Jag borde stå utanför din dörr och darra i hela kroppen. Att träda in där är ingen enkel sak. Inget för dom klentrogna. Jag tänker på bröllopsparet i botaniska trädgården, fotograferade under körsbärsträden, blommorna samlade på deras hjässor, på brudens underläpp, som i en snöstorm. Brudgummen som beställt gravyren Jag älskar dej mer än livet självt. Som om det skulle kunna gå.
Jag borde inte trycka ner handtaget så lättvindigt. Inte lämna fingeravtryck, saliv på din kropp. Inte lämna. Kondens på dina fönster, konserverad andedräkt från tusentals älskande par före oss. Och efter oss.
Öppna dörren, bli aldrig mer densamma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ljuvlig. Blommorna på brudens underläpp, kondensen, rubriken.
SvaraRaderaSpeciell och fin läsning som vanligt. Tänkvärd.
SvaraRaderaTänkvärt och mycket, mycket bra
SvaraRadera"Konserverad andedräkt från tusentals älskande par" Fint
SvaraRaderaDu gör märkliga saker med orden. Binder ihop till skatter på ett sätt jag önskar så jag kunde.
SvaraRaderaHandtaget stannar kvar i mig.
Bär blombladsregnet med mig. Dörrhandtaget.
SvaraRadera