fredag 28 februari 2014

Lorcas hundra älskande

I Granada sover Lorcas hundra älskande under den torra, röda jorden. Jag sover inte. Det var längesen jag sov. Jag har så lite tid kvar. Jag kan sova sen. Nu har jag en uppgift, nåt jag har svurit, med ena handen på din mantilla, den andra på gamla testamentet. Jag samlar alla rosor i Sevilla, röda i månens sken, mitt hjärta står stilla, jag lägger rosorna i en gammal flätad korg, du ska få dom i gryningen, en anonym givare, fast du kommer att veta, min älskade. Du, bara du. Dina kjolar, dina lockar, dina band runt handlederna, ditt sätt att flytta höfterna försiktigt, en fot framför den andra, som porslin, sprött holländskt porslin. Cordobas olivträd, hundra kors i skymningen. En röd jord, en långsam vind, en långsam, liksom mätt vind, här finns inget att se längre, nu är det tomt, rensköljt. Du ler i mörkret. Det är ett svart leende, ett leende som jag ryggar inför. Jag vill sudda det från dina läppar. Andalusiens långa, rostiga vägar. En skylt som gnisslar, autopista del sur, agua sin gas, jag vill ha dej på rygg i gräset, min mun mot din hals, en blå klänning, grova skor, dom vita, stjärnformade blommorna vid ditt hår. Och över oss en väldig himmel. Astronauter i en evig omloppsbana, höj din hand i hälsning, ett blänk från en plats på jorden, ett halv sekunds flämtning, från en plats till en annan, himlen så nära här i Granada, under oss Lorcas hundra älskande, naglarna mot kistlocken, en långsam vind över den röda jorden.

5 kommentarer:

  1. Wow. PK i sin prydno. Allt är vackert men jag faller pladask för de långa, rostiga vägarna.

    SvaraRadera
  2. Vägarna. Astronauterna ja hela texten.

    SvaraRadera
  3. En andlöshet som man vill dras med i.

    SvaraRadera
  4. Ditt språk är säreget, så otroligt vackert att jag faktiskt gråter.

    en långsam vind över den röda jorden

    SvaraRadera