lördag 28 augusti 2010

Idag, en sån dag

Jag vaknar på botten, håret som blåstång över ansiktet. Den högra handen går inte att räta ut, höftlederna hamrar kopparplåt. Jag är kissnödig. Nånstans finns en larmknapp, nånstans finns mitt oxycontin, nånstans finns en lättnad, en nödutgång, om jag bara kunde komma på var, hur.
Att börja dan med ett krig. Att inte ge upp, att andas genom smärtan som sjukgymnasten säjer, som om det vore ett barn jag födde varje morron, låt oss färdas genom bittra vatten innan vi kan dricka ur källan. Se där, huvet fyra centimeter ovanför kudden redan. Och så ner igen.
Ett steg framåt, ett tillbaka. Universums vackra, eviga strävan efter balans. På radion Lars Ohly, jag tycker om hans röst, han rör mej i mellangärdet med sitt svaga läspande.
En fot över kanten. En fisk på land. Min vänstra hand bär hela mej. Jag vinner idag, det har jag på känn.

fredag 27 augusti 2010

Städa inte huset när du ska gå

Å.
Vad jag har önskat mej. Du, alltid dej. När jag fick dej ville jag inte längre. När jag drivit bort dej önskade jag dej tillbaka. Du såg vad jag inte ville se. Att det var dags att ge sej av. Dina ögon ändrade färg, från det akvarellblå, som havet utanför Gullholmens norra spets, över nygrönt som i hagen, under björkarna, ditt huvud mellan mina lår, till svartareänsvart, som nåt jag är rädd för att kalla vid dess rätta namn.
En öl. En cigarett mellan fnaskyssta läppar, radion på fönsterkarmen, med tankar för dagen. Besvärjelser.
En amulett mellan mina bröst.
Nu vill jag bara förlora. Det är det enda jag önskar mej. Att få gå som en som inte hör till, mitt bland andra enstöringar. Mina önskningar är slut. Anden tillbaka i flaskan med skeppet, Plymouths gin, korken på.
Nåt jag har slösat bort.
Mitt huvud på en solkig kudde innan mörkret faller. En redan läst bok i mina söndervärkta händer. En bön till Jesus, till Muhammed, till det stora Intet. Ta mej med. Blöta porrtidningssidor vänder blad för sej själva i gulnat fjolårsgräs, gå nånstans och gör det fort.
Lämna mej i fred.

onsdag 25 augusti 2010

Fyra distansminuter sydväst Kråksundsgap

Jag tänker att det mycket väl kan vara lyckan som rullar in med dyningen, det gamla, smutsiga nordsjösvallet som träffar oss snett akterut. Jag får panik. Mitt pekfinger på sjökortet. Jag tänker för mycket. Du gör smörgåsar med Läckökorv och gurka. Vi delar på en Hof. Med dej är det enkelt. Inga undertexter. Jag har i alla fall inte upptäckt några. Vi samsas på tjugufyra fot, vi samsas väl, nästan för väl, ja, jag vet. Jag tänker alldeles för mycket.
Jag tänker på hur det kommer att bli, i november, i motlutet vid Stigbergsliden, när. När du ledsnat på mina frågor, när du säjer att för helvete, sluta noja. När du undrar var hon tog vägen, den där tjejen på segelbåten utanför Mollön, hon som. Liksom levde. Och du tycker att det blir allt svårare att cykla uppför, hemåt, lite trångt över bröstkorgen, rentav.
Efter nyår hänger jag runt dina fötter och ber dej att inte gå, att vara min, som du lovade. Och du går. Jag blir kvar. Som det alltid blir.
Jag tänker för mycket.
Jag rör fingret över prickarna på sjökortet, du pratar om gapet, det vi ska igenom, lite trixigt, lite farligt, men det fixar vi, du och jag, och jag ser vad du önskar dej.
Vad du längtar efter.
Vad du tror ligger inom räckhåll.
Jag tänker för mycket.

