torsdag 28 oktober 2010

Kapellmästaren

Vad spelar det för roll att dom fått byta Sandgrund mot Malå hembygdsgård. Att kostymernas vinröda satinrevärer tvättats sönder och nu hänger i ledsna rynkor på byxorna. Att publiken kanske blivit något lite mer kräsen. Att det numera är A-laget som söker deras sällskap efter spelningarna, inte dom galanta damerna. Dom är precis lika tajta som förut. Det låter precis jäkla bra. Trots att Conny har kronisk irit och trummisen tinnitus.
Att somliga vill höra dom nya låtarna. Dom gör det dom är bäst på. Gamla låtar. En gång var han på cirkus med lilltösen. En upptrampad cirkusplats utanför Gislaved. Han hade sett hästkräken utanför och tänkt att man nog kunde koka lim direkt på dom. Men i manegen sen, kusarna, med smutsiga plymer, med seldon, med musiken, nåt vackert, värdigt. Han hade fått tårar i ögonen.
Så när dom gapar om låtar från Arvingarna eller Scotts, brukar han bara le och skaka på huvet och räkna in Gråt inga tårar. Eller Margareta. Och så spelar han på sin Hammondorgel, sjunger med i refrängen och inget annat är viktigt. Det lilla sticket sitter som en toppaluva.
Det låter för jäkla bra.

söndag 24 oktober 2010

Bära, bar, burit

En tyngd i luften jag andas. Molekyler tröga under löven, lite långsammare fotoner. Hösten som en förlåtelse, för en synd man glömt bort att man begått. Och kommer att begå igen frampå vårkanten. Men nu. Skuld, försoning. Vinterrocken tung på mina axlar, med smulor i fickorna från förra året, två biobiljetter, ett kontokortskvitto från Svarta oliver, vi drack då, alldeles för mycket, alldeles för snabbt. Våra drömmar som ovikta hundralappar i innerfickan.
Sötman i besvikelsen, i sorgen över det som inte blev.
Källardoften från kragen. Längre steg, vandrar gatorna i timmar, återerövrar det jag haft och förlorat och snart ska glömma bort. En del mänskor bastar, eller gör ytterligare en solhälsning. Jag går mej tillbaka in i mej själv. Rocken och träningsskorna som släpper in vatten i vänster tå. Jag går ut i vätan, i diset, jag går längs Oscarsleden, bilarna jag möter som dunkla farkoster, jag vill inte se nåt vackert, jag vill bara sätta den ena foten framför den andra tills jag nått dit där jag verkligen finns.

lördag 23 oktober 2010

Oktober, november

Din väst luktar. Ull från vikunjadjuren på sluttningarna av porfyrkoppargruvan i Chuquicamata. Jag har gråtit och samtidigt lutat mej mot din hjärttrakt, där jag hör efterklangen, god, stor, generös. Ett slag i taget, jag räknar åtta, nie, sen blir det tyst. Och börjar om igen, nervöst som en ekorre, dubbla slag som för att korrigera pausen.
Du har spillt currysås i höjd med magen. Regnet faller än, ingenting har hänt. Jag har börjat tro, sen slutat lika fort. Jag trodde att vi var på väg mot ett fritt land, att vi snart var framme. Att vi kommit till den avgörande, dallrande punkt, där man säljer allt och går sin väg.
Vi blir kvar.
Det är därför jag gråter. Och det är därför du röker fastän du inte borde.
Snart dags att stå upp, rädda det som räddas kan. Det är inte försent än, säjer vi till varann, två dårar som slutat ta tabletterna och nu har verkligheten slutat skeva på det där vackra sättet, nu är det som det är, som alla har sagt åt oss att det ser ut. Blad som blir mull. Fönsterrutor som borde tvättas. En bågnande korg med smutstvätt.
Mitt öra mot ditt bröst. Din hand i mitt hår.
Vi skulle kunna, börjar du.
Ja.
Det skulle vi absolut kunna.

måndag 18 oktober 2010

Palpera dej

Punkterna där det gör som mest ont. Dit vill jag. Jag har inte haft dej förrän jag gjort dej illa. Ställt den sista frågan, den otänkbara. Den du skyggar inför. Skyddar dej ifrån. Varit där och tryckt. Väntat. Tryckt lite hårdare. Nöjd när du brutit ihop.
Tröstat dej sen. Med kall glass och varm famn.

Jag vill ha alla dina hemligheter. Din skam, dina tillkortakommanden ska du lägga i mitt knä. Dina fula tankar. Jag behöver dom. I skuggorna efteråt ska jag kyssa dej hundra gånger, tusen gånger. När du är ren. Tömd.
Sen ska jag börja berätta om mej.

söndag 17 oktober 2010

och allt jag rymmer

Det är det här jag vet. Som jag med säkerhet kan uttala mej om. Att du går igenom, en tonart av det uppfordrande slaget. Möjligen d-moll. Ett arpeggio. När du tar ett steg tar jag tre. Jag har vant mej vid det. Det har inget med underordning att göra, det är symbiosen när den är som vackrast, dvärgstjärnan som följer en röd jätte, värmer sej på överskottet.
Du tar mej vid handen och visar mej det jag aldrig har sett förut. Hur orkar du, frågar mina vänner. Det händer att jag blir trött, att jag får stjäla minuter av slummer under din arm, men alternativet, att du skulle ta med nån annan, eller gå ensam. Nej. Du behöver mej, jag är ditt drivankare. Utan mej skulle du springa alldeles vilse.
Också du behöver vila och när du blir trött blir du det på samma sätt som du utforskar. Då serverar jag dej hemgjord champinjonsoppa på sängen, då lägger jag en fuktad handduk på din panna. Då visar jag dej vägen till toaletten och låter dej luta dej på mej.
Det är sant att dvärgar kan leda jättar om benen är tillräckligt kraftiga.

torsdag 14 oktober 2010

Om pendlar och deras rörelser

Alla runtomkring har rest sej och är på väg ut, men han sitter kvar. Blicken högt upp, en takkrona i gungning, han rör läpparna tyst, viker ner ett finger i taget. Han bär en dammig kort rock av brun sammet. När rörelserna i taket stillnat rycker han till, ser sej omkring. Ett rökelsekar lutat mot en bänk. Han lyfter det försiktigt i kedjan, vickar på handleden, karet i svängning. Han börjar ånyo räkna. Uno, due, tre, quattro.
Ett ljus över hans panna.
På vägen hem byter han till sej en snörstump och en kula av pojkarna utanför katedralen. Han minns inte vad han ger dom i gengäld, men att döma av deras belåtna miner förmodligen nåt värdefullt. Dom förstår inte att det är han som har vunnit. Han sätter sin rudimentära pendel i svängning, räknar för tredje gången idag, och det stämmer fortfarande. Det stämmer fortfarande. Det kommer att stämma om hundra år. Om tusen. Och det är han som formulerat lagen, just precis idag, när vinden bär med sej en aning om vintern, när kvinnorna aldrig varit vackrare. Han behöver en bit pergament, en ny penna, han behöver en kanna av det bästa vin som Pisa kan uppbringa, han behöver en eftermiddag.
Sen får han hela evigheten.

tisdag 12 oktober 2010

Letad last

Nu är hans stund. Radhuset på kanten av Slottsberget, familjen sover, men deras dofter, deras röster dallrar kvar. Telefonen har inte börjat ringa, han tittar på klockorna, tiden i Shanghai, i Busan, i Kaohsiungs ofattbara myller av containerlastare och tullklarerare. Igår var en bra natt på jobbet. Han spårade upp en halv last som försvunnit från Emma Maersk. På trappen i morse en bonus från Maersk lines, en korg med lagrad ost från Ortmanns, en back pilsner. Några tusen extra i slutet av månaden.
Men han har slutat att bry sej om pengar och ost. Han är kapten över dom som vakar. Från sköterskan på Östras akut till alkisen med fylldille vid foten av Älvsborgsbron. Stans ljus som en tvilling med Vintergatan. Han på bryggan, högt, högt, svävar fram. Öppnar eposten, en månatlig uppdatering av Lloydregistret, en fråga från hamnfogden i Otterbäcken, kan han? Ja. Han kan. I skydd av grönt mörker kan han. Är han. Pusslar trasiga laster hela. Ringer, mejlar. Tänker. Styr med bägge händerna, slår strumplästtakt. Misslyckas sällan. Han har en kasperteater över halva världen, med tullare, sjömän, kallskänkor på hamnkrogarna. Mänskor vid kajer som ser allt. Om dom inte fått betalt för att titta åt ett annat håll. Men då brukar han höra det i deras röster. Och sen bara ett litet ryck i snöret.
Ibland, mot slutet av natten, känns det som om nån har kapat trossen, som om hela Lindholmen drivit ut till havs. Han brukar stänga av datorn då och gå och lägga sej, sova oroligt, drömma om containrar som halkar på fördäck.

torsdag 7 oktober 2010

Wapiti

Jag är ingen bra fotograf. Jag saknar den distans som är nödvändig. Att inte vända bort blicken, att inte låta den tåras av det alltför storslagna eller alltför smärtsamma. Kameran på bröstet är ett slags alibi. En förevändning för att åka hit vart tredje år, till järn, obsidian och basalt. Första gången följde jag nervöst dom asfalterade vägarna, nu väljer jag wapitihjortarnas urgamla leder. Deras stråk mellan det varma vattnet, källorna jag känner igen, Bikupan, Slottet, Solfjädern. Honorna som ärrade generaler, leder flocken, anar coyoterna innan vargarna själva vet att dom är på väg. Hanarna i ensamma räder. Kalvningar.
Jag är inte rädd här.
Överallt annars. Ja. Inte här. Jag hör trumpetsvanarna högt över Lower Yellowstone Falls, jag hör wapitibocken med sina kliande horn svara i samma tonart. Parkvakternas Ford Bronco nere på vägen. Mato Topas bortglömda steg i gräset.
Jag ska gå till flodkröken imorron bitti och dricka tillsammans med gaffelantiloperna. Sen ska jag fortsätta gå.

onsdag 6 oktober 2010

Singularitet

Jag återkommer till absolute space varje höst. I början av oktober går jag ut under bokarna, går ut på gränsen, nåt vidgas inuti mej, du skulle kalla det kärlek, jag ger det inte nåt namn. Jag lämnar Einstein bakom mej och tar Newton i handen, vandrar långt bort. En rörelse kan inte existera om den inte har nåt att röra sej i förhållande till. Jag söker rummet som är absolut stilla. Söker det och finner det varje höst, förlorar det igen efter jul, i det rationella gråljuset, oxveckornas plöjningar. Men nu, i det äppelklara, i nytvättade raggsockor i ingådda gummistövlar, förkunnelser från en läpplös forntida predikant.

Efteråt går jag tillbaka, följer mina fotspår. Tillbaka till mina beräkningar av Schwarzschildradier och händelsehorisonter. Bryter upp ekvationer. Hatar den liggande åttan och allt vad den innebär för mej, för oss. Jag kan göra det, stå ut med det, göra det bra därför att när jag lutar mej en aning bakåt tar alltid absolute space emot mej.