg som regn. Slänten utanför huset halkar ner mot älven, att gå på is utan att det är fruset, en enstaka grästova grön som nervgas i dimman och lös som locket på en prinsesstårta.
Vi har aldrig sett så många sällsynta fåglar som den här månaden. En härfågel på en stallbacke utanför Kungälv. En snösiska på gamla flygfältet i Torslanda. Vi har aldrig gått så mycket, så långt, tystnader som sträckt sej in i nästa dygn, det är marken i rörelse under oss och vi som står alldeles, alldeles stilla.

(Regn, aldrig, mänska, flygfält, observation)

lördag 28 december 2013

Mur

I mörkret står du där, utanför en av patriciervillorna på Viktoriagatan, i min gamla hemstad. Lutad på armbågarna mot altanräcket, din kropp som en sirapslimpa, du tänder den ena cigarretten på den andra. Nu till jul hade du ställt ut höga blå ljusstakar i alla rum mot gatan. Du står där och stirrar ut över din trädgård. Tyngd under husets fyra våningar och jag undrar hur du har råd på din lön från pappersbruket, råd med villaoljan, råd att äta, råd med alla cigarretter, råd att. Ja. Din fru lämnade dej för sex år sen, jag vet att det var för trädgården, att du aldrig blir klar, att det fyller dej som bittert vatten. Jag ser över muren när jag passerar. Gräs från fjärran somrar, ett par läckande säckar täckbark, du har forslat dit en cementslunga sen sist. Och du på altanen. Min eldfluga i det stora svarta. Du lyfter aldrig huvet, det som pågår på andra sidan rör dej inte. Du går upp på morronen, kommer hem, går direkt och lägger dej i en säng med omaka påslakan, du sover till sent på kvällen, du går upp, går ut, trädgården som slår dej som en väldig våg av tungt vatten. Du värmer bara upp bottenvåningen, du går aldrig uppför trappan, det får vara, tänker du, det får vara. Du lyssnar på Mark Kozelek och du är förstådd, du är sedd. En putti med ett vattenhål till mun ligger bland stenarna, en fontän, du drömmer ibland om karparna som skulle simma där, om varma eftermiddagar med citronsaft och lust. Om din frus nakna vader, gruset under fötterna på väg upp mot huset.
Det här är vad du har. En fängelsekyrkogård. Du lyfter aldrig blicken, du ser inget annat, det här är vad du har.

lördag 14 december 2013

Spiraltrappa

Dagen innan vi begravde mamma rev dom ditt hus. Det var gjort i en handvändning. Samma ljud som att riva isär gammal papp. Det enda dom var aktsamma om var trappan, spiraltrappan i gjutjärn, den med sina vackra linjer, hur den smyckade fasaden, som ett halsband av Torun Bülow-Hübe runt en alldaglig kvinnas nacke. Jag räknade bakåt. Det var en OS-sommar, det måste ha varit Sydney, vi satt där varje natt som kattugglor, du och jag, högt över stan, på trappan, ljudet av teven med kanot, med baseboll, med taekwondo. Med vår gamla skola som granne, du var några år äldre, men du hade gått om ett par klasser, vi gick sista året tillsammans, latin, historia. Vi struntade i studentbalen och åkte på konsert. Jag minns inte vem vi såg men efter det blev vi vänner. Omaka. Jag från en ängslig familj, du som bott själv sen du var femton.
Jag tror att jag älskade dej.
Jag sommarjobbade på fabriken, kvällsskiftet, du på Åkes video, vi åt av lösgodiset du tog hem, fickorna fulla av sura kastanjer, stulna cigarretter, Marlboro menthol. Vi pratade. Om böcker, om resor, om allt det som fortfarande var möjligt. Vi såg Mikael Ljungberg ta guld i brottning, i nittisju kilo, du såg på honom och sa att han hade ledsna ögon. Vi pratade aldrig om män. Hade vi varit en film hade vi klarat Bechdeltestet med glans.
Jag har aldrig varit så lycklig.
Trappan fick en filt, fick en sittkudde. Sommaren var oändligt varm. Jag sov aldrig. Våra axlar mot varandras i en liten glödande punkt. Ett svart hål, mindre än en atomkärna, med en vikt på en miljard ton. Vi såg ner på dom andra, hur dom gick till jobbet på morronen, vi talade om frihet och om att åka därifrån. Långt bort. Jag hade tänkt mej Uppsala, du hade tänkt dej Goa.
Du bad mej aldrig att följa med.
Jag åkte därifrån, jag fick en av reservplatserna på juristlinjen till sist, omöjligt att tacka nej till. Du skulle läsa upp dina betyg på Komvux till hösten. Jag tror inte att det blev av. Sista gången vi sågs var du kall, tyst. Jag sa saker jag inte borde ha sagt. Jag lämnade en present, en bok, du öppnade aldrig paketet. Du blev ihop med Bonnie Svensson sen, han som var känd för att ha bitit av örat på en av sina flickvänner. Jag såg dej på ICA Oxen ett par år senare, du köpte revbensspjäll och var med barn, men du hade, såvitt jag kunde se, båda dina öron i behåll. Det gladde mej.
Jag undrar vad som ska hända med trappan. Om jag kunde lägga ett bud på den. Den skulle klä gaveln på mitt hus. Jag skulle kunna sitta där i sommar, läsa, skriva. Minnas.
Det är det jag allra helst gör.

torsdag 5 december 2013

Dold

Så länge jag kan minnas har det funnits hos mej; behovet av en egen plats. Förutom den permanenta, aldrig riktigt tillfredsställda hungern, alltid det, som en svagt vibrerande ström. Bräckliga, billiga lås på en låda, runt en bok. Lås av den typ som kan petas upp med en hårnål. Och som det petades. Senare; utomhus, under stenar, i övergivna fågelbon. Att göra stor konst av att dölja sina spår. Att lägga ut ledtrådar, att gömma det verkligt viktiga under en hög av falska hemligheter.
Jag äger inga rikedomar. Det är inte det. Jag har inga fantasier om att våldta, lemlästa. Mina tankar är banala, mina iakttagelser är trubbiga, en vilseflugen härfågel på en stallbacke, en söt flickas leende. Himlarna över mej som kommer och drar förbi. Det är att högtidligt kunna säja: Det här är mitt. Bara mitt. Det är den odelbara punkt där man närmar sej ett slags reduktion av det kollektiva. Det är det ögonblick i historien där mänskan först uttalade ordet jag och har man väl trätt in i det rummet finns ingen väg tillbaka. Och man blir plötsligt uppmärksam på sin omgivning och dess förhållande till en själv. Ruset som kommer sej av att portionera ut sej i mycket små delar. Att förneka det blottlagda, det rituella öppnandet.
Att gå som en mycket hemlig mänska.

onsdag 4 december 2013

är du där älskar du

Jag går ut under bokarna. Släta, allvarliga trädstammar, alltid en tröst, dessa träd, dessa löv. Det är inte så kallt som det borde vara, det märks när jag är här, vattensjukt bland hasselsnåren, en vild kaprifol som gått i blom igen. Hundarna följer spår, utan nån större målmedvetenhet, ett tvärt kast åt sidan efter en skräckslagen harpalt, men idag vill dom hålla ett öga på mej. Vi går till vattnet, till dammen, inga änder, inga duvor, vinden går som en hud över ytan, jag har en slinga musik i mitt huve som jag inte blir av med, en textrad om nån vars pappa bor på andra sidan järnvägsbron, i en grav under en sten på kyrkogårn, jag kommer inte till refrängen. Exakt så. Jag kommer inte dit. Jag kommer inte fram. Jag vädrar, men det är bara min egen vittring och jag känner inte igen den.
Min panna mot en av bokarnas stammar, mycket slät, mycket kall, mycket gammal i hjärtat. Hundarna samlas runt mej, gula blickar, gula ben, ett halvt skall.
Du som älskar mej säj vad jag ska göra nu.
I natt bäddade jag med mina brudlakan som doftade av rölleka och lavendel, jag sov inte bra, vad hade jag trott, om det var en besvärjelse så var den utförd på fel sätt och helt utan eftertanke. Jag borde rensa ut. Inte dricka kaffe ur din mugg. Inte tänka på den som din mugg. Erövra, återerövra. Det har aldrig varit jag. Hon har aldrig varit jag.
På vägen hem börjar det snöa, luften som efter en brand, hundarna jagar flingorna, snön mot min underläpp, bokarna bakom mej, tysta, vakande.