måndag 23 augusti 2010

Frukost under Perseiderna

Du har förberett. Du säjer att du inte brukar. Kokat ägg från frigående höns, en liten påse salt, den minsta tuben kaviar jag har sett och du ler, nöjd, den är stulen från ett hotell och du har sparat den för ett tillfälle som det här. Kusmité, Anastasiablandning, i en bucklig termos och jag har inte hjärta att.
Mina frukostar är fil och flingor, starkt kaffe, len apelsinmarmelad på sprödvitt bröd. Jag tar emot ett ägg, en mugg, det är som att ta emot hela dej, téet ska jag hälla ut sen, när du inte märker, sen när det börjar. Det har inte börjat. Vi är i ögonblicket innan, innan allt, vi har inte ens kysst varann. Jag önskar ögonblick som det här, vid foten av observatoriet i Slottsskogen, en stund, som en tuggummibubbla, sekunden innan den smäller. Här är vi, rena, klarögda, ännu förlorade i varann och du närmar dej, dina läppar, torra, i din pupill det första stjärnfallet.
Och du berättar om Lewis Swift, en av dom få som sett Halleys komet två gånger under sin livstid, och som gett sitt eget namn åt den komet vars ström orsakar stjärnfallen ovanför våra huvuden.
-Det är förstås inget stjärnfall, säjer du. Inget egentligt stjärnfall.
-Utan?
-Mer som en meteorsvärm, eller ett moln, svarar du.
Lewis Swift, med sin första kikare, i snön i gränden vid Ambrose Street eller på taket till Duffys ciderhus. Rochesters mörkblå himmel en filt över honom. Så mycket oupptäckt fortfarande.
Vi har ljusen från stan i ryggen och du är en annan härute. Du har inget lokalsinne bland hus och spårvagnslinjer, men du hittar överallt i universum. Jag vill veta mer om Lewis Swift. Du vill kyssas nu.
Det känns som om vi slösar med ögonblick.
Du smakar kaviar, du har lite ägg på tungan och jag ger mej, låter dej komma innanför och över oss brinner hela himlen som den en gång gjorde över Lewis Swift, och nu är vi ihop och härifrån kan det bara bli sämre.

tisdag 17 augusti 2010

Psycho

Och jag undrar varför jag aldrig lät bli. Vad det var med dej som. Eller hur du fick mej att känna mej smutsig från insidan hela vägen ut. Och hur jag alltid återkom till det. Ett färggrant flexikoppel mellan oss, du släppte ut, slackade linan, lät mej löpa en stund, spärrade. Halade in.
Jag ska inte ömka mej. Jag är inte dum. Jag vet precis värdet på det vi hade. Avsaknaden av värde. Det du sysslade med, låt mej vara uppriktig. Onani i mitt sköte.
Och hur jag väntade på att du skulle ändras.
Och hur jag drömmer om dej fortfarande.

Hur du som ingen annan. Lusten, tyngden mellan mina ben. Efter alla dessa år. En infektion jag vill ska gå över, och ändå inte, för det loja, det solkiga, det stillastående vattnet på nattduksbordet och klockan som kan vara vad som helst och din smala rygg under mina händer och dina lögner mot min hals. Som att äta mej mätt på geléhallon och Fazer blå.

Jag letar dej med jämna mellanrum. Ditt namn, så ohyggligt vanligt, du kan ha tagit vägen vart som helst. Mina ögon i en ny stad, söker nåt jag skulle känna igen, hur du går, ben som lindar sej om varann, din doft, hyenans, ditt tecken, det alldeles självklara.

