Alla runtomkring har rest sej och är på väg ut, men han sitter kvar. Blicken högt upp, en takkrona i gungning, han rör läpparna tyst, viker ner ett finger i taget. Han bär en dammig kort rock av brun sammet. När rörelserna i taket stillnat rycker han till, ser sej omkring. Ett rökelsekar lutat mot en bänk. Han lyfter det försiktigt i kedjan, vickar på handleden, karet i svängning. Han börjar ånyo räkna. Uno, due, tre, quattro.
Ett ljus över hans panna.
På vägen hem byter han till sej en snörstump och en kula av pojkarna utanför katedralen. Han minns inte vad han ger dom i gengäld, men att döma av deras belåtna miner förmodligen nåt värdefullt. Dom förstår inte att det är han som har vunnit. Han sätter sin rudimentära pendel i svängning, räknar för tredje gången idag, och det stämmer fortfarande. Det stämmer fortfarande. Det kommer att stämma om hundra år. Om tusen. Och det är han som formulerat lagen, just precis idag, när vinden bär med sej en aning om vintern, när kvinnorna aldrig varit vackrare. Han behöver en bit pergament, en ny penna, han behöver en kanna av det bästa vin som Pisa kan uppbringa, han behöver en eftermiddag.
Sen får han hela evigheten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vet inte om jag förstår vem mannen är eller vad han räknar, med det gör inget, du ger mig en skön härlig mystisk läsarupplevelse.
SvaraRaderaEn liten, liten invändning mot en i övrigt fullgod text: "Han minns inte..." Det blir konstigt, tycker jag, eftersom du berättar i presens. Hur kort minne har han egentligen, den käre Gallilei?
SvaraRaderaHåller med Ethel. Gillar ditt språk
SvaraRadera:) jag vart glad av texten bra
SvaraRadera