måndag 7 september 2015

Snidare

Det är som om nån annan täljer dej. Som om du för länge sen förlagt ditt stämjärn och din skölp. Eller som om du inte bryr dej. Och som om nån annan fått syn på verktygen, tagit upp dom och nu går tillväga tålmodigt, noggrant. Med en plan. Och med en ömsinthet som du känner vid varje spånslinga som faller till golvet. Och du är ibland tacksam, tacksam för att nån vill nåt med dej, ser formen under alla lager av bortförklaringar och alltför långa nätter. Tacksam för uppmärksamheten. Men ibland vill du bara vara ifred för det där pågåendet, det som sker med en sån hänsyn och i en sån andakt. Ett motstånd på mycket låg frekvens. Det är då du vänder dej in mot tapeten, följer mönsterslingan med pekfingret, koncentrerar dej på den del av dej som ännu så länge är oskulpterad.

tisdag 1 september 2015

September

En liten förskjutning av perspektivet. Det är inte mycket. Du måste tänka så. Det är bara handen som darrar i en hundradels sekund. Det är ögonblicket mellan Bolt och Gatlin. Det är verkligheten som måste stämmas upp ett halvt tonsteg. Det är färgerna som måste sluta rinna sidledes ur tillvaron med det där skvalpande ljudet, ett törstigt barn som dricker mjölk ur ett alltför stort glas.

Du är inte stilla. Det är den nionde månadens första dag och du rör dej, men inte fort. Det är riktningen som är av betydelse, inte hastigheten, inte längre. Ett litet förtätat fält av möjligheter på ditt köksgolv, där du alltjämt står, visserligen stödd på ett knä, men ändå. Du har inte fallit. Och att betrakta omgivningen snett underifrån är stärkande. Det finns luckor, men du överlämnar dom åt andra att fylla i.

Det är tyst, en vit tystnad. Ögonblicket innan stråken läggs an mot strängen. Den kollektiva inandningen.
Det är som om nåt väntar. Som om nån väntar, gnider sina händer, väntar.