torsdag 12 augusti 2010

Saker jag förvarar för din räkning

Det går femton minuter. Ibland tjugu. Jag ser att tiden går, jag känner det inte, men jag ser det. Att se är att tro, säjer du, fast på ett annat språk. Jag har lagt ner allt i min rödaste väska och täckt det med silkespapper från affären nere vid det torg som kallas norra Europas största. Du vill inte att jag ska fingra på det som är ditt. Jag fingrar därför inte, jag viker upp papperet och det bara på särskilda minnesdagar. Tittar. Vädrar en smula i dom stråk som fortfarande är dina men som snart är borta.
Det är inte bara tingen i sej. Det är hur du höll i boken, den limmade, sönderlästa förstaupplagan av Buddenbrooks. Hur du läste samma mening om och om igen. Och näsduken i stramalj, den som doftar kanel, sandelträ, som en gammal köpmansdisk. Ditt cigarrettetui av silver, med en annans monogram, du röker efter middagen, till Rapport, innan vi går till vesper.
Jussi Björlings namnteckning på en förpackning bröstsocker, sent i karriären, när han fått starr och knappt såg att läsa ens helnoterna. Eller så är det en klumpig förfalskning. Det är historierna också, som svävar som röken från dina knastriga filterlösa Pall Mall. Det är saknaden, hopplösheten, som jag söker metaforer för när jag ska skriva mina torra rader sist på kvällarna, och hur jag aldrig finner rätt ord.

tisdag 10 augusti 2010

Pedagoggränd 1D 19:47

Jag borde stå utanför din dörr och darra i hela kroppen. Att träda in där är ingen enkel sak. Inget för dom klentrogna. Jag tänker på bröllopsparet i botaniska trädgården, fotograferade under körsbärsträden, blommorna samlade på deras hjässor, på brudens underläpp, som i en snöstorm. Brudgummen som beställt gravyren Jag älskar dej mer än livet självt. Som om det skulle kunna gå.

Jag borde inte trycka ner handtaget så lättvindigt. Inte lämna fingeravtryck, saliv på din kropp. Inte lämna. Kondens på dina fönster, konserverad andedräkt från tusentals älskande par före oss. Och efter oss.

Öppna dörren, bli aldrig mer densamma.

måndag 9 augusti 2010

Hi-mannens badbyxor

Sjuttitalssomrarna. I ett soldis, dallrande som en hägring, smultron och tandkrämsfläckarna i gräset bakom torpet, innan vi fick rinnande vatten. Svartenbrandt och Clark på rymmen i närheten, pappa som läser högt på kvällarna, Nils Holgersson, Kulla-Gulla. Och sjön, den övergödda pyttepölen, med rutschkana och sandloppor i strandkanten.
Och Hi-mannen, som pappa kallar honom, med läderhud och ett par mycket små svarta badbyxor, som döljer en del, men framhäver desto mer. Muskler insmorda i olja. Hans röst så pipig, där han står framför mamma, söt i egenvirkad bikini. Han vill bjuda med henne till Torggrillen i Töreboda, jag sitter bakom henne, håller i hennes bikinitampar, rädd att hon ska överge oss. Hon bara skrattar och tar upp sin Hemmets veckotidning, viftar den mot Hi-mannen, som vore han en blinning. Han går en runda på bryggan. Men han badar aldrig, kanske kan han inte simma.

Pappa måste ha menat He-man. Vi var för små för att fatta. Han låg på långvården sen, sjutton, arton år efteråt, med en stroke, men jag kände igen honom, hans röst, den solbrända huden, Hi-mannen.

söndag 8 augusti 2010

Urkund

Hon sprider rykten med lätt hand, samma hand som slätar ut överkastet, det virkade, vita, på kvällen. Som en såningsman, några frön här, några frön där. Lite vatten. En pust av andedräkten, en gammal ordlös sång. Hur det sprider sej. Gror. Sträcker sej mot det stora blå. Tjänligt och giftigt. Scillaskvaller, hörsägen av hasselört.
En konst. Ja.
Hennes verk.

Hon kan rubba det orubbliga. Och låta bli. Det är hur det lyster henne. Ett ansikte, som det sista vinteräpplet, innan det faller, faller. Händer, breda, starka, alltid i rörelse.