söndag 1 december 2013

Tvaga, två

Att sitta som en hund vid hans fötter. Söka i hans ansikte efter gillande; ett särskilt veck vid mungipan. En ändring av färgen på hans irisar, från blå till sjungande blå. Alltför ofta motsatsen. Jag vet vad du kan, säjer han, det är bara därför jag är såhär noga. Jag är inte lika sträng med nån annan. Jag har helt andra krav på dej och det du skriver.
Det är klart att det är en medalj. Vad skulle det annars vara. Det är klart att hon är utvald, smord med nardusoljan, torkad med ett rent hårsvall. Det är här hon ska lära sej den stränga självdisciplinen. Lära sej att tycka om det hårda arbetet. Det goda resultatet, askesens bittra, finmalda sötma.
På kammaren sen, en kammare målad i nyansen Marocko finest, det som borde vara mellan henne och papperet, mellan henne och pennspetsen innan den sticker hål på det vita, alltid honom, hans mungipa, alltid en behagsjuk önskan. Inte en förälskelse, nåt mycket värre. Större. Som Frank Morgan efter alla år i fängelset, när han spelar Neils blues hos Pat Sajak, tonen i saxofonen, en gammal man som fortfarande brinner. Som inte har nåt kvar utom just detta ögonblick.
Vissa nätter dricker hon. Vissa nätter knullar hon med män eller kvinnor som hon glömmer bort namnen på i samma stund som hon öppnar dörren till sin lägenhet och när hon skriver efteråt bemödar hon sej om att vara så grov som möjligt. Han säjer inte mycket om dom texterna. Verkar inte särskilt chockerad. Inte särskilt imponerad. Det är som om han vet att hon inte gör det på riktigt. Att hon bara leker sedeslös, för att han ska bli orolig, kanske intresserad.
Han är inte gjord sån. Han sitter i sin fåtölj och tar emot det hon skriver, han väger hennes texter ner till det sista grammet och lämnar ett kvitto på det och inget annat. Sån ska deras relation vara. Två atomer i varsitt hörn av en molekyl. Senare ska hon glädja sej åt det, tänker han, ingen som utnyttjat henne, ingen kladdig intimitet, nåt som är rent, och som blir renare med åren. Han kommer ihåg vart och ett av hennes ord. Hon, en sällsynt begåvning, skarp som svart obsidian. Vartenda ord? Ja. Vartenda.

fredag 29 november 2013

Ingående

Hundarna har lärt sej att känna igen ljuden av din bil när den far förbi därute på gamla vägen till stan. Ett spetsat öra, en nos som vädrar, en något häftigare andning. En och annan sned blick på mej: Gå ut till grinden i din röda kjol och ropa honom hit. Han med sina vänliga, egendomligt nätta händer. Ett par fötter att undersöka. En kropp i sängen, ett knäveck att rulla ihop sej i. Jag bevekar, försöker beveka med en hand genom pälsarna, en extra köttbulle i matskålen. Jag tror inte att det har nån betydelse. Man köper inte deras lojalitet med köttbullar. Man kan försöka. Men det kommer antagligen att misslyckas.
Också jag känner igen ljuden. Också jag vädrar, spetsar öronen. Känner igen ljuden från din Ford Bronco, det lilla gnisslet när du växlar ner i Perssons backe, ställer en fråga, besvarar den själv, växlar upp igen. Svär åt dej själv. Intalar dej att din stolthet är det enda du har kvar och att det därför inte går att köpslå med den.
Precis som jag. Vi är lika.
Jag drev med dej, att du valt samma bil som OJ Simpson, samma färg, vit, sa att det kommer att sluta med en biljakt på 151:an, du förföljd av traktens frivilligbrandkår. Du med ditt förryckta leende, på golvet bland mina hundar, dom som blivit dina under våren, alltid villiga att vara till lags, uppmärksamma på dej.
Som jag.
Det kom en sommar, vi fick plötsligt bråttom. Idéer som kommit till oss i en ogynnsam vind. En vind som kom med huvudvärk och för mycket vin på verandan. Ord som hamnade fel, som inte gick att ta tillbaka. Och du var borta. Och jag var här. Och hela fronten emellan oss. Innestående ursäkter. En rak nacke, blossande kinder. Hundarna olyckliga. Jag har tänkt att använda dom som en förevändning, kom hit, dom saknar dej, men det tar emot. Det är att använda den vita magin på fel sätt. Du tar den här vägen in till stan. Min tröst. Du skulle kunna ta en annan väg. Du tar den här vägen.

onsdag 27 november 2013

uipaph 144

Det var dagar då jag inte såg. Då ett uipaph 144 inte betydde nåt. Då jag inte sökte mening i eccehs 56. Så en dag: cranscough 11. Och jag mindes. Timmarna bland ljungen, den som doftade som honungsburkarna i ditt svala skafferi. Stövlarna, skratten, du som läste högt ur Lysande utsikter, jag som lyssnade, låtsades lyssna, medan jag betraktade dej, din fylliga, lite för röda mun, dina lockar, håret på bröstet som trängde sej ut genom t-shirten. Likt stela fingrar som pekade på mej. Din stuga i Cranscough, med dom rostiga, raka siffrorna på brevlådan, stuga nummer elva.
Efter den dan väntade jag med bultande bröst på ordverifieringarna. Jag letade bland bokstäverna och siffrorna, nåt som tydde på svek, nåt som pekade mot försoning. Jag kunde ha googlat. Ja. Men vissa saker i mitt liv är för heliga för att överlåtas åt det självklara, det enkla. Man kan se det hos stora idrottsmän. Ett slag från Federer, han söker det vackra, inte det lätta. Även om det innebär en förlorad poäng. Som jag högaktar det. Jag äger ingen elegant enhandsfattad backhand. Jag äger min hjärna, min penna och mitt eget förflutna. Jag fuskar inte. Men jag söker bland bokstäver och siffror, det är väl det jag gör och fortsätter att göra.

måndag 25 november 2013

En blå skål med apelsiner

Det är sent nu och du har räknat hela dan. Det är så du gör. Permutationer i ditt kölvatten, rutiga blad i ett ständigt pågående fall i dina rum. Du har räknat dej runt hela urtavlan och nu sträcker du ut dina fingrar, en krum protest. Går till fönstret. Nån av dina grannar har hängt upp en ljusslinga runt innergården. Under den står en man och röker, alldeles stilla, han ser dej inte, han ser inget, han har färdats till en plats där han är ensam, det här är hans andakt och du vill inte störa. Så lugn, så obekymrad. Vit rök i en smal plym, en enstaka ring, en doft som når dej efter en stund. Du har alltid tyckt om cigarettrök på vintern. Du känner inte igen honom. Det är som att smygtitta på ett älskande par. Det är värre än så. Hans ansikte så naket, så öppet. Hans händer som darrar en smula. Innergårdens vackra, bleka proportioner. Hans vektor nästan självlysande. Du tar en apelsin från den blå skålen på bordet, en knottrande hud mot din egen, en orange girlang mot golvet. Han går inte in. Han märker inte dej. Du undrar hur det ser ut där han är. Du vet hur det doftar; apelsin, rök, snö.

tisdag 19 november 2013

Seminol

Det du bär av hemligheter. Namnet som står på ytterdörren, det är inte ditt längre. Dina timmar i mellanrummen, i en solfläck, nåt som värmer en sekund eller två. Du är tacksam då. Du tror att du har varit här tidigare, du stryker utmed husen, du svarar på ett annat språk när nån ställer en fråga. Det är inte ofta. Du låter dej bli främmande. Du kommer närmre. Du har slutat att äta grönsaker. En knippe vita liljor på diskbänken när du kommer hem från en av dina dygnslånga promenader. Inuti i dej är det öde och tyst. Där finns ingen hunger längre. Det är därför du går ut. För att fylla dej med nåt. Du vet inte vad, inte ännu. Snart vet du. Du stannar vid trafikljusen, du blir stående, du badas i rött, gult, grönt och om igen. Du hittar inte rätt ögonblick, en ständig väntan på inhopp, en bondtolva som aldrig tar sin början, för du står där vid dom vinande resårbanden, du står där och trampar och överkroppen kränger och du hittar aldrig, aldrig rätt ögonblick.

