tisdag 30 december 2014

Längesen, så längesen

Att inte längre kunna. Att bli lycklig av en liten, hastigt uppblossande längtan, som varar sträckan jag färdas mellan badkaret och skrivbordet. Att sen bli sittande vid mitt fönster. Låta årstiderna komma och dra förbi. Jag skrev för balkongfåglarna en gång i livet, jag minns koltrastarnas sätt att väcka mej, jag minns alla äpplen på deras fat, urpickade ner till kärnhuset. Jag minns att jag undrade om det var samma fåglar som återkom från år till år.
Nu kan det kvitta.
Nu trängs fingrarna med tangenterna, valhänta. En frost i arbetsrummet. Atomernas långsamma rörelser i kylan, girlanger som rör sej, inte av sej själva utan av värmen från elementet.
Å, kära, kom hit, var min eld.
Nu behöver jag.

söndag 27 april 2014

Rygg

Man säjer att en mänskas rygg aldrig ändras. Att man kan känna igen en älskads rygg efter tjugu, tretti år. Det är fel. Man fetmar, kröks. Din rygg, helt förändrad. Min med. Men ditt sätt att gå, med vänsterarmen ut i en knyck, en befallning, en vädjan. Jag skulle känna igen det bland miljoner, miljarder. Din doft, en toppnot av grön vanilj. Bara en tillfällighet att jag såg dej igår. En halsduk virad om din hals, ett hår som klippts tätt intill svålen. Din arm, dess knyckanden. Jag blev arg och lycklig.
Jag sitter vid mitt köksbord nu, mina händer runt tekoppen skälver. En himmel som störtat in. En spyende sol, en rödlistad art. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag följde dej så långt mina fötter bar mej, sen störtade också jag.
Jag vet bara om min morrondag; att jag ska gå till samma plats vid samma tid. Att jag ska vänta där om det så tar hundra år innan du kommer tillbaka dit. Att det är min enda plikt, mitt enda nöje från och med nu.

söndag 6 april 2014

svål

Alla dagar, alla nätter du har rört mej, inte rört mej, med det yttersta av din pekfingernagel, med toppen av dina sträva tummar, med din tunga, med allt, allt. Man kunde tro att det skulle lämna spår, som ciseleringar, tatueringar, men inget, inget alls. Du tog i mej som om du kunde flytta mina leverfläckar, du kysste mitt calmetteärr med en sugfisks rörelser. Det är kvar. Allt är kvar. Jag är kvar, även om jag tvivlar för det mesta. Min spegelbild så diffus. Mina tankar i en evig dans runt taklampan, alla objudna gäster, nån annan som kommaterar det jag skriver. Mina drömmar som gamla stumfilmer, ömsom bunden till rälsen, ömsom i ett uppbåd i jakt på hjälten med en mustasch lika tunn som din. Kvällar du somnade, din hand sluten om fjärrkontrollen, dina andetag ett barns.

söndag 30 mars 2014

Aldrig mina träd

Aldrig mina träd. Aldrig ekarna. Alltför vördnadsbjudande, imposanta. Inte vänliga, alls inte. Kalla. Ekar med grenar som pekpinnar i luften, se på oss, vi överlever allt. Vi står i tusen år. Ett alltför långt perspektiv för en som bara kan tänka på nästa andetag och nästa efter det.
Mina träd har varit bokarna med sina lätta kronor, björkarnas vithet, popplar, hasselsnår. Varit hemma, varit trygg där. Men nu bor jag vid en ek, en sargad ek, ett par år sen, en klåfingrig hyresvärd och två okunniga och förmodligen svartbetalda trädskändare. Östgötska i luften, ett par motorsågar. Det tog bara en timma. Jag stod i köksfönstret och såg på stammen, en halv krona, enstaka grenar i rop till dom fallna kamraterna. Jag mjuknade. En degraderad general, offentlig avrivning av epåletterna, ett gatlopp.
Jag trodde inte att den skulle klara sej. Kanske var det tanken. Första våren var eken stum. Inga blad, skatorna skydde den, jag såg bara en nötväcka den vintern, eller om det var en trädkrypare. Jag var också halv, också sargad. Andra året kom spinnarlarverna med sina väldiga sjok av spetsstickade sjalar.
Nu, på tredje året, en anings återhämtning. Några knoppar som papiljotter. Blåmesar, talgoxar. Och jag gläder mej. Jag har fått nåt annat i blicken, en styrka jag trodde gått förlorad.
En smula ek i ryggraden. En smula.

