Slut 2013

Det finns platser som förlorat sin magi. Platser du tidigare gått till för förlösning, för försoning. Platser som betytt nåt, trots att du sällan vistats där. Men just därför inneburit tröst. Tröst som du behövt den här vintern. Vänner som gått ner sej, en mamma som gått längre och längre bort, besvärjelser under kometen som inte verkat. Ett liv som skevat.
Den här platsen har du återvänt till varje nyårsafton. Suttit ner en stund och varit rakare, renare när du lämnat. Alltid varit noga med att ge kollekt, att ta emot kollekt. Den är inte densamma. Den är tom. Hundarna skäller men karavanen har dragit vidare. Här bor ingen längre. Ett anslag från polisen och miljöförvaltningen på en av dörrarna, ett uppbrott som gjorts i all hast, en handstickad strumpa, en kastrull, ett avslag på försörjningsstöd i leran på gårdsplanen. Dom är borta, dom som bodde här, dom gav sej aldrig tillkänna, en hastig rörelse i ett fönster bara, en inte helt stilla gardin, dom tog färgen med sej när dom reste, och nu ska inte heller du återvända. Du sitter ner en stund i alla fall, en sista gärd av respekt, eller för att benen plötsligt slutat lyda, det kan kvitta nu. Älven rör sej mellan husen, trög som en för tidigt uppväckt, grå idag, som diset, som röken från raffens skorstenar, utan lyster, mot havet som en blind insekt.
Du hittar en ny plats till nästa år. Det är inte det. Det är tyngden av det gamla och rädslan för det nya. Idag bär du inga förhoppningar, inga önskningar. Idag bär du dej själv. Det får räcka.