lördag 16 november 2013

Pinje

Du tar djupa andetag. Finns inget som en tallskog för luftrören, säjer du och räknar upp sanatorierna bland tallarna, Renströmska, det utanför Gråbo, Mörsil. Vi följer den gamla vägen, rak som ett sår, därframme är ett avlägset v. Du andas tungt, du slutar aldrig prata, du är aldrig tyst. Vi är lika långa, våra axlar slår i varann vid varje ojämnt steg. Vi tar en paus, du sätter dej ner i diket, tar av skorna. Blekare än igår. Mer andfådd än igår. Jag ser åt ett annat håll. Du dricker vatten, det väser som om det vore hål på dej. Tallar, säjer du. Bakteriedödande, säjer du och virushämmande. En besvärjelse. En besvärjelse jag stämmer in i, min röst som en liten flickas, virushämmande, bakteriedödande. Och bra mot nervösa besvär, säjer du och ler, ett leende från då, en aningslösare tid. Ett leende som går som en klinga genom luften, genom luften som är berikad av tall. När jag kan se på dej igen har du redan böjt dej ner för att knyta skorna. Det går långsamt, men jag hjälper dej inte, för av dej har jag lärt mej nåt om värdighet. Du måste vila en stund innan du reser på dej. Dina axlar förr en björns, nu magra, sluttande. Skjortan dinglar. Om jag finge bära dej. Om jag finge lägga min arm runt din midja och gå så i en mil. Du viker av från vägen, du går ut under tallarna, du andas stort, med öppen mun, jag gör detsamma, du snurrar runt, dina ögon upp mot tallens krona, jag ber min trötta bön om mirakel, jag riktar den åt tallarna, åt vadsomhelst, tvekar, men följer dej. Som om det funnes nånting annat att göra.

fredag 15 november 2013

Genom

Vi hade passerat gränsen. Kartan du hade tydde på det, men du hade burit den innanför klänningen i så många dar, så många nätter och vi var inte säkra. Det var tyst. Vi fann en presenning, en grön, nästan hel, som vi hukade under. Vi såg blodfläckarna i det vänstra hörnet, vi såg dom samtidigt, men vi sa inget om det. Jag tror inte att vi orkade. Det räckte med en blick på varann. Vi var som oxbenen du satt och plockade med, ben vi hittade vid presenningen, ben som legat i det öppna länge, i vind och sandstorm, blästrade, vita, tunna. Kanske inte ben från en oxe. Men det låtsades vi inte om. Vi talade knappt. Vi delade presenningen med en man som kom söderifrån, han pratade om tecken, om getter som födde killingar med två huven, om ett rött, sött regn, om en himmel med två fulla månar. Hans skjorta hade svarta märken på axlarna och vid halsen, det var av hans ständiga korsande, det förstod jag först senare. Han lämnade oss, det var den andra natten, han skulle röra på sej, sa han, sträcka på benen. Vi såg honom inte igen. Det gjorde inget. Han var inte den förste som försvunnit längs vägen. Och hans korstecken, det var nåt som gick dej på nerverna, skrämde dej. Jag tyckte inte om det. Efter fyra dar gick även vi. Vattnet var slut. Vi talade inte. Till och med fåglarna var stilla. En långsam vind, ett släpspår. Vi fann vatten, vi fann en ryggsäck. Frukten i den var nästan ätlig. Du åt en röd apelsin, du lät saften rinna nerför ansiktet, ner i sanden och jag tänkte på att kyssa dej i en annan tid. Vi fortsatte gå.

Det var så tyst. Till och med fåglarna var stilla.

(Gräns, gånggrift, get, gladiolus, genom)

torsdag 14 november 2013

Komet

Jag minns nätter under stjärnhimlar. Med pappas gamla kikare och en termos, ett par ostmackor, ett hårdkokt ägg. En liten tub kaviar jag en gång stal från en frukostbuffé, kanske på gränsen till härsken. Men i alla fall. Pappas gamla kikare i en rem runt halsen, en rem som fortfarande luktar Tabac, en skev lins. Det gör inget. Det ska vara så. Och över mej fräser det som baconfett. Meteorsvärmarna på höstarna och vårarna. Norrsken i tjuguåtta grader minus, rostiga stänk från en bukig Mars. Och så kometerna. Dom sällsynta gästerna. Prominensen. Hyakutake. Hale Bopp. Wests komet, då levde pappa fortfarande, kikaren mot det våta yllet på hans bröstkorg, ett mumlande, ett trampande tills den äntligen kom, en vinglig bana, en tid som böjde sej, stannade av. Ju fortare kometen passerade desto saktare gick tiden. Är det därför jag går ut. För att stoppa tiden, bända ner den i en beskedligare form. Att gå ut, se upp mot himlen, se mej själv, komma tillbaka in som exakt densamma. Och ändå. Gå ut igen, hoppas på nåt. Kometen som spetsen på en lödkolv, alla löften den bär med sej från Kuiperbältet, vissa nätter är det som om jag lättar, som om jag nästan flyger, det enda som bínder mej till jorden är min pappas gamla kikare. Du skulle säja gravitationen. Men det är inte sant. Nu i november, när allt rör sej trögare, liksom sömnigt snubblande, kommer kometen, snart är den här, jag hör fräsandet, hur den lockar mej dit ut, kikaren på sin vanliga krok vid hatthyllan, klockan på ringning, kängorna med sina nya röda snören, jag redan på väg ut genom dörren.

torsdag 24 oktober 2013

Vaggvisa för Y

Hon som sitter i ett grått täcke av sorg. Hon som sitter i ett grått täcke av sorg, med den mjuka sidan vänd inåt, mot sej. Den sidan som är röd, sliten, med guldtrådar invävt, trådar som släpper, som bildar ett gnistspår på golvet, runt listerna. Men dagarna som hon ska ha sen, dom i april, trådar som ska blänka, sjunga henne till vaka och till sömns.
Dagar som kommer och far. När hon går kan hon känna kontinentalplattorna röra sej under henne och hon kan inte begripa att inte alla tystnar, samlas på torget, vänder sina ansikten mot himlen.
Hon som sitter på sin förstutrapp, i sitt gråa täcke. Hon ser inte längre upp, för stjärnorna som faller har slutat att falla för henne. Hon lyssnar neråt nu, neråt, inåt. Hon har en riktning, fast hon tvivlar ibland. Och hon har orden, och dom har henne.

fredag 18 oktober 2013

Regnfläckar på en klänning

Att vara kvar i en ruta av minnet. Regnet som kom när dom sneddade över Rådhuspladsen eller om det var Piazza del Campo, det minns han inte längre. Han minns bara regnet, ljummet, överraskande, hon i sin hemsydda lindblomsgröna sidenklänning. Klackarna. Idiotiskt höga. Hon kunde inte alls gå i dom. Men hon ville. En förstörd klänning som hängde på en galge längst in i fingarderoben sen, regnfläckar som aldrig gick ur, som först var nåt att skratta åt, som sen blev nåt som var hans fel, av dunkla anledningar. Gräl som alltid slutade där på Rådhuspladsen i regnet. Eller Piazza del Campo. Dom där rutorna som blev allt färre med tiden. Regnfläckarna. Ens personnummer. Bröllopsdan. Ansiktet i spegeln, fördragsamheten med påsarna under ögonen, med värken i sidan, när man ligger och hur man ber; å, gud, låt det inte vara nåt allvarligt. Och sen allt färre och färre rutor, allt fler och fler mellanrum. En suddig superåttafilm. Personnumret på en lapp vid telefonen. Ansiktet i spegeln som skulle kunna tillhöra vem som helst. Men regnfläckarna. Regnfläckarna.

