måndag 30 november 2009

334

Det är nåt med hur du sätter ner fötterna framför dej i november. Hur stegen tvekar mellan sömnen och och den långa vakan. Som om du inte riktigt vill veta vart du är på väg. Eller varför.
November månads tak är lågt.
Ljusglimtar som utspilld framkallningsvätska. Du vill skriva en ny roman. Aldrig är du så nära dej själv som i november. Blicken aldrig så klar, som ljusstrålen som bryts i kristallkronan i taket där du bor.
Ännu finns tid. Inget är försent. Allt är möjligt, tretti dars uppskov med vad du än begär uppskov med.

Den som vill födas för tidigt tvekar en aning i november. Dina påbörjade kärleksbrev läggs undan i vackra askar för att sen glömmas bort. Du besvärjer tomheten med kryddnejlikor och saffran.

November är absolute space. Där november slutar öppnar sej svalget. Musiken startar på nytt efter att ha varit avstängd. Du använder återigen parfym bakom dina öron. Äter sötat vetebröd, sover drömlöst.

onsdag 18 november 2009

322

Jag tog med dej dit för att visa nåt. För att berätta hemligheter om mej själv jag trodde att du längtade efter att få höra. Jag hade trott att du också skulle se det storslagna i platsen, i mellanrummet mellan verkligheten och drömmen. Vi skulle dela allt, vi skulle blanda blod. Vi skulle bortom. Till nåt som bara kunde vara ditt och mitt.
Du fnös.
-Det luktar mögel.
Sparkade bland flaskor och söndriga telefonkataloger.
Jag ville inte höra mer. Och jag såg med dina ögon. Såg futtigheten och fjolårsgräset. Såg dom utrivna bilsätena där vi skulle sitta, som kungar, som drottningar. Hur ruttna dom egentligen var.
-Vi drar. Jag är hungrig.
En sista blick och jag var lättad över att du inte fick det här av mej, att jag inte sa för mycket. Att jag sparade lite av mej själv till nästa mänska, nån som kanske skulle komma att bestå provet.
-Kebab?
Du såg på mej, men jag hade redan rensat ögonen.
-Absolut.
Följde dej tätt, men mina tankar, mina storslagna planer var redan på väg långt ifrån dej.

tisdag 17 november 2009

321

Onsdagseftermiddagarna är våra. Jag har funnit mej i det. Av skäl jag inte riktigt kan reda ut. Rutten mellan Östra och Västra Kyrkogården, med ett kort stopp vid Tåns begravningsplats och Judiska kyrkogården vid Stampen, som ingen sköter längre, men som hon säjer är viktig för hennes fantasi.
Hon står och väntar vid Bellevue, dit hon tagit spårvagnen. Hon reser inte längre än så, trots att det skulle vara lättare för mej att plocka upp henne vid Redbergsplatsen. Men nej. Bellevue är gränsen.

Hon låtsas alltid bli förvånad när jag kommer. Varje gång har ett nytt namn lagts till listan. En gammal bekant, en före detta chef. Avlägsna själar. Vissa får en bukett, andra en enstaka gerbera, en lilja. Hon har en liten pension, men vill inte att jag ska bidra till blommorna. Däremot låter hon sej trugas till en våffla med italiensk chokladglass på Lejonet och Björnen, när vi hälsat på farbror Martin. Alla andra har historier, inte han, alltså är han av stor betydelse. Han får den vackraste liljan och vi tar alltid honom till sist. Hon vill gärna dröja kvar så att ingen stjäl blomman. Jag tror aldrig att det har hänt, men kommer på mej själv att ta vägen om kyrkogården på tisdagarna för att kontrollera att blomliket liger där det ska.

Jag var inte förtjust i henne när jag levde tillsammans med hennes son. Och hon gillade aldrig mej.
Vi är förenade i frånvaron efter honom.
Jag tycker synd om henne för hon är så ensam. Hon skulle beskriva mej på samma sätt.

Det är bara till havet, där vi spred askan efter honom vi åker var för sej.

måndag 16 november 2009

320

Jag stirrar på displayen. Siffrorna är så välbekanta att jag till en början inte förstår vem det är som ringer. Så längesen.
-Hemma över helgen. Ses vid tennisbanan vid sju om du har tid.
Jag har tid. Det är det enda jag har.

Då. Din pappa var händig. Han röjde planen, byggde ett nät, drog linjerna med limfärg, noggrant. Slog upp regler och avstånd i svenska tennisförbundets regelbok. Min pappa var full varje dag efter att han hade varslats på våren. Vi snodde pengar ur hans plånbok och köpte tennisracketar på Intersport, dom billigaste som fanns, femtisju kronor styck.
Du hade teve på rummet. Där följde vi Mats Wilanders väg genom franska öppna. Var det åttitvå? Lendl, Jose Louis Clerc, Gerulaitis, Vilas. Känslan av att allt var möjligt, att allt fanns inom räckhåll låg som en hinna, ett lätt regn över hela den sommaren.

