Frukost under Perseiderna

Du har förberett. Du säjer att du inte brukar. Kokat ägg från frigående höns, en liten påse salt, den minsta tuben kaviar jag har sett och du ler, nöjd, den är stulen från ett hotell och du har sparat den för ett tillfälle som det här. Kusmité, Anastasiablandning, i en bucklig termos och jag har inte hjärta att.
Mina frukostar är fil och flingor, starkt kaffe, len apelsinmarmelad på sprödvitt bröd. Jag tar emot ett ägg, en mugg, det är som att ta emot hela dej, téet ska jag hälla ut sen, när du inte märker, sen när det börjar. Det har inte börjat. Vi är i ögonblicket innan, innan allt, vi har inte ens kysst varann. Jag önskar ögonblick som det här, vid foten av observatoriet i Slottsskogen, en stund, som en tuggummibubbla, sekunden innan den smäller. Här är vi, rena, klarögda, ännu förlorade i varann och du närmar dej, dina läppar, torra, i din pupill det första stjärnfallet.
Och du berättar om Lewis Swift, en av dom få som sett Halleys komet två gånger under sin livstid, och som gett sitt eget namn åt den komet vars ström orsakar stjärnfallen ovanför våra huvuden.
-Det är förstås inget stjärnfall, säjer du. Inget egentligt stjärnfall.
-Utan?
-Mer som en meteorsvärm, eller ett moln, svarar du.
Lewis Swift, med sin första kikare, i snön i gränden vid Ambrose Street eller på taket till Duffys ciderhus. Rochesters mörkblå himmel en filt över honom. Så mycket oupptäckt fortfarande.
Vi har ljusen från stan i ryggen och du är en annan härute. Du har inget lokalsinne bland hus och spårvagnslinjer, men du hittar överallt i universum. Jag vill veta mer om Lewis Swift. Du vill kyssas nu.
Det känns som om vi slösar med ögonblick.
Du smakar kaviar, du har lite ägg på tungan och jag ger mej, låter dej komma innanför och över oss brinner hela himlen som den en gång gjorde över Lewis Swift, och nu är vi ihop och härifrån kan det bara bli sämre.