onsdag 24 mars 2010

Humoralpatologi

Vi fann varann där under seminarierna i den inledande kursen i idéhistoria. Det som var tänkt som en skojig inledning, nåt som kunde få oss upp ur den ständiga dvalan, bakfyllan, röksuget eller vad det nu var som hindrade oss från att ägna oss åt det vi egentligen var där för, blev vi besatta av. Humoralpatologi. Gul galla, svart galla, slem och blod. Sökandet efter jämvikt.
Normaltillståndet.

Våra axlar skakade i takt. Dina piercingar klickade. Jag hade aldrig sett nån så perforerad som du. Du hade svårt att uttala vissa ord, jag trodde att det berodde på staven mitt i din tunga, men förstod sen att det hade mer att göra med den kluvna gom du föddes med. Den du såg, inte vi, om du inte förde det på tal. Vilket du gjorde.
Den du stack igenom med jämna mellanrum. Ett slags hämnd.

Vi satt på GK på kvällen, du hade rökt på och pratade ännu otydligare, du hade satt in en självlysande Spiky Sphere i tungan. Jag höll mej till öl, men du ville inte späda ut ditt tillstånd.
-Vad säjer du, sa du och nickade mot kursens nymfoman, sangviniker, eller. Borde botas med kalla bad.
-Vad är vi, sa jag, så nöjd med din värme, ett lår mot mitt, en armbåge i mitt mjuka, mellan revben och midja.
Dina ögon var röda.
-Flegma för mej, melankoli för dej.
Och sen skrattade vi. Och blev ombedda att gå. Dej fick dom bära ut, du var vacker där du låg i deras svällande armar och höll ett inspirerande föredrag om Galenos teorier.
Vi fick gå till Lottas krog sen, för på GK kom vi aldrig in igen.

Jag har lämnat så många. Och blivit lämnad av fler. Du slutade gå på föreläsningarna mot slutet, jag tror att du blev uttråkad av dom stålhårda logikerna. Du tog ett jobb på Vasaskolan, men jag tror inte att du skötte det. Vi sågs nångång, men jag tappade intresset för humoralpatologin. Och kände mej därmed som en svikare. Du drev det för långt. Massage, urindrivande medel, åderlåtning. Cannabis och stansad hud.
Jag såg dej i Köpenhamn sen, flera år efteråt, på Det Ukendtes, du jobbade där och jag blev glad, men jag gav mej aldrig tillkänna.
Jag tror att du botade din flegmatism till sist.

tisdag 23 mars 2010

Bröd

Hon är som bäst när hon gör nåt. I vila känner hon sej som en klump modellera, så använd och utsmetad att den inte kommer upp ur lådan mer. Det är annorlunda när hon knyter förklädet bakom ryggen, när hon ställer ner mjölpåsen på diskbänken. Puff, puff. Hon använder inga mått. Och armarna, som två bokstammar, blanka, med hårt skinn. Hon ser nästan inget längre, men känner sej fram. Vädrar, snusar.
Formar brödkakor på plåten, hon får plats med åtta avlånga, maximalt använt utrymme. På spisvredet har hon fäst en liten pärla vid tvåhundrafemti grader, för att hon ska kunna veta vad den rätta temperaturen är. Och hon har ett annat vred som stänger av ugnen efter tre timmar om hon skulle glömma det. Plattorna på spisen far hon över med sina händer, breda, platta smednävar.

Hon får tidningen på kassett. En notis handlade om att det som får män att tända som mest är doften av nybakt bröd. Hon spolade tillbaka flera gånger. Hon har sex barn, så det stämmer kanske. Bröd som afrodisiakum. För henne är det nåt annat. Från djupet av det som är hon, från magen, från det grovt malda mjölet som vägrade jäsa under kriget, till sextitalets lättsinniga vetemjöl special. Brödet som nödvändighet. Från mänskorna som gick ut på sädesfälten i Mesopotamien till dom unga pojkarna som berättar så kärleksfullt om surdegar. Bröd, en akt av kärlek för den som inte slösar med ord.
En nybakt tekaka med ost och smör, ett glas kall kärnmjölk.

måndag 22 mars 2010

Stari Most

Hennes ena vägg är kal sånär som på ett foto. Gulnat, som bilderna jag tog med min första kamera, en Kodak Instamatic med vändbara lösa blixtkuber.
-Det är det enda jag fick med mej, säjer Aida och nickar mot kortet. När vi sprang över bron tappade jag allt, utom det.
En mamma, en pappa, tre pottklippta barn, ett med en glugg ifram. Kunde ha hetat Svensson, kunde ha hetat Dupont, kanske Braun. Råkar heta Bilajbegovic. Hon är den enda kvar. Knappt fyra timmar efter att hon halkat över den vita marmorn, fötterna som glömt stödstenarna, sprängde dom bron.