söndag 13 oktober 2013

Säveåns dalgång, dimma

Om jag vet var rastlösheten kom ifrån. Den som driver, föser mej ut, får mej att gå i timmar under en grå himmel, följa åns vindlingar, trampa snett i kängorna, törst, hunger, en ständigt närvarande gråt alldeles bakom ögonen. En uppmärksamhet, en skärpa, ett djur, jag känner mej inte längre, vem är hon, med stora steg och vevande armar, hon är inte jag, inte alls. En blick som en vässad kniv. Inget undgår den. Bäverns tysta, raka väg tätt intill åkanten, en älg, en bortstött fjolårskalv genom jättebjörnlokorna, två korpar över vägen. Inget som går över. Det har slutat att gå över. Ingen mamma att ropa på. En vilsesprungen hund, en korsning, kanske lite staffordshire, kanske lite boxer, tar sällskap med mej ett par hundra meter, som jag är tacksam över den flåsande andningen, ögonen egendomligt klargula, en värderande blick och sen en tvär vändning.
Jag följer ån tills den mynnar i älven, en liten ström, ett stilla vatten vid sidan av en gammal torrdocka, jag vänder om, går tillbaka, en generals kängor, en ung flickas hjärta.

fredag 11 oktober 2013

Fredag, tennis, leda

På tennistouren finns en särling. Han är allmänt avskydd bland sina mindre färgstarka kollegor och väcker därför mitt intresse. Rak i ryggen som en general under Franco. En gång slog han en boll i baken på Robin Söderling, med avsikt, det är fortfarande ett av mina bästa ögonblick. Han struttar över banan. Sneda blickar, gula eller orange tröjor. Han genomför inga intervjuer på engelska, bara en smattrande, svårförstådd kastiljanska och den som inte begriper det han säjer struntar han upphöjt i. Nå. Han har moderat framgång, men för sej som en världsetta, en arm ut i en befallande gest, han vill ha en handduk, en flaska vatten. Detta domslut är obegripligt, säjer han, obegripligt och förnedrande. Ibland är hans handleder magiska. Det borde finnas ett glömt kejsardöme åt honom. ATP-touren är alltför liten. Han är en usurpator, en tronpretendent, i hans ådror rinner blodet från Isabella och Ferdinand, från Hernan Cortez, från Raul. Så rak i ryggen. Så rak i ryggen.

torsdag 10 oktober 2013

Igen, oktober

Du har skrivit hyllningar förut, till äppelmånader, till det som dimman bäddar ner, stoppar om, som en glömsk mormor med måttbandet om halsen. Ett vinrött täcke av shantung. Du har sagt att även om du står på knä, står du i alla fall. Du har stulit sekunder, minuter, timmar, vänt ditt ansikte mot en blek sol, du har följt kanadagässens uppsluppna flykt söderut, unga pojkar på sin första charterresa, ett oväsen som du saknar i samma stund som den sista sträckt över dej. Du längtar dej bort från det hus som är oktober månad. Ruttnande fallfrukt i dina korgar av flätat stål, lakanen hängda på tork mellan päronträden, lakan som inte torkar, som du inte vill ta in i huset, gräset som fortsätter att växa och som du struntar i att klippa, en kvarglömd boll från en lyckligare månad, gången mellan höstrosorna som rådjuren trampat upp. Du fryser, men stannar ute. Du vill inte gå in i huset, du heller. Du stannar. Yllesockorna, dunsovsäcken, hett té, den märkliga blandningen du köpte i souken vid Djeema-el-Fna, som alltid smakat en aning för mycket jasmin, för mycket sandelträ, men som du törstar efter nu. Vad ska du göra med resten av oktober. Du har ingen aning. För lite riktning, för lite riktning. Bröd som inte gräddats tillräckligt länge. Nåt som väntar, nåt som inte är helt och hållet gott, nåt du darrar inför. Lönnarna tunga av gult, av rött, du går till granarna, deras lugna gröna tröstar dej, doften, dina händer luktar kåda sen, du har barr i håret och du anar ljusen i december och du ber att det ska gå fort.

tisdag 8 oktober 2013

Behold, a bird, a bird

Jag har varit i Amari under gamarnas år, jag har sett lammgam och gåsgam. Jag har sett en havsörn slå en lax och sen tappa den, jag har sprungit i villaträdgårdarna i Kålltorp med dom andra hårdskådarna på jakt efter en vilseflugen större turturduva. Jag har en anteckningsbok med vaxpärmar där jag prickar för arter, förlåt där jag kryssar arter, jag har en tubkikare som kostar fyra och en halv månadshyra. Ändå. Aldrig är jag så nära som när koltrastparet kommer tillbaka varje vinter och pickar mina bästa äpplen på balkongen. Aldrig är jag så nära som på ett liggunderlag vid Hornborgasjön, kaffe och mackor, vadarfåglar, svanar, en enstaka trana, jag sover, vaknar, vaggas i lätena, låter boken ligga i innerfickan. Aldrig så nära, aldrig så lugn, ormvråkarna på uppvindarna bland tallarna, det jag har sett tusen gånger men inte kan låta bli att bli trollbunden av. En näktergal i skymningen, en flock duvor i min ek. Aldrig så nära, aldrig så lugn.

lördag 5 oktober 2013

Vattnen utanför Lampedusa

Havet blått som bläck. Här vid Isola dei Caniglio är det ingen som badar längre, för vattnet är fullt av drunknade. Ingen spolas i land, inte här på den strand som en gång kallades medelhavets vackraste, men vi vet. Vi vet att i förra veckan förliste fyra båtar, sammanlagt åttitre saknade, och nu. Och nu. Vi tänker att dom finns kvar därute, kropparna, benen, armarna i en långsamt roterande rörelse, ett evigt drivande i strömmarna. En evig anklagelse. En skärande ton i sciroccon, som inte funnits där förr, eller så har vi inte lyssnat så noga. Vi har summit, ätit, älskat här. Vi har gift oss i vattenbrynet, havet har läkt våra krossade hjärtan, vi har sett havssköldpaddornas mödosamma kravlande ut mot vågorna. Nu ser vi nåt annat, en rörelse i motsatt riktning, en långsam, vinglig färd hit från Monastir och Hammamet, vi har skakat våra huven åt det våghalsiga, och var får dom alla pengar att betala smugglarna ifrån, vi har pratat i den statliga televisionen att vi känt oss lika belägrade som 1944. Men det är inte vårt krig. Det är inte våra söner som drunknar. Vi låter det ske, därför att alla mänskor inte har samma värde. Det bruna skinnet inte lika dyrbart som det vita. Vi har varit rädda för deras hunger, deras ögon. Vi har låst våra dörrar på kvällen med dubbla, tredubbla slag. Vi har ignorerat deras utsträckta muggar, på Lampedusa precis som i Landskrona eller London. Det här är vår skuld och den kommer vi aldrig, aldrig undan.

torsdag 3 oktober 2013

Ingen ska se mej gå ner mej, aldrig se mej så

En svart saga. En besvärjelse i natten. En sorg över det som hänt och det som gått fel, åh, så fel. En stumnad, en styvnacke, en tystnad som inte går att bryta, för att det har gått för lång tid. Jag har bett, jag har vakat. Jag har offrat till gudar jag inte tror på. Jag har bränt rökelse i gryningen. Jag har skrivit dina barns namn på särskilda lappar, jag har skrivit deras namn därför att min saknad äter mej och för att jag inte är säker på hur länge till jag står ut. Jag saknar inte dej, jag önskar att du inte fanns. När andra frågar mej säjer jag att jag bara har en syster. Du är egentligen redan död. Jag önskar mej modet att själv ta livet av dej. Det har jag inte, inte ännu. Den dan jag har det kommer allt att bli bra. Till dess kan jag bara vänta, vaka och vänta, tomheten har en särskild köld, jag välkomnar den, välkomnar den som en apologet, välkomnar den naken, flådd, öppen. Svag. Längtans arméer marscherar i land, jag är en av dom, kom sätt mitt hjärta i brand.