söndag 23 mars 2014

Du var aldrig den kunde aldrig vara den

Aldrig den som jag behövde. Som jag så väl behövde. I mina tomma rum, en projektion, alltför tung, alltför svår att bära. Mina oförlösta önskningar. Mina, ja, Vad. Mina, vad ska jag skriva. Mina oskrivna böcker. En känsla av att räddningen finns så nära, men ändå alldeles utom räckhåll. En felstavad adress, ett ofullständigt frankerat kuvert. Som jag avundas er som talar om era vänner. Jag har aldrig riktigt förstått vad det ska vara bra för. Vad ska jag med det. En gallgul smak längst in på tungan, en stilla rörelse bland blåelden på balkongen. Fraser som faller från min mun. Ett falskt hjärta, men ett hjärta som bultar lika fullt. Ett sätt att gå till sängs, med sockor på, med en besvärjelse på ett språk jag inte förstår. Lavendelkvistar över dörröppningarna. En ospecificerad saknad. En ovaggad sömn.
En styrka som man avundas. En svaghet som man döljer.
En kärlek som gick över, aldrig över.
Ensam.
Ovaggad.

onsdag 12 mars 2014

Ännu en liten jävla text om fåglar

Yngsta hunden är den enda som går att ta med sej till fågelsjön. Alla dom andra ser som sin uppgift i livet att ståndskälla och apportera varje tänkbar fågel. Varje par vingar ett byte. Yngsta hunden lever ett annat liv. För tidigt åldrad. Jag vill inte tänka på vad han blivit utsatt för. Han tänker ju inte på det längre. Bara ett lätt hukande inför en vän som höjer rösten, en aversion mot svarta pick-uper. En ovana att kissa på sej efter att han råkat skälla.
Nu sitter han bredvid mej i vår egen vik vid Hornborgasjön, trygg i vassen som vaggar oss minst en meter ovanför, mediterande över ett fågelsträck. Knixar av och an på sitt vackra huvud. En skäggdopping, en svan som bygger bo, ett stråk av tranor. En korvsmörgås. Tungt, belåtet lutar han sej mot mej, en djup suck, på hundars vis, jag skriver i min bok, jag pratar högt, jag jublar över en gluttsnäppa, en rödbena. Vadarfåglarna mina särskilda kavaljerer. Han jublar också, därför att jag jublar. Det är den utsökta vänskapen, den som gläds åt den andres glädje.
En glädje som är alldeles ren.
Yngsta hunden lever sitt liv bland molnen, fullmånekvällar sitter han i sängen och ser ut, nu tittar han på en ormvråk som jagas av kråkor.
Han är nu.
Jag också.
Och jag vill aldrig åka hem.

fredag 28 februari 2014

Lorcas hundra älskande

I Granada sover Lorcas hundra älskande under den torra, röda jorden. Jag sover inte. Det var längesen jag sov. Jag har så lite tid kvar. Jag kan sova sen. Nu har jag en uppgift, nåt jag har svurit, med ena handen på din mantilla, den andra på gamla testamentet. Jag samlar alla rosor i Sevilla, röda i månens sken, mitt hjärta står stilla, jag lägger rosorna i en gammal flätad korg, du ska få dom i gryningen, en anonym givare, fast du kommer att veta, min älskade. Du, bara du. Dina kjolar, dina lockar, dina band runt handlederna, ditt sätt att flytta höfterna försiktigt, en fot framför den andra, som porslin, sprött holländskt porslin. Cordobas olivträd, hundra kors i skymningen. En röd jord, en långsam vind, en långsam, liksom mätt vind, här finns inget att se längre, nu är det tomt, rensköljt. Du ler i mörkret. Det är ett svart leende, ett leende som jag ryggar inför. Jag vill sudda det från dina läppar. Andalusiens långa, rostiga vägar. En skylt som gnisslar, autopista del sur, agua sin gas, jag vill ha dej på rygg i gräset, min mun mot din hals, en blå klänning, grova skor, dom vita, stjärnformade blommorna vid ditt hår. Och över oss en väldig himmel. Astronauter i en evig omloppsbana, höj din hand i hälsning, ett blänk från en plats på jorden, ett halv sekunds flämtning, från en plats till en annan, himlen så nära här i Granada, under oss Lorcas hundra älskande, naglarna mot kistlocken, en långsam vind över den röda jorden.