Du ser likadan ut. Lång. Finnarna har inte försvunnit, trots att du har doktorerat. Du drömde om rymden och att vinna Wimbledon. Jag drömde om dej. Bara om dej. Och att en enda gång få slå en perfekt backhandspassering.
Manchesterbrallor, din nötta Fjällrävenparkas. Du gör gångar i löven med fötterna. Det var längesen din pappa skötte om banan, han fortsatte ett tag till efter att vi hade tröttnat. Nu bor han på alzheimerboendet nere på stan och du är på väg till CERN. Det har jag läst i tidningen.

Då. Du pratar hela tiden. Dina servar är darriga och verkar tveka inför landningen, verkar vilja undvika det vita. Jag är tyst och slår hårt. Ofta i nät. Vi tar hem det till din pappa som lagar det på kvällarna. Du beundrar John McEnroe, han är så olik dej med sina vredesutbrott.
-Det är känsla, passion, säjer du när han kallat domaren för fuckface och blir bestraffad med poängavdrag. Jag är svartsjuk på McEnroe, så till den milda grad att jag fortfarande avskyr honom.

Du har sparat racketarna. Du tar upp dom ur din ryggsäck och du är sjutton igen, jag är sjutton igen, du servar fortfarande lika uselt. Vi kysstes, jag kysste dej i slutet av den sommaren, du kysste mej tillbaka en kort sekund, sen tog du två steg tillbaka.
-Jag är inte bög, sa du.
Jag ville säja Inte jag heller, men jag är kär i dej. Men jag fick inte fram det. Så är det ibland.
Vi slutade inte träffas.
Inte egentligen.

Jag vill inte veta om du har barn eller fru, en blond fru som packar inför flytten till Geneve. Du har tagit av dej parkasen, svettas, fastän det krasar frost i luften. Linjerna är borta sen länge, bollen tar underliga vägar när den träffar löv, träffar jord. Du pratar inte så mycket längre. Jag älskar dej fortfarande. En gång åkte jag till stan där du bor och gick på bögbar, söp mej full och hånglade med en man som var avlägset lik McEnroe.
Jag säjer inget om det. Jag försöker att gå ner i knäna när jag möter dina fladdriga bollar.

Vi skiljs åt sen, utan ett ord, det behövs inte. Du räcker mej en av racketarna till avsked. Jag går hem genom skogen, jag minns dej, hur du rörde dej ikväll, jag vill inte veta nåt om dina motiv. Du kan åka till Geneve och göra ett svart hål, det kvittar, jag hade dej ikväll, racketen bär minnet av din ena hand och det räcker.
Det räcker. Jag älskar dej hela vägen hem.

söndag 15 november 2009

319

-Under över alla UNDER, ALLT förlät han mej en gång.
Sista backen vid koloniträdgårdarna, mjölksyra och missmod. In över hjässan dundrar Pärleporten, muntert, som fastrarna sjöng den, med betoning på somliga, extra utvalda ord. Fötterna i halvnya Air Max, prövande nu, lite mindre tunga.
-Om hans underbara GODHET, GLAD jag sjunger nu min sång.
Hon kanske sjunger högt, mellan spända käkar. Hon får lycrasneda blickar av dom som springer om henne. Det gör nästan alla. Att dom hör gör isåfall ingenting. Inte att dom springer fortare heller.
Hennes syster brukar sjunga Han är min sång och min glädje när hon rättar prov, det har hon hört flera gånger, med utdragna vokaler. Jeeee-suuuus, i dina häääänder, jag viiiilar till livets slut.
Hädelse.
Nej.
Nån tro har dom inte längre. Och dom går långa omvägar runt ämnet. Som en skamlig hemlighet.
Ändå.

Utförslöpan ner mot röda klubbstugor. Som en härlig gudomskälla, rik och mäktig, djup och STOR, är den kärlek, nåd och SANNING, som i Jesu hjärta BOR. Fastrarna, borta sen länge, halvt genomskinliga i femte kårens uniform.
Stretcha bort Jesus vid vändplanen. Långsamma steg till bilen. Mats som dammsuger huset med En salig samling på Ipoden.
Vi är många, vi är tusen.
Guns 'n' roses i bilens cd-spelare. Paradise city.
Hon skrattar högt.
Överallt.
Hela tiden.

lördag 14 november 2009

318

Han har fått mej att lyfta på huvet och se. Jag räknade gatstenar innan honom, undvek skarvarna mellan plattorna, mellan hundbajset och tuggummifläckarna. Det som flög, det flög. Det var stora fåglar. Små. Mittemellan.

Nu delar vi liggunderlag i gräset. Vi har kaffe i termosen och smörgåsar med korv och fortfarande det där stela runt ögonen man får när man stigit upp för tidigt.
-Bivråk, säjer han och lämnar över kikaren till mej. Jag tycker om det mjuka i hans röst när han säjer: Och fiskgjuse, fjällvråk.
Jag ser ännu inte skillnaden mellan blå och brun kärrhök. Jag har svårt att bestämma lätena. Är det kvi-kvi eller tjirp-tjirp. Det är inte viktigt. Här ligger vi. Bland hundra andra, som sticker upp sina huven snabbt och ner igen likt surikater på Etoshaslätten.

Det är vi, nu och himlen och västanvinden och fåglarna som jättars slungade papperstussar. Det är ögonblicket som vrider sej runt sin egen axel och en bön om att det aldrig ska ta slut.