(Rubriken stulen rakt av från Lars Winnerbäcks sång "Utkast till ett brev")

Numismatikerns onsdag

Onsdagar är putsdagar. Han tar flaskan med Heinz och polerar, i ordning, han går norrut mot söder, en svag doft av gatukök, ett enstaka rött stänk från ketchupen. Blå sammet i skylten, som det ska vara, han har provat olika skyltningar, men den med taggtråd och Dr Martenskängor skrämde bort den lilla kundkrets han har. Fortfarande oroade sneglanden från dom mest vanebundna. Klockan elva öppnar garnaffären mittemot, han spiller ketchup över mattan, men det märker han inte, för hon jobbar idag, hon bär en blommig klänning över tjocka strumpbyxor, hennes hår skiner som en fin rosenobel. Hans händer över louisdorer och krigskors, vandrar över hennes hår och nacke, hon ler mot en kund med en dvärgschnauzer i koppel, han ler mot henne så det skiner i hela butiken. Hans drottning. Det är hon som borde höljas i den blå sammeten han lägger ner sina daler och feltryckta enkronor på, han skulle hänga ett halsband av sina vackraste dukater runt hennes hals. Dom har pratat en gång, på företagarföreningens julmingel, han berättade att han putsade sina mynt och medaljer med ketchup för att det var mest skonsamt, hon hade skrattat, slängt sitt huvud bakåt, han hade börjat älska henne då. Efter helgerna hängde en liten flaska Felix ekologiska på hans dörr, ombunden av ett rött sidensnöre, han har sparat både snöret och flaskan, det ska vara Heinz, men det kunde ju inte hon veta. Han la en sestertier i snön framför hennes skyltfönster, mer vågade han inte, hon kanske aldrig fick den, troligen inte, strunt samma, han kommer inte längre än putsonsdagarna när hon kommer cyklande, håret som en alldeles ny guldtia, hela butiken i ett förklarat sken, det är hans helgdag.

(Numismatiker, norrut, navigera, närig, noll)

tisdag 1 oktober 2013

Alpakka för att besvärja kylan

Hon vaknar på eftermiddan. Det är då det gör som mest ont. Inte i vargtimman, inte på kvällarna, utan tiden mellan låt säja halvtvå och kvart över fyra. Timmar som trasig säckväv, timmar av malkulor och gammal mjölk. Skuggorna på väggen, kommatecken, frågetecken. Aldrig det tecken hon söker. Hennes rader, ristade över handleder av porslin, vad ska hon med dom till, inget, inget. Inget. En trött gäspning ut i mörkret. Hon går inte ut förrän på kvällen. Muddar av alpakka mot kylan, fastän det bara är tidig oktober. Handlar det hon vet att hon brukar, det man ska ha, inget smakar, men hon vet nyttan av att äta varmt ändå. Ett slags mentalhygien. Hon vill inte gå under. Hon vill gå över, gå igenom. Hon vill egentligen inte gå alls. Hon vet att tiden är en vän. Hon ska vänta på det. Sen vet man. Och det är dit hon ska.

tisdag 24 september 2013

Fisherman's blues

På andra sida bukten en hund som badar. Badar som en mänska skulle göra, smakar på vattnet, simmar med långa, lugna tag. Ingen i närheten. Ett litet, anrikat svall efter. Tjugu minuters försjunkenhet. Fåglarna har sträckt söderut. Du ska inte följa efter, inte i år. I år stannar du, brottas med tristessen, rastlösheten. Brottas med ängeln. Egendomligt tungt står du bland musselskalen, rensköljd, nykter. Ögonen smala som horisonten och det är dit du riktar blicken, det är den som håller dej nu.
Det finns inget vackert med den här platsen, ruttnande tång i drivor, polska mjölkpaket. Här lägger ingen till. Det passar dej. Du är förvisad hit, om du förblir främmande här rör dej inte. Du har horisonten, du har hunden på andra sidan bukten som står på graniten och skakar vattnet ur pälsen. Du är han. Ni är varann. En häftig längtan som griper dej, en stunds stillhet och sen går du vidare, kung över musselskalen som krasar i blått, i grått, i pärlemor under dej.

onsdag 18 september 2013

Det är ditt nu.

Du bestämde dej för fyratusen nätter sen. Nu är marken under dej som ny; du har aldrig sett den förut, inte på det här viset, blå jord i strimmor, fjolårsgräs, ärttörne. En tröst. Ja, definitivt en tröst. Dom vackra grindarna, gryningen som kommer in mellan spjälorna, ränder av skiffer och korall. Skälvningen. En första fågel. Då ska du inte längre vara inom hörhåll. Då är du gömd inuti en total, självförbrännande punkt av koncentration. Dedekinds postulat om linjär komprimering. Att oändligheten kan man finna var som helst i en talserie. Ungefär. Du har alltid tyckt om tanken och du tillhör den nu. Du färdas lugnt i talserien, i oändligheten. Och det är gott, kamrat, tro mej, det är gott.

lördag 14 september 2013

När inget annat hjälper

När du har nått ända fram. Du skulle säja ända ner. Det är exakt det, den skeva, dallrande skillnaden. När du inte finner nåt nöje i det som du annars är beroende av: ett varmt bad, den särskilda vinkeln av solljus över is en eftermiddag i februari. När du vill gå det blyklädda tåget som är lastat med strontium nitti till mötes, vidöppen, i ett klargrönt rus. Lägg dej ner ovanpå lakanet. Leta efter den lilla punkten av ljus. Dra dunsovsäcken över huvet. Åkalla ditt dåliga humör. Du är inte viktig för nån annan, du har inte lösningen, du är ensam. Du har ingen. Just därför, syster.
Just därför.

fredag 13 september 2013

Du skickar

Äppelkvällarna är här, trevande rök från vedpannorna i villakvarteret där jag bor, en och annan dröjer sej kvar över utegrillarna, men hösten är här, det kan fortfarande värma på ryggen mitt på dan, men på morronen och kvällen, is i luften, skarpt, nådlöst. Jag flyger. För nu börjar du höra av dej igen. Dina hälsningar i brevlådan, där annars bara Populär vetenskap och tvestjärtar hamnar, vykort med alldeles för många utropstecken, jag läser mellan raderna, jag tror att du är okej, jag hoppas det. Kungliga motiv. Sultanatet i Brunei, Tonga, en nyfödd tredje tronföljare i Storbritannien, en gång en frenetiskt skidande Mette-Marit. Närmare än så kommer du inte. Det är för tidigt. Men jag glädjer mej åt paraden av monarker, jag fäster vartenda ett på mitt kylskåp. Det är inte många som kommer hit, men alla stannar och tillber kylskåpsdörren. Och ser mej sedan med en annan blick. Jag låter det vara. Jag förklarar inget. Det här är vårt, den tunna tråd med vilken vi är fästa vid varann, det skulle ingen annan förstå. Med katten i hälarna, gången till brevlådan känns alltid som en nerförsbacke, emiren av Ras al-Khaimah, med orubblig blick och en guldstav i handen. Jag i en piruett, om jag vrider mej lite fortare följer kanske världen efter.

onsdag 11 september 2013

Här ska inget hända mer

Han har kommit hit, nu, efter en lång tid. Han kan se tillbaka på den tiden, som ett krig, som en anspänning. Han har funnit ett slags lugn, vi kan kalla det ett lugn, bakom nervositeten; en punkt av obesvärat lugn. I ett grått hus av eternit. Hungern i medmänskornas ansikten vänder han bort sitt eget inför. Han kan inte mätta nån längre. Han går förbi dom stora känslorna, kärleken, passionen, det vita hatet. Han vänder sej in mot förnöjsamheten, känslan efter att, lutad mot en grindstolpe, ha tömt sina skor på grus. Han har en bit kvar tills han kan se på sej själv och säja: där går en verkligt fri man. Men nu vet han vart han ska och det är gott. Han går barfota till långt in i oktober. Han saknar inget och ingen. Om nån saknar honom vet han inte och han föredrar att inget veta. Den lilla resten av grymhet, som en flagad bit exklusiv choklad, vispad tjockgrädde mot underläppen i en skälvning, nästan erotisk. En kvinna på alla fyra framför honom, nej, inte längre. Han är på knä själv. Han ska leva så. När han går till sängs gör han det med några änglar från den stora svarta tystnaden, all oskuld han har kvar bortkastad på dom. Dom läser honom som en öppen bok.
En dag av bugningar framför honom. Som Pachomios, dom allmosor du ger ska du tacka för. I ett grått hus av eternit, en klangbild, ännu inte helt ren, han i fönstret, det är redan morron.