Pojkarna i Mostar hoppade från det högsta brospannet rakt ner i Neretva, återvände till ytan med stenar från botten. Ett mandomsprov. Aida hoppade också, tjugu meter rakt ner, men i skydd av mörkret. Hon ville bara se om hon kunde. Sån är hon.

Bron är uppbyggd igen. Hon vill aldrig åka tillbaka. Inte åka nånstans. När vi var tvungna att ta hennes katt till Blå Stjärnan slöt hon sina ögon när femmans spårvagn tog oss över Göta älv. Och på vägen tillbaka. Men hon har valt en lägenhet från vilken hon kan se stans bägge stora broar. Och när hon väljer filmer handlar dom om Madison county eller Kwai. Hon verkar inte tänka på det själv. Jag kanske lägger för stor vikt vid det. Men jag har varit i Mostar. Kulhålen i väggarna på katedralen är kvar och stan är delad nu, i små enklaver. På var sin sida av bron. Jag sprang den, fram och tillbaka tills jag blev trött, för Aidas skull, för min, för allas skull. För oss som blundade.
För oss som glömt.

torsdag 18 mars 2010

Passion

Den är sinnebilden för den anspända västerländska civilisationen. Från sockerkaksbottnen som är smaksatt med Grand Marnier, till en curd gjord på banan och sen höljd i, varsamt som man lägger täcket över en ung brud; passionsfruktsmousse.
Hon biter sej i läppen.
En solgul spegel. Kiwi, passionsfrukt, physalis, och jordgubbar med chokladspiraler. Ett bakverkens förenta nationer.

Hon biter sej i läppen igen. Den här gången följer en stor skinnflik med. Den sortens bakverk man kan äta, utan att märka att man är mätt. Förrän alldeles för sent. Helmut Lotti på radion. Här inne varmt, smeksamt. Utanför. Nä. Dit vill hon inte se. Dom har målat om Scandinavium. Silvergrått. Helt tappat sin stil. Och nu pratar man om att riva delar av den. Tårtan. Trehundratrettifem kronor. Det är frågan om det inte är värt det.

Hon försöker se ut som en anhörig till en jubilar, inte alltför anspråksfullt, inte sjuttifem eller så, men kanske förtifem. Min man, tänker hon, min man fyller år på fredag, han är en riktig gottegris. Hon vill inte att expediten ska tro att hon ska äta allting själv. Hon är smal och vacker, expediten, hur kan man vara det om man jobbar här. Jag litar bara på tjocka män. Vem sa det? Var det Göring? Eller sa han det där med den osäkrade pistolen, kanske. När jag hör ordet. Ja. Vad var det för ord? Inte tårta. Han var rätt satt. Och i dom där operettuniformerna han lät sy upp. Han gillade nog tårta. Och opium.

Sen ser hon sej själv i spegeln bakom disken, så hängig, så lysten, så olik huldran som packar ner smörgåsar och bakelser och tar betalt. Mun som rosen på en prinsesstårta. Hon själv så, så ovärdig. Hon ger nummerlappen till den som står bakom henne i kön och snubblar ut på Södra vägen, det följer henne hela vägen hem till Getebergsäng. I takt med hennes klackar, det är nåt, hon vet inte, skam blandad med stolthet.
Hon kom undan.
Men det var nära, mycket nära.

onsdag 17 mars 2010

Lá Fhéile Pádraig

Allt är grönt. Som att leva under vatten. Ölen grön, kläderna gröna, små leprechauns som ingen ser, alla ser, under borden. Dricker ur dom sista slattarna.
Nyps.
En fiol, ett dragspel, smaragdfärgad zydecopunk.
Din ärgiga tunga, du trycker in den i min mun, du smakar mentolcigarretter och bittra limekarameller. Bartendern har olivgröna naglar och skor med stora spännen. Vi snurrar till tonerna, runt, runt, ramlar. Jag ger efter. Idag är jag en murgröneranka kring din hals, imorron bitti vaknar vi i en eftergrön ånger, men det hör till, dan efter St Patricks är den stora ruelsens dag, man kryper hem, ber om ursäkt, spyr sej ner till gallan, ber om ursäkt igen. Och man blir förlåten, uppdragen ur rännstenen, torkad om munnen med överblivna klövermönstrade servetter från igår.

Han drev ormarna från vårt land. Och la på oss kristendomen istället. Man kan tycka att det var ett byte som man hade behövt fundera lite på.