torsdag 20 februari 2014

Riddari

Mitt i oket gjorde du slut. Jag såg ögonblicket i maskorna, en liten darrning i bytet mellan Storm Heather och Lily Green. Jag stickade klart tröjan ändå och gav dej den samma dag som du flyttade ut, den var trots allt stickad efter dina mått, och jag hade lagt ner nästan en månad på den, suttit under lampan i hörnet av soffan och låtit teveserierna stå på i bakgrunden som ett soundtrack, en evigt pustande Jack Bauer, en Woody Harrelson i True Detective med malande käkar, en hårt spänd Gillian Anderson. Jag hade inte märkt nåt. Inte nåt särskilt. Du var som vanligt. Jag antar att jag borde ha lyft blicken från sticket, men det var komplicerat, jag behövde räkna varv och följa med i mönstret.
Du satte dej nära mej, stängde av mitt i 24, femte säsongen, du talade om att du skaffat en lägenhet, jag nickade, en darrning i bröstet, som fortplantade sej ner i stickningen, ett litet hack, ojämnt, men knappt märkbart. I vanliga fall skulle jag ha repat upp och gjort om, men inte nu. Så liten betydelse vårt förhållande haft, så stillsamt det fortgått så kändes det riktigt att det åtminstone skulle få ett synligt avtryck i färgbytet ungefär mitt på ditt bröst. Där kniven senare gick in. Från Lily Green till Red River och jag köpte garn på hemvägen från din nya lägenhet, den med ett annat namn än mitt bredvid ditt, så inspirerad av det röda bland det gröna.

onsdag 19 februari 2014

10 000 m skridsko, tisdag

Du fick inte vinna den här gången heller, Sven Kramer. Man kunde se det i dina ögon dom sista varven, först paniken, sen resignationen, bitter som kinin, hur dina tankar halkade bakåt längs med isen, till Vancouver för fyra år sen, då, när du vann, men ändå inte.
På innerisen Jorrit med sina lätta, långa ben, följer varvtiderna som en trana i kanten av Afsluitdijk följer en mygga. Försiktigt, men segervisst. Och det sista varvet är det enda du kan tänka Det är inte rättvist
(det är inte rättvist
det är inte rätt)

För fyra år sen blev du diskad för att din tränare vinkade in dej på fel bana. Det var inte ens ditt fel. Du slog honom på käften sen, du slog och han lät dej slå dej trött. Idag. Idag vet du inte. Du kommer att skylla på din rygg. Men det är inte det. Det är isen, som blev till lera i det sista paret, iskristaller som sträckte sej efter dina ben, höll dej kvar. Som du har älskat is. Vinternätterna på Leek, på Waal. Dina gamla skridskor som du förvarar i frysen, som är nötta, men sluter sej om dina fötter som omfamningen av din mor. Alltid när du är olycklig, i källaren på en pall med skridskorna på fötterna, kylan en egendomlig, uppriktig vän.
Ikväll ska man prata om dej. Ikväll ska man använda dej som en metafor för det grymma, det ironiska med idrott, man ska korsklippa Vancouver med Sotji och man ska glädja sej åt berättelsen. Tranan kråmar sej framför kamerorna, en reporter följer efter dej där du åker ner, varv efter varv, men du går inte av isen för om du skulle göra det nu skulle du aldrig gå på den igen.

måndag 10 februari 2014

Om cirklar

Det finns få saker i universum som han tycker är vackrare än Euklides definition av en cirkel. Det skulle i så fall vara Rostropovitj, denne runde lille herre, med utseendet hos en mellanchef, som spelar en av Bachs cellosviter. Eller en skruv fjällvråkar över ett torkat majsfält mot en brinnande blå himmel om hösten. Det där som vidgar hjärtats kammare en aning, som driver på slagvolymen ett par kubikcentimeter. Andningen hos en man som håller på att förlora sej innan han förstått det själv.
Euklides säjer: en cirkel är mängden av punkter i planet som ligger på samma avstånd till en given punkt.
Han läser Elementa på samma sätt som han läser sinnesrobönen. När valutakurserna sjunker stiger sjunker på hans skärmar, i ett evigt oreglerat blodtryck, har han just det. Euklides och dom anonyma. Nåt fast i det flyktiga. Nåt som inte är till salu. Nåt som inte går att söla ner. Ett absolute space, en absolute time. Utan att göra särskilt stort väsen.
Han är duktig, rentav briljant på det han gör. Man talar om honom med sänkta röster. En trollkarl. När alla andra gick ur, gick han in. Kan du fatta. Vilka cojones.
Han talar aldrig om cirklarna med dom. Inte heller att han går på sina möten på torsdagskvällarna. På dagarna ägnar han sej åt det efemära. Det som dunstar snabbt och bara lämnar svagt doftande spår. En resande i rykten. När han kommer hem, en kopp kaffe och Thomas Perronet Thompsons vackra översättning av boken, en svag darrning när han slår upp sidan. Tyngden, det svaga blänket av folieringen, men framför allt tyngden, tyngden.