måndag 9 september 2013

I bilen, ensam

Nånstans mellan Jung och evigheten. E20, trög, mattsvart som glömskan, en enstaka skylt, Doggy vid Vårgårda, Asko Cylinda, pissgula dubbelbågar med ojämna mellanrum. Vid Vedum växer olika sorters granar, hon har hört det av den förre chefen vid plantskolan, han planterade frön på sjuttitalet, frön som kom i stora säckar, han visste inte vad det var, men han satte ner dom i jorden ändå. Han har flyttat sen länge, driver ett café vid Kullens fyr, han kommer aldrig hit, hon undrar varför, det borde vara nåt som drar honom hit, nåt han fortfarande är bunden till. Skogen egendomlig, främmande här, men lustfylld. Som en saga med ett inte helt lyckligt slut. Plantskolan är nerlagd nu. Växthusen står kvar, trasiga rymdfarkoster, mjölkvitt ljus, baracker. Nån som väntar, nån som dröjer sej kvar. Hus på slätten, en lampa tänd i fönstren mot vägen, som en hälsning, ett tecken. Allt längre mellan ljusen för varje resa, fler hus som övergivits, på stereon en ung röst som sjunger att hon är lyckligare nu, ja, kanske det, kanske lyckligare, kanske tvärtom, det är vackert hursomhelst, hon väljer att tro på det. Bakom ratten, en natt som den här, inget som börjar, inget som slutar, ett sömnigt natteko, en flod, en ström.

(Jung: ett samhälle vid E20. Också.)

lördag 7 september 2013

Noteringar från en något haltande stol

Jag sover, fast jag sa att jag inte skulle kunna sova utan dej. Anteckna det. Jag sitter på den här stolen så mycket att jag är hälften kött, hälften trä. Utanför blir björkarna tunga av gult. Notera det i den stora liggaren, den med ränderna. Skriv ner sädesärlans ankomst och hur länge den stannar. Vad jag åt till frukost (ägg), lunch (ägg) middag (ägg, nej, gröt). Teckna antalet drinkar. För många. Bot mot malaria, mot ett brustet hjärta. Jag vet att dagarna går, för en dag är dammen utanför fönstret frusen. Isen går som en hud över ytan. Det är inte synd om mej. Det är bara hjärtat och det läker. Skriv upp det. Ge blåmesarna och talgoxarna frön, men spara äpplena åt koltrastarna, som landar i pepparkaka och sot på uteplatsen. Dom ska ha dom fina äpplena, jag kan äta dom kantstötta själv. Koltrastarna en sällsynt gåva, ett tecken från mina gamla gudar. Anteckna det. Jag möter mej i spegeln somliga kvällar, jag är fortfarande här, fortfarande, min hand runt glaset, nu var det länge sen jag åt nåt (inte ens ägg, inte ens gröt, notera det), men jag dricker, jag får i mej vätska, värme, vätska, vila. Skriv upp det. Isen på dammen smälte i natt. Varför ska jag be om lycka? Jag sover, jag dricker. Anteckna det.

fredag 6 september 2013

Under mitt tunna skinn

En promenad vid världens ände. En promenad i akvamarin och guldockra. Skvalpvatten. En kvartett i en treoktavig skala, höljda i ett sorl, ett smutsigt sorl, jag försöker lyssna mej igenom men det är omöjligt, och jag hinner inte stanna nu, jag måste vidare. Ljuset leker på väggarna, som om jag vore i en simhall, du som älskar mej säj vad jag ska göra nu. Inget svar. En ändlös rad av skiljetecken. Jag är den sista i den här ätten, en ätt av obemärkta, dom som alltid går förbi, dom ensamma, sjaskiga. Dom bitska svaren, fötterna i en inåtvridning, vi som ser mil efter mil men aldrig tar oss nånstans. Dessa sorgliga kartläsare. En frihet i det. Och ett fängelse på samma gång. Jag kan bygga på ingenting. Jag kan räkna alla skäl till varför jag aldrig ska resa hem, det är förtisju stycken just nu and counting. Har jag sagt att jag använder kursiv text för mycket? Semikolon? Att jag förlorar mej i alltför tjocka böcker, långa tennismatcher, baseball dom nätter jag inte kan sova, att jag aldrig är här och nu, alltid nån annanstans, med nån annan, att glidningarna mellan det verkliga och det uppfunna blir skevare och längre, att jag går dit på morronen och sent på kvällen, jag går dit för det är nån som ropar och jag vill så gärna svara.

måndag 2 september 2013

Seamus Heaney

Jag ska säja det med en gång. Jag läser inte särskilt mycket poesi. Jag har aldrig riktigt förstått poängen. Och när jag nångång lånat en diktsamling har det aldrig känts bra; lite för andäktigt, lite för skenheligt. Och därmed; att jag närmat mej i ett slags brist på respekt. Jag vet inte hur jag fick tag på Glanmoresonetterna, kanske från en fyndlåda på en auktion, då när jag fortfarande köpte en kartong böcker för femti spänn, en massa skit, men enstaka guldkorn, nåt av Willy Kyrklund, ett par En bok för alla. Sonetterna, ett gult, fuktfläckat häfte, dåligt bundet, lukten av gammalt papper och tobaksrök. På engelska. Nåt jag mödosamt stavar mej igenom. Och ändå. Heaney skriver om mej. Om traktorer, fåglar i skymningen, fläderbärsbuskar. Om sjörapporten, ingen kan som han sjunga fram stationerna Dogger, Rockall, Malin, Irish Sea och avsluta det med collapse into a sibilant penumbra. Inte visste jag vad det betydde. Det vet jag fortfarande inte. Men det är den vackraste meningen jag känner till.
Den enkla, lugna rytmen. Ett land som försvinner, en kust med flämtande ljus, en skör kust som rister och stampar i dom tidiga höststormarna. Ett land som försvinner, som det är bråttom att skriva om, tala om, sjunga om. Som han har skrivit klart om. Nu får nån annan ta vid. Han är färdig, han går nu, längs med vägen, han ska rasta lite längre fram, han är vid gott mod liksom mumlande för sej själv: Minches, Cromarty, The Faroes och sen hör jag inte mer.

lördag 31 augusti 2013

Soffa extraordinaire

Möbler jag haft och älskat. Älskat så mycket att jag väjt för deras sjabbighet. Märkena på soffryggen; kattklor, rödvin, trasiga dar. Fyllningen jag dammsugit upp kubikcentimeter för kubikcentimeter. Den utsökta nedsuttenheten. Jag minns stunderna, älskogen, gråten. Jag minns Nadals alla triumfer i Franska öppna och Wimbledon, jag minns nederlagen, förlusterna, det stela runt munnen.
Det som började i nyansen Sheer Charcoal och slutar i en slags rödbrun åderlåtning. Ensam på vardagsrumsgolvet, ett skepp i kvav. En anklagelse. Som en packad kompis från förr. Nej. Jag är inte hon. Du har nog sett fel. Och bakom och under, popcornkärnor, en ensam strumpsticka i storlek 3,5. Valvakan när Obama blev president, talet från Grant Park i Chicago. This is your victory. Mina tårar då, ner i plymåerna, fastän jag inte är lättrörd. Alla timmar. Alla timmar, en osynlig klocka, ett tick och ett tack. Det ringer på dörren, det är Stadsmissionen, två kralliga farbröder, inte överdrivet imponerade, jag vill säja, ta hand om henne, ge henne till nån som vet att uppskatta henne, det hon står för, jag är fnoskig, du är borta, min älskade soffa och jag tjuter, jag är inte klok.