Vi sjunger på vägen hem. Skrålar, varje mänska vi möter är en förlorad vän, lamporna speglar sej i Liffeys lövgrodeblänk, du fnittrar åt nyanserna i mitt hår, gröna kondomer på ditt nattduksbord, vi är för fulla, alldeles för fulla, vi delar ditt sista godis istället för att knulla.
Du somnar, jag går Ha'penny hem, fortfarande berusad. Spottar i handfatet, det är grönt där dom andra spottat. Inga ormar på Irland, tänker jag, innan jag sover, här finns inga ormar.

måndag 15 mars 2010

A girl called Johnny

Allt vi delar är det vi en gång delade. Jag kan inte säja det tydligare än så. Det är som att öppna dörren till jordkällaren efter vintern, som att trädens rötter förseglat ingången. Som att man stör.
Vi delar upp tiden, jag är vaken på dan, du på natten. Vi träffas en liten stund i sängen under hundvakten, dina tår kalla som hos ett lik. Jag står upp som Lasarus på morronen, du sover, drömmer, snyftar. Jag ställer in en tallrik mat till dej i mikron. Du skriver lappar. Gul överstrykningspenna, grön, rosa. Blå. Som lockrop från åttitalet, när vi sov tillsammans, föll tillsammans, överallt, och ingenstans, vi delade lurar till freestylen, och Mike Scott sjöng oss till sömns, till vaka.

Vi blev vuxna. Du klippte av dej hästsvansen. Jag började klä mej i beige.

Din rygg vid datorn, blåsken. Jag ser inte vad det är du hukar över. Hörlurar som flätkringlor runt öronen. Bootlegget från Glastonbury kanske. Högljudd porr. Jag vet inte. Precis som jag stannar två decimeter från din rygg, med handen i midjehöjd, som för att klappa dej på skuldran, säja Kom och lägg dej nu. Två decimeter som tänjer sej, kränger och jag som går för att kissa istället. Aska och sand, sand och aska.

torsdag 11 mars 2010

Turdus merula

Med tön försvinner koltrastarna. Det vet hon, men blir ändå gråtfärdig. Dom har känts som hennes, kanske inte vänner, men förbundna under vintern, hanen i bläck och tamarind, honan i diskretare pigment men med en oändligt klok blick.
Alla äpplen hon lagt ut. Till en början könlösa Golden delicious, sen allt mer omsorgsfullt valda Ingrid marie, eller Elise. Hon har räddat koltrastarna. Nu kommer måsarna med den första sydvästan som luktar tång, saltängar.
Och trastparet ger sej av, en morron är dom inte längre där, trots fyra prydligt uppskurna Aroma.

Hon väntar en vecka. Sen askar hon i det ena äpplet, som flutit ut över fönsterbrädan. Askar, fimpar. Övergiven. Trastarna har bytt balkongen mot en fläderbuske i skogskanten. Hon kunde ha skyddat dom här. Hon kunde ha gjort allt. Hon skulle så gärna ha velat se deras ungar.
Nu hänger blåmesarna i tjattrande klasar på fröautomaten, helt utan koltrastarnas värdighet. Hon ska ta ner den. Tål inte skränet. Hon ska vänta här och hoppas på ytterligare en sträng vinter.

måndag 8 mars 2010

10.67

Du säjer: Ta mej tillbaka.
Jag kan inte ge dej tillbaka. Du får göra det själv.
Då önskade jag mej allt. Nu har jag allt. Men om alltihop skulle tas ifrån mej i nästa ögonblick skulle det vara helt i sin ordning. Jag vill inte tyngas med onödig packning så här i nerförsbacken. När jag går ska jag göra det på lätta fötter, med tidvattentabellen närmast hjärtat. Du är det tyngsta jag vet. Du är färskvattentankarna jag blåste för att kunna nå ytan.

Jag hade glömt dej. Det är kanske att ljuga. Jag hade börjat att glömma dej och det gjorde mej gott. Bröt arm med grannarna, drack Blutsaft, satt på verandan i solen som en konvalescent. Började gå ner till havet igen, mjölkvita kvällar, när sikten inte var så god. Började komma på vänskaplig fot med horisonten igen och allt som väntar där bakom.

Vissa mänskor känns igen på stegen dom tar, lukten ur deras porer, sättet att andas på. Du hade ändrat allt. Först när du vände den spruckna blomkrukan för att komma åt nyckeln kände jag igen dej. Jag ville gömma mej under sängen. Du hade nog hittat mej. Jag bjöd dej på rester från gårdagens middag, jag räknade gångerna du tackade mej för maten. Fyra gånger. Du strök mej över kinden. Fyra gånger tackade du. Sen sa du: Ta mej tillbaka.
Det hade varit bättre om du hade slagit mej.
Mycket bättre.

Du får ge tillbaka dej själv. Du var uppbrottssignalen. Jag lovade att ge dej besked senare idag, nu går jag, genom gnisslande timotej, ner mot vattnet, tidvattentabellen slår i samma takt som mitt hjärta.
Jag går nu.
Nu.

torsdag 4 mars 2010

10.63

Som regel simmar jag motströms. Jag tar avstamp i det. Friktion som en nödvändighet. En förutsättning. Därför kan jag ibland unna mej lyxen i att flyta med, inte för länge, inte så att det blir en vana, men. En aning. Att släppa taget. Som lagom hårt vispad grädde. En middag. Ett bröllop. En bussresa till tulpanerna i Keukenhof. Ett motvilligt utträde ur joggingbyxorna, ett inträde i ylledräkten, i blusarna med stärkt valenciennespets. Allt är