lördag 1 februari 2014

Dessa sexlingar

Dessa sexlingar. Det gav mej ingen ro. Jo, i början, kanske. Då, när vi var på alla förstasidor, när hallen belamrades med gåvor, vise män - kvinnor - från alla världens hörn som ställde horoskop, sände heliga stenar från Kashmir, blöjor från Cincinnati. Välsignelser. Ett besök av drottningen.
Det var inte ekonomin, eller dom långa inköpslistorna. Det var att dom aldrig behövde mej eller deras far. Det ser dumt ut nu när jag skriver det, men det är sant. Dom är inneslutna i en egen magisk cirkel. Därför tänker jag aldrig på dom som nåt annat än "dom". Dom har förstås sina egna namn. Nåt annat vore grymt. Men namnen har en tendens att lösas upp, som vattenfärg i ett glas, en till sist brungrå nyans av Dom.
En middag är en prövning. Det talas mycket lite. Smör, lingonsylt, vatten skickas runt utan ord, det är som en lek, du drar på mungiporna, men mej gör det vettskrämd. Jag minns den dan när jag bestraffade den fjärde för ett dumt pojkstreck, jag känner den ännu, den kollektiva vreden, det gemensamma som riktades mot mej, hur jag fick svårt att andas, rädslan. Rädslan.
Jag gjorde aldrig om det.
Året därpå försökte vi skicka en tredjedel till farmor i Skåne, en till mormor i grannkommunen och den resterande tredjedelen till moster på Varaslätten. Plågan det innebar, som att skära i levande kött, deras ordlösa fasa, förödelsen.
Nu bor dom tillsammans. Dom har ett företag, såvitt jag kan begripa går det bra. Vi uppmärksammas ibland, på särskilda minnesdagar, det är pojkarna runt mej, jag i mitten, jag ser bilderna sen, men jag slänger dom alltid. Det syns så väl, paniken i min ögon och deras obesvärade lugn.
Jag vet inte vad jag födde. Jag förstår att det är mänskligt, dom blöder när dom skär sej, dom har huvudvärk och blåsor på fötterna, dom äter, går på toaletten. Men jag vet faktiskt inte vad jag satte till världen och om det fanns möjlighet skulle jag göra det ogjort. Och jag har alltid haft en känsla av att dom vet det och visste det långt innan jag själv tänkte tanken.

tisdag 21 januari 2014

Vakna, Rosetta, vakna

Du ska vakna nu, Rosetta. Som en sömnig brud ska du gnugga dina stora ögon och fråga Var är jag. Du får genast svar på en tusendels millimeter när. Det är det här du har sovit för. Nu är du snart framme. Ditt uppdrag har du gömt i dina drömmar, men du behöver inte komma ihåg nåt. Du behövde bara vakna. Det är mörkt och kallt och svårt att andas, och du har färdats miljoner mil. Du har återkommit tre gånger till jorden för att dra nytta av gravitationens hästsparkar, utåt, uppåt. Som att bli gungad av en jätte. Kittlade det i magen, Rosetta, eller är du för allvarlig för sånt. Nu ska du flyga med kometen. Nyckelhålet till universums barnkammare, säjer dom. Du vet inget om det, du bryr dej inte. Du vill lägga dej på sidan och somna om, du drömde rostfärgade drömmar, du var vid Mars, du visste nåt, men du sov. Det var nån som smekte din kind och ropade på dej, ditt namn om och om igen, vakna, Rosetta, vakna.