torsdag 29 augusti 2013

Att räkna stjärnor i ett fritt land

Det som dränker mej får mej att vilja flyga. Jag går dej till mötes i en tröja jag stickat själv, en randig, i färgerna Berry och Douglas Fir, under tiden som jag gjorde ökningarna i sidorna förälskade jag mej i dej. Du på andra sidan balkongbordet, med en kortlek, en bok, ett glas. Du pratade, jag var tystare, räknade maskor, måttbandet runt halsen. Tröjan lyser i skymningen. Ropar dej hitåt. Du har en ny frisyr. Den klär dej, fastän jag kan se huvudsvålen blänka på sidorna. Du har dina gamla armband. Jag är helt ny, inifrån och ut. Det är bara jag som vet det. Men ändå. Hur du brukade dansa, runt och runt, armarna utåt som om du flög, hur du sjöng med i texterna, att du lärde dej dom, det har jag aldrig kunnat. Du sjöng sen på vägen hem, det kunde vara vadsomhelst, Dylan, Takida.
Vi möts mitt på gatan, som i en film, en romantisk komedi, du som Hugh Grant, jag som. Som. Jag har glömt släcka ljusen på balkongen, dom kastar skuggor ända ner hit, ett flackande över dina ögon, din mun. Det som dödar mej får mej att bli levande. Vi säjer inget, bara står där, som två beläten, du skrattar, det är det, ditt skratt, det är liksom långsammare än förr. Och sen är jag i din famn, mina randiga armar runt din alldeles för magra rygg, det är förälskelsen, hur den rinner ur maskorna och ner på marken, men det tänker jag inte på nu. Jag ska tänka på det i morron eller nästa vecka. Nu tänker jag bara på hur du håller mej och snurrar mej runt och runt, en bil uppför gatan som tutar och sen bestämmer sej för att väja för oss, du slänger upp din ena hand till tack, mina båda ligger kvar på dej. Jag tar med dej till mina rum sen. Ljusen på balkongen har nästan brunnit ner, en enstaka lång svart skugga över dej i min säng.
Det som äter mej mättar mej samtidigt.

fredag 23 augusti 2013

Navigare necesse est

Jag har aldrig gillat sentenser. En av dom fånigare är att det är nödvändigt att segla, men inte lika nödvändigt att leva. Det måste vara en man som är upphovet, bara en man kan sprida sån obekymrad och direkt falsk dynga omkring sej, en visdomsordens gödselsprättare. Genom åren har jag sett åtskilliga kuddar, bonader, i en ruff tillochmed som mönstrade påslakan. Navigare necesse est. Får mej alltid att vilja kräkas. Servetter, toapapper. Vivere non necesse est. Ta dej i brasan. Åtskilliga båtnamn, i aktern, liksom svällande, storbukigt.
Det har gått så långt att jag tar min J18 till dom yttersta naturhamnarna, förtöjer slarvigt, tvättar mej inte på flera dar, kissar i en hink. För att komma bortom. För att hamna i vattenlinjen igen, för det öppna havet, för dom lösa fallen som fortfarande plinkar mot masten, för oljetankrarna som balanserar på horisonten som elefanterna på den tunna tråden. Makrill i tomatsås, smörgåsar som mjuknar i fukten. Aforismer jag inte behöver uttala. För den stora tystnaden och dyningen som en guds lugna, självklara andetag.

torsdag 22 augusti 2013

Till L

Det är inte som förr. Nej. Det är inte lika många gånger på golvet i hallen efter ett par timmars bortovaro. Det är inte mina ben runt din midja, inte lika många glas rödvin på balkongen, inte. Nej. Det är inte det. Det är nåt annat. Nåt jag sparar. Nåt så banalt, så vanligt, så ohyggligt ordinärt. Ditt ansikte i skymningen, hur jag känner det som mitt eget. Varje rynka ett eko av mina egna. Din hand i min framåt morronen, hur den söker sej dit, fortfarande. Madrassen är bredare, mjukare, täckena fler, lyxigare, örngotten matchar påslakanen; ändå din fuktiga hand som hittar mej varje morron. Hur jag älskar det, nej, det är nåt annat, nåt mer, det är som en religion, ett sakrament. Det är nåt vi gör, som vi fortsätter att göra, utan större eftertanke. Dörrarna i vårt hus byter namn; bara vårt förblir detsamma. En axel, fast, resten snurrar runt, vacklar, kränger.
Jag skulle kunna kalla dej för en skatt. Det skulle vara en förolämpning. Du är känslig för förolämpningar. Jag väljer att säja att du gör mjukt det som är strävt, och strävt det som är mjukt, och att det räcker och räcker liksom hela vägen och förbi. Alldeles särskilt förbi.

tisdag 13 augusti 2013

Kärlek och vatten, vatten och kärlek

Som en bok jag just läst, ljudet när man slår ihop pärmarna, ett ftuff, nåt jag älskat, som jag aldrig ska sluta älska. En trashanksarmé, ständigt på marsch. Ett väldigt valv i slutet av augusti, börjaskolanväder, en tid för längtan, en stor himmel över slätten, mitt hjärta lika stort, för jag blir aldrig en del av det där. Jag ska alltid vara utanför. Längtande, älskande. Jag ska aldrig gå iland. Dom andra som sover i renbäddade sängar, bårder av cirkusprinsessor, av hundar, av ballonger. Jag sover inte. Jag vakar den här natten, precis som alla andra nätter, Perseiderna fräser genom atmosfären, men jag bryr mej inte längre, jag har redan sett dom, flera gånger, inget speciellt mer, inte nån vid min sida som säjer Åh och Oh. Inte nån jag skriver lappar till nu, Kom till mej ikväll, älskling, och sätt mitt hjärta i brand.
Lärarna i styvstärkt, köper nya anteckningsblock och pennor i stans pappershandel, tänker på sina första lektioner utan rynkor mellan ögonbrynen, det är vackert, jag vet att det kommer att se annorlunda ut i oktober, inget att göra nåt åt, jag gläder mej åt deras förtröstan, att den är ny inför varje hösttermin. Att den aldrig släpas i smutsen. Regementets fana, en pressad och ren uniform, sånger i takt med stegen, en hållning som är obruten. Renhet och oskuld, som nattgammal is, som jag skulle besudla om jag kom närmare, jag står här i skuggorna, som vanligt, med mitt gamla namn, väntar, bidar min tid.

lördag 10 augusti 2013

Läsö, månadsskiftet mars-april

Det stormar igen. Det gör mej inget. Jag promenerar som en galen kvinna skulle promenera, mot vinden, med långa steg, i ett högljutt samtal med nån som inte är här. Ingen verkar tycka att det är märkligt. Dä, säjer alla jag möter, en herre lyfter tillochmed poå sin sportiga keps. Jag hälsar tillbaka.
Glasögonen fulla av saltkristaller sen, huden liksom blästrad. Hela jag blästrad, det är som vit fosfor och åh, som jag behöver det. Som jag har längtat.
Jag har egentligen aldrig gillat öar. Alltid föredragit nåt som inte är avgränsat. Skogar, stäpper som breder ut sej över en halv kontinent. Nu behöver jag en ö för att inte försvinna. Jag behöver en kant, nåt att ta spjärn mot. En plats som också tar spjärn emot mej, som håller mej, kanske på det sätt man håller den mänska som är riktigt förtvivlad.
Jag är inte förtvivlad, jag har förtröstan. Jag har Kurt Vonneguts alla böcker med mej i resväskan. På kvällarna äter jag havskräftor, här kokar dom inte kräftorna med lika mycket salt som hemma, det tar ett tag att vänja sej. Trots att hela ön är salt som en Pingvinpastill, trots att man kan bada kur i den gamla saltfabriken, så är maten fattig på salt. Kanske just därför. Jag har bara hamnat här, ett utsnitt, en avdrift jag glömde att kompensera för. Jag har så mycket att säja, men det får bli vågorna, till havet.
Ingen saknar mej. Det är jag van vid. Men jag har tappat bort nåt och jag vet inte vad, bara att detta något måste jag få fatt på igen. Hur man gör har jag ingen aning om. Jag bara gör det som faller sej. Promenerar, äter, lapar saltet ur vinden. Och om jag vaknar lika vilsen nästa morron, så gör jag om samma sak. En plats att födas och återfödas på. Ett Dä i skymningen, följs av ett eko, ett Dä, och ett till.

