Jag står i aktern när färjan lägger ut. Vänd baklänges, en kejsare av kölvatten. En par distansminuter ut i farleden kan man bara urskilja några saker, kyrkspiran och lakanen som hänger på tvättstreck i nästan varenda trädgård, lakan som styvnat i isvinden, som pekar i ostlig riktning. Som uppångade kuvert på tork.
Det är för kallt att stå kvar ute på däck, men jag vill inte gå in, inte riktigt ännu, inte förrän vi kommit in i gattet och Berlins fyr skymmer sikten. Fast jag har redan tagit på mitt stadsansikte, ordnat till vokalerna så att dom inte ska vina fullt så mycket. Tillbaka till lägenheten där vi har torktumlare och torkskåp och ingen av oss skulle komma på tanken att hänga ut tvätten på balkongen. Tillbaka till dej. Du vägrar att följa med.
-Det stinker, säjer du. Diesel och soporna ni slänger på sluttningarna, och rutten fisk. Uäck.
Du rynkar på näsan när jag kommer hem, det gör du alltid. När du inte tror att jag hör pratar du om hur alla är släkt med varann därute. Därute. Och jag skäms, för det stämmer. Första gången jag såg inavel i skrift trodde jag att det var ett slags preposition. Jag läste det som i-navel. Måttet på en god haremsdam var hur många kryddnejlikor hon kunde bära i sin navel. Min är grund. Kryddnejlikor är dessutom vassa. Din navel saknar slut, säjer du. Jag vill inte röra vid den.
Vi passerar fyrarna, jag kan blänken. Berlin är röd om vi navigerar rätt. Vid Backebådan ska vi ha vitt ljus.
Till våren ska jag köpa en egen båt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja. Vad ska man säga. Bara första stycket skulle ha räckt för att göra mig lycklig. Kejsare av kölvatten... lakanen som uppångade kuvert... Men det kommer mer. Du kastar pärlor för oss och jag hoppas att vi inte är svin. Textens "du" är jag inte så säker på - om han/hon är ett svin, alltså.
SvaraRaderaDet känns som om det är en kvinna som skriver, och att hon tagit beslutet att lämna mannen som vägrar följa med henne hemåt. Fel eller rätt?
SvaraRaderaBra skrivet och med driv i texten.
Håller med. Första stycket extra självlysande. Fantastiska bilder.
SvaraRaderaSom vanligt, alldeles underbart, rent och klart, som vatten.
SvaraRaderaHejsan igen!
SvaraRaderaTack för din kommentar. Deckare? Jag kanske skulle pröva på det. Men nu håller vi på kapitel1 på att sammanställa en antologi och jag är tvungen att skynda på med projektet " Livet, ingen enkel historia."
Men jag skall ärligt erkänna att din kommentar får mig att växa.
Tack!
Man kan nästan känna kylan själv. Inte bara från luften utan även från hur h*n behandlas för att h*n är öbo.
SvaraRadera