tisdag 14 januari 2014

Rekviem för en harpalt

Hundarna märker den långt innan den dyker upp som en prick vid horisonten. Dom börjar trampa, den yngre gnäller lågt. Det går mycket fort. Vi har satt blommor på gravarna, varit tysta en stund som om det krävdes av oss och sen gått ut under tallarna bakom kyrkogården. Du ser mot pricken som växer. Jag skrattar åt dom halvvuxna hararna som jagar varann i slänten. Du säjer: Det var som fan. Du säjer: Är kikaren kvar i bilen. Ja, svarar jag, vadå och sen sveper kungsörnen ner, som svart rök med en guldgul hjässa, så skrikigt mot det milt pinjegröna, klorna i den minsta av hararna, så tyst. Sen borta. Du är vit i ansiktet. Yngre hunden far runt, runt i ett slags överhettad upphetsning, av dom andra hararna inte ett spår. Du slickar dej om munnen. Svär. Pratar för dej själv, manar dej själv att aldrig, aldrig lämna bilen utan minst en kikare. Sen: Gråter du? Ja, kanske. För haren? Förmodligen.
Jag är inte blödig. Jag är uppvuxen på landet, bland jägare och bönder. Man överlever inte om man är blödig. Men idag vill jag inte höra om ekosystemets fina uppbyggnad, om rovfåglarna som naturens renhållningsarbetare. Idag vill jag bara tänka på en liten gråbrun hare, ett väldigt sus, ett förvånat blänk i ögonen. Döden som en vacker, vördnadsbjudande glidflykt.
Idag gråter jag över en harpalt.

fredag 3 januari 2014

SKF:s tennisbana, 3 januari 2014

Det är en illa vald plats för en tennisbana. På ena sidan rondellen upp mot Munkebäck, på den andra rangerbangården. Här har kullagerfabriken anlagt en tennisbana med fint, rött grus, ett nät, en domarstol med färgade kulor för poängräkning. Man ser omsorgen i dom små detaljerna, den vackra bänken, staketet kring banan. Nu var det länge sen nån spelade. Jag har aldrig sett nån, och linjerna som var kritade när jag flyttade hit är numera bara en vit viskning i gruset som ändrat färg från rödockra till tudor. Jag vet inget mer öde än den där tennisbanan. Ibland sneddar jag över leden för att komma närmre, men platsen är obehaglig, som ett övergivet hus där nån hållits instängd. Obehaglig, men lockande. Mina hundar hämtar ibland sladdriga tennisbollar täckta av en surgrön smet, ibland andra saker, nåt som påminner om små djur plågade till döds. Jag försöker frammana solbrända män i små tennisshorts och nån som ropar: Forty-love! men bilden flämtar, slocknar som kommer den från ett fuktigt plån. Överallt runt omkring schaktar man för utbyggnad, för nybyggnad. Inte här. Tennisbanan kommer att stå kvar i hundra år till, som intorkat blod på en gammal klänning, nåt vi ser och väljer att inte se.

torsdag 2 januari 2014

vanliga vägen

När du inte orkar tänka. När du inte vill nåt. När du inte fordrar intryck. Vägen lagom lång, lagom tråkig. En smal remsa asfalt, några hus som lutar sej i klunga, en omgivning som inte skiftar vare sej det är högsommar eller lågtrafik. Här är din nollpunkt. Din själs sparlåga. Och du är förunderligt frisk efteråt. Du har inte tänkt, inte känt, bara gått, sett utan att se, synts utan att ha setts, rört kroppen i den vanliga vägens takt. Ingen solhälsning i världen får dej på samma goda humör. Ingen skulle förstå det om du sa det högt. Tvärtom. Mänskor runt omkring dej talar om att överraska hjärnan med nya saker. Du tänker att dom misstar sej. Att dom inte vet det du vet. Det ska du aldrig ge dom.

onsdag 1 januari 2014

Orörd

När han ser sej i spegeln ser han inte spår av livet, han ser nån som livet gått förbi. Att stryka lammblod på dörrposterna för att undkomma. Håret i behåll, rosig hud. Som om inget rört honom och han vet att det är sant. Det där livet som han har valt, där allt bara snuddat lätt, kvinnor och för all del en och annan man, tragedier, glädjeämnen, som dagstidningarna han lägger i återvinningen för att aldrig återvända till. Han har det helt enkelt inte i sej, har han sagt och upprepat. Helt enkelt inte lagd åt det hållet. Och det har varit så. Ända tills nu. Nu har han svårt att somna, för första gången i sitt liv och med det kommer den märkliga upplevelsen av att vara sovande och vakande på samma gång, rörelser i ögonvrån, mänskor på väg rakt mot honom, en blinkning och borta. Som om tillvaron fyllts av sidodörrar som han inte kan se. Rösterna i hans huve, så verkliga, så vänliga, inga uppmaningar, ett lågmält samtal som han inte kan låta bli att delta i. Och stunder som den här, framför spegeln i badrummet, när han söker nåt i sitt släta ansikte, när timmarna går, nej, glider. När eftermiddan blivit tidig morron i ett ögonblick. Och han fortfarande inte har funnit nåt.