torsdag 8 augusti 2013

Konsten att skriva nåt annat

Ensamhet och förnedring. Osynliga, halvt levande mänskor, gengångare, sengångare. Missbruk och misstro. Jag älskar dom djupt. Dom är inte karaktärer, dom har ett eget rum i mej, inte i hjärtat, inte i hjärnan, jag tänker mej ett ovalt rum placerat strax intill bukspottskörteln. Där sitter dom, halvligger, tittar ut genom ett kladdigt fönster, nej en hinna, tittar, men ser inget, när dom talar är det som att höra på en dålig utsändning, halva ord, brus.
En ännu inte upptäckt dödsmässa av Cherubini, stämd i H-moll.
När jag promenerar tänker jag att jag borde titta nån annanstans. Skriva om nåt annat. Att som en av mina älsklingsförfattare, Jo Nesbö, ge sin huvudperson lite lycka, lite stablilitet, efter all sorg och bedrövelse. Att jag kunde skicka paret som bara sitter ihop för att dom inte vet vad annars dom skulle ta sej för i familjeterapi. Befria flickan från flaskan. Lära henne morsealfabetet. Säja till henne på skarpen att inte hänga upp sitt liv på en gamma historia. Återupprätta värdet. Men så tänker jag att det är dom mest värdiga mänskor jag träffat och så är jag tillbaka vid ormens svans eller tunga. Och jag föraktar Nesbö innerligt för att han gett Harry Hole inte bara livet, utan också lyckan tillbaka. Han skulle ha fått dö på det där skitiga köksgolvet, skjuten av Oleg. Och så hör jag hur jag ljuger för mej själv, och tänker att det här är det jag kan, jag vågar inte skriva nåt annat längre, inte ens en text om tennis. Det kan vara lättja, det kan vara missriktad solidaritet, det kan vara som grannen under vars försök att improvisera kring Gammal fäbodpsalm nu rycker in på fjärde året.
Nåt att återkomma till.
Det andra får man tvinga sej till.


(Jo Nesbö skriver krim, främst om Harry Hole. Bäst är Frälsaren, Snömannen, Gengångare, men dom är framförallt fantastiska som ljudböcker i Jan Waldecrantz uppläsning. Inte lika nöjd med Jonas Malmsjö, o nej.)

onsdag 7 augusti 2013

Grön vårtbitare

Den här sommaren; ett fängelse. Jag vaknar tidigt, gör kaffe, läser tidningarna. Du sover till sent. I lägenhetens hörn små ettergröna vårtbitare. När du och jag möts gör vi det i dörröppningarna, skyggt, liksom hukande. Jag har så svårt för att se dej i ögonen. När det blev så vet jag inte. Vi är inte fiender, vi är bara inget, genomskinligt gråa, ett slags lukt, ålderdomshem. Vi planerar promenader, visst gör vi det, utflykter till våffelcaféet vid Antens avgrunder, till akvarellerna längst ute vid vattnet, det stora, salta mörkret. Du har tankat bilen och kollat oljan. Jag har köpt en finurlig picknickryggsäck. Den ligger kvar i kassen från Åhléns och jag vet att om vi bara toge oss ut härifrån, från vårtbitarnas nitiska vaktrundor runt tapetbårderna, så kanske. Och ändå glädjer jag mej åt stillheten, åt blickarna som inte kan ta vägen nån annanstans än inåt, mot det väldiga, som man annars inte når. En verklighet ihoprullad i den andra verkligheten, som en gammal kvarglömd hästfilt, lika grå som det som är kvar. En röst som talar. En tröst. En påminnelse om nåt vi redan har glömt. Om vårtbitarnas uppställning på kvällen, om jag som går och lägger mej till taptot av dina fingrar mot fjärrkontrollen, knarrandet när du viker in benen under dej i soffan. Om nåt som ändrar slagen i min bröstkorg.

tisdag 21 maj 2013

Tillgången på kopplingsdosor

Jag tycker så mycket om det du tror att du förstår. Och sen; ditt ansikte när det uppenbaras. Det rena, nakna. Som sveket mot ett helt litet barn. Det vackra med dej; att du alltid fortsätter. Din rörelse framåt genom tiden, alltid framåt, inåt. Jag sitter stilla som nuförtiden, jag har redan rört mej tillräckligt, säjer jag till mej själv, till dej, till andra, been there, done that, got the fuckin' t-shirt.
Jag är rädd. Du är fri.
Du är fri och därför skyddslös. Dina ben i bröstkorgen som en fågels. Din andhämtning snabb, ytlig. En åder i vecket mellan tummen och pekfingret, blå, bultar, pickar. Dina vrister som korsar sej.
Jag som sover till långt in på eftermiddan. Du i fönstret, röker. Cd-fodralen som påfåglar nedanför dej, men alltid Radiohead, I'm a creep, I'm a weirdo, du har dina röda skor och du ska gå ut, en fråga till mej som jag besvarar med ett ögonkast ner i kudden, nej, nej, nej, du går ut och du kommer tillbaka sen med ditt ansikte, det tar livet av mej, så rent, så öppet, som på en död,
åh, du är död,
jag är fri,
jag är rädd,
det är inget. Jag inbillar mej. Tar din plats i fönstret, inbillar mej tillbaka. Mitt ansikte som ditt. Dina suckar när du kommer hem. Jag tillbaka på sängen, en bok, ett glas, bbc:s sena nyheter, dina suckar som går igenom allt, din bröstkorg med fågelbenen, dina vrister i kors och jag undrar vad du har varit med om inatt, men jag frågar inte, jag frågar inte.

måndag 14 januari 2013

Sprit, bara sprit

Hon har redan glömt vad som gjort henne upprörd. Nej. Inte glömt. Men det har sjunkit undan, till nåt som rör sej bakom dom tunga storarumsgardinerna, nåt som börjar viska efter att ha vrålat länge. Flaskan står på köksbordet. Och ler. Ler och skiner. Hon gör stora cirklar runt den, sen allt mindre och mindre. Hon gläder sej. Vrider händerna och gläder sej. Det bukiga, kupiga, den gröna rösten som är så mild och vacker. Full av sanningar. Och att bryta cellofanet. Det lilla knixande ljudet, en flicka som niger med kjortelfickan full av polkagrisar, och sen. A-klonka-klonka ner i glaset. Hon har hört dom som säjer. Och som vill bjuda in henne. Möten, knappar. Sinnesrobönen. Nej. Det är inte så det funkar. Det är inte för henne. Det är flera veckors, månaders uppehåll och sen det ljuva gröna ljudet; a-klonka-klonka.

tisdag 1 januari 2013

Röda gummistövlar

Du bar röda gummistövlar. Jag har svårt för just röda gummistövlar. Mest för att byns original alltid bar såna, han som gick under namnet Juckamannen, han som tillskrevs ansvaret för alla bränder i länet dom senaste tjugu åren. Det senaste var inte sant. Det vet jag. Han såg filmerna som hittade till stans minimala biograf, skrev långa recensioner som han delade ut främst på länsstyrelsen, där en snäll assessor en gång tagit sej tid att prata med honom. Ja. Han var väl lite slow, som vi säjer idag. Och jag vet inte hur mycket han fattade av alla glåpord eller direkta elakheter, men det är nåt med det där. Som skaver. Ett slags dåligt samvete.
I alla fall. Röda gummistövlar. Kritiga, nästan rosa. Du bar dom i helg och söcken, till shorts, jeans och dina snyggbrallor i flanell med en liten kritstrecksrand. Du tog av dom innan du gick till sängs med mej, det var nog enda gången du inte hade dom på. Din fötter var egendomligt vita, lite upplösta, mjuka som snökakor, milt erotiska. Du luktade aldrig illa, inte stövlarna heller. Den sommaren visade du mej platser jag aldrig sett fast jag har bott i trakten hela mitt liv. Vi gick ut på Sjunkmyren, du på tuvorna, en andedräkt av porsblommor, gölarna mellan älggräset som inte lämnade nån spegelbild. En lätt sommar, en röd sommar, kritig, nästan rosa.
Du drog vidare i oktober, till nästa inventering, du lämnade stövlarna, du sa att du skulle komma tillbaka till sommaren. Det har gått ett tag. Jag saknar dej inte, inte så värst i alla fall, jag har ju stövlarna, kvar i dina sista steg.