fredag 29 januari 2010

10:29

Jag står i aktern när färjan lägger ut. Vänd baklänges, en kejsare av kölvatten. En par distansminuter ut i farleden kan man bara urskilja några saker, kyrkspiran och lakanen som hänger på tvättstreck i nästan varenda trädgård, lakan som styvnat i isvinden, som pekar i ostlig riktning. Som uppångade kuvert på tork.

Det är för kallt att stå kvar ute på däck, men jag vill inte gå in, inte riktigt ännu, inte förrän vi kommit in i gattet och Berlins fyr skymmer sikten. Fast jag har redan tagit på mitt stadsansikte, ordnat till vokalerna så att dom inte ska vina fullt så mycket. Tillbaka till lägenheten där vi har torktumlare och torkskåp och ingen av oss skulle komma på tanken att hänga ut tvätten på balkongen. Tillbaka till dej. Du vägrar att följa med.
-Det stinker, säjer du. Diesel och soporna ni slänger på sluttningarna, och rutten fisk. Uäck.

Du rynkar på näsan när jag kommer hem, det gör du alltid. När du inte tror att jag hör pratar du om hur alla är släkt med varann därute. Därute. Och jag skäms, för det stämmer. Första gången jag såg inavel i skrift trodde jag att det var ett slags preposition. Jag läste det som i-navel. Måttet på en god haremsdam var hur många kryddnejlikor hon kunde bära i sin navel. Min är grund. Kryddnejlikor är dessutom vassa. Din navel saknar slut, säjer du. Jag vill inte röra vid den.

Vi passerar fyrarna, jag kan blänken. Berlin är röd om vi navigerar rätt. Vid Backebådan ska vi ha vitt ljus.
Till våren ska jag köpa en egen båt.

torsdag 28 januari 2010

10:28

Jag såg noga på hur du knycklade cellofanet och vippade ut en cigarrett ur paketet. Ingen kunde göra det som du, i en enda flytande rörelse, som en åldrig trollkarl som fortfarande kan ett och annat knep.
Märket var viktigt. Pall Mall, eller Gauloises Blondes, Camel i nödfall. Du fnös åt Blend, särskilt dom gula. Varför fattade jag aldrig. Jag kände egentligen ingen skillnad, samma yrsel, illamående. Samma svidande blick. Du fick aldrig rök i ögonen. Det höll du dej liksom för god för. Du bar slips och långkjol. Jag med, efter ett tag.

Jag beundrade dej. Gränslöst. Jag följde dej överallt, släppte allt och sprang. Jag var ordningsman, men fuskade med din frånvaro så att du skulle slippa noteringarna i betyget. Du var lat. Det gjorde ingenting. Du svepte in mej i ditt rökmoln, du bar omkring böcker av Hjalmar Söderberg och Sonja Åkesson i fickorna, du pratade om spleen och fin de siécle. Jag gick bredvid, utvald, småsprang för att hinna med i dina långa steg. Du var mitt gymnasium. Det låter stort. Det låter svulstigt och alldeles för dramatiskt, liksom jobbigt, men det kvittar, det var så. Jag vet ju det.

Jag kanske älskade dej. Ibland låter jag den tanken gå in i farstun, stampa av sej snön, värma sej lite och sen gå ut igen. Jag tycker om den, den är en vän. Du glömde bort mej sen. Jag minns ett telefonsamtal när jag pratade, pratade, pratade och du bara teg, teg.
Det tog ett tag för mej att förstå vinken. Jag har alltid varit lite trög, blind för självklarheter.

Jag saknar dej.
Det har gått tjugutre år. Men ändå. Jag saknar dej i alla fall.

lördag 23 januari 2010

10.23

Vi närmar oss Bletchley Park som andra skulle närmat sej Mekka, Jerusalem, Varanasi. Dom har gjort om barack 4 till restaurang. Man kan få battered haddock medan barnen leker utanför. Du köper genast ett par manschettknappar med Alan Turings porträtt. En snögubbe i trädgården, ett snörvlande par marscherar i perfekt samstämd tystnad. Jag vet inte varför jag blir så ledsen. Du petar mej i höfthöjd.
-Rörd?
Nä. Men jag ser ut och tänker att här avgjordes allt, här, så många genier, så mycket tänkande. Jag skulle vilja att det kändes. Att nåt hade fastnat, i väggarna, i golven, en strimma genialitet, fantasi, nåt. Nåt att ta på, ta med. Men det går ju inte att säja rakt ut, så jag nickar.
-Man kan gifta sej här, säjer du. Det kanske vore nåt.
En bröllopstårta med Turing på toppen. Eller i form av en Enigmamaskin.
Ja, det kanske vore nåt.

Vi tar en promenad tillbaka till byn och tåget. Du ska gå till Jermyn Street imorron och köpa en skjorta som du kan sätta manschettknapparna i. Jag ska sova länge.

fredag 22 januari 2010

10.22

Du
Strunta i Nadal och hans backhandspasseringar en stund
Pennan i höger hand
Nu slår Roddick ännu en fantastisk serve
Papperet, den bästa stunden, vitt, våffelfrasigt
Federer!
Tsonga!
Monfils!
Låt det vara ditt stridsrop
Men titta inte dit
Se ner, se på vad du gör, det som är möjligt
Allt är möjligt
allt är inom räckhåll
det är du, pennan, papperet
det är Murray, racketen och bollen
ska bara kolla lite
lite
först

torsdag 21 januari 2010

10.21

Alla andra kvinnor här flämtar som döende supernovor, du är Polstjärnan. Jag vill köra dej hem sen. Dom är bleka imitationer av dej, dom ler, du strålar. Jag ska ändå köra din väg. Bara du sjunger dina sånger för mej, sen, i bilen, på galonsätet, med dina bleka ben upp på instrumentbrädan, flagande nagellack, apricot daze.

Jag kan inte andas när jag ser dej, det är ett rimligt pris att betala.

Jag vet att du inte väntar på mej. Jag bortser från det. Det är inte viktigt. Jag är här, var är han, jag är redo, du kan spara den sista dansen åt honom, jag vill bara åt tyngden av dej i passagerarsätet och dina borttorkade tårar.
Kvällen när jag körde dej hem.
Sångerna du sjöng.
It's too late baby, it's too late.

Jag som brinner, svettas. Jag tände min egen låga. Jag skyller inte på nån annan. Jag sover i framsätet, mina ben där du hade dina, kinden mot minnet av dina nakna lår.

måndag 11 januari 2010

10:11

Mitt namn är bara ett ljud som jag har lärt mej att lystra till. Som en hund. Tre stavelser, ner-upp-ner. Huden. Kartan. Ärr från en kniv som slant när jag skulle skära falukorv på fyllan, blindtarmen som brast. Alla Marabou schweizernöt jag har ätit.
Det är när man söker bakom som man når fram till nåt. En kropp, en massa. Saltbalans. Vätskan som kränger i takt med planeternas vansinnesfärder, kränger i takt med tidvattnet.
Bakom det glädjen, ilskan, synapserna som öppnas och sluts som en Enigma, blänker till, slocknar, kodar av, tills rotorinställningarna klickar till och förskjuter sej i sidled.

Längre in vill man inte. För där tar det namnlösa vid, det som ligger i dvala och inte får störas. Det autoimmuna. Våra första ljud. Och våra sista. Dom verkliga hemligheterna.
Hur man ritar en perfekt cirkel.

söndag 3 januari 2010

10:3

Att ta hans ord och göra dom till hennes. Inte för nån annan att se. Bara för hennes egen skull. Hans ålderdomliga uttryck, blandat med enstaka könsord och dom evinnerliga Ändå, eller I alla fall.
Smaken av hans texter, jordgubbe, turkisk peppar mot en känslig del av gommen som, såvitt hon kunde utröna, saknade anatomisk benämning. En kroppens Higgspartikel. Den fanns där och öppnades för det som lämnade hans penna, hans hjärna, hans fingrars rörelse mot ett kallt tangentbord.

Hon ville inte veta nåt om honom.
Hon ville aldrig träffa honom.

Det fanns en gästbok på hans sida. Dit gick hon inte. Hon hade köpt en anteckningsbok, en helt vanlig, spiralinbunden, men med hans färg på pärmarna. Där skrev hon av det han skrev. Med sin bästa handstil. Vilade i vissa meningar. En särskild hade hon valt ut. När den svalnat en aning skulle hon ta med den till tatueraren längre ner på gatan. Den skulle fästas runt hennes vänstra handled. Med samma typsnitt som Totti använt för att tatuera in sina barns namn.

I väntan på det satt hon som en munk i sitt skriptorium, så nära honom, så trogen, så förtrogen. Handen som rörde sej över papperet, munnen som hjälpte till. Innesluten i släpljus, kysk, koncentrerad.

lördag 2 januari 2010

10:2

Det var inte jag som valde. Det är det aldrig. Jag underkastar mej. Går i pilens strama riktning. Följer den som leder. Passiv. Vacker i det.

Objekt, aldrig subjekt. Ett svagt verb. Ett tomt rum, färdigt att fyllas, att projiceras på. En vit duk, redo för skuggteater. Jag är beredd. Jag är här. Jag rör mej bara i cirklar runt navet. Jag väntar på klappen på axeln, på att fingret ska röra vid min hjässa. Att bandet runt min midja ska skimra i rätt färg.

Jag kan vara den du vill. I min villkorslösa kapitulation saknar jag samtidigt begränsningar. Det är nyckeln till min framgång. Ovärderligt. Måla mej grön, klistra mej full av granbarr. Låt mej famna ett isblock.
Skriv ut en check.
Glöm bort mej.