Hon håller sej för god för det vardagliga, springa-i stugorna-pratet. Det kan dom andra göra, charlatanerna, amatörerna. Hon lever på djupare vatten, där varje armtag ut från kroppen kan vara ödesdigert, där botten inte får nuddas, där man måste röra sej med ett oändligt tålamod.
Men att dricka det vattnet.

torsdag 5 augusti 2010

Sine

Ja. Nu gör jag det. Nu skriver jag om dej, fast jag har lovat att låta bli. Du liknar det vid yupnofolkets rädsla för att bli av med själen om nån fotograferade dom. Din historia tappar sin vita magi om jag skriver den. Jag tror att den blir starkare. Du säjer att du har rätten till det som är ditt. Jag säjer att det är en del av det stora, som är vi, alla oss, alla fragment, allt avslutat och allt påbörjat och allt som lämnades därhän halvgjort.

För säkerhets skull skriver jag i hemlighet. Jag skulle aldrig erkänna det, men jag har ett uns av respekt för dina gudar. Dokumentet är gömt i en mapp som jag har döpt till Recept. Du skulle aldrig leta där. Inte i filen Surdegsbröd - en fullständig manual. Din berättelse är bättre skriven än talad. Orden mycket starkare. Du skulle också se det. Vissa kvällar, när du böjer dej över ett femtusenbitarspussel med motiv från Angkor Vat eller tulpaner i Keukenhof-Lisse och jag sitter framför teven och väntar på att du ska gå till sängs så att jag kan stjäla ytterligare en timmas skrivande, tror jag att du är mej på spåren. Det är nåt med din blick, munnen som öppnas i en fråga, som sväljs i sista sekunden. En liten distans mellan oss, knappt märkbar.

Jag kommer att såra dej, älskling. Men det jag skriver är det bästa jag gjort. Det går inte att komma undan. Och det är för sent att ändra sej. Det är inte jag som trycker ner tangenterna längre.
Det är nåt helt annat.
Nån helt annan.

onsdag 4 augusti 2010

Var inte rädd

Mina svarta nylonstrumpor skaver mot varann, det är för varmt, för svart, för varmt, för fel. Jag vill vara var som helst, inte här. Jag vill inte tåga in som om det vore Oscarsutdelning. Jag vill ligga ner i bänken. Att du är borta vill jag inte heller. Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken.
Jag är i trotsåldern. Vill inte, nej, nej. Jag har svalt ett piller, kanske två, men det räcker inte. Jag vill ha mer. Ta mej härifrån. Här finns ingen tröst. Inget av det jag behöver. Organisten har stämt sitt instrument fel. Det skär i mina öron.
Han älskar dej, han väntar dej i kväll, en kväll när du förstår hans hemlöshet.
Det finns en kista vid altaret, muntert vit, dallrar som en hägring i öknen. Mysteriet döden, som vi ska omfamna. Jag vill kräkas, ge mej en rondskål, Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit.

Allt är bara tomt nu. Ingen återfödelse. Jag vet det nu, jag förstår hur det ska bli. Ett hus av sand, av dimma. Jag är på väg, jag med, dit där klockan är ingenting.

Not: Det kursiva hämtat från Psalm 256.

måndag 2 augusti 2010

Brev

Du får mej att vilja skriva. När du har åkt, när jag har gått från bryggan tillbaka i dina steg, när din mugg är diskad, då. Som en långsam psalm av mörker. Pennspetsen i vinkel mot fibrerna i papperet. Vad ska jag säja dej som jag inte redan viskat in i dej när du somnat i gästsängen. Vad kan du mer vilja veta än hur jag sätter ner ditt kaffe på nattduksbordet så att du ska vakna till doften av färskmalet Yirgacheffe. Eller att jag kommer ihåg alla gånger du lagt min handflata mot din kind.
Du kommer aldrig att få veta. Det blir bara en fläck på arket, först liten, sen större där bläcket flyter ut. Jag sitter vid det fönster som vetter mot norr, inte för att det är den vackraste utsikten, inte alls, utan för att det är ditt väderstreck. Och därmed den ömtåligaste punkten hos mej. Jag sitter där länge, lutar pennan än hit, än dit, som om rätt rörelse skulle få orden att lägga sej ner på rad. Du får mej att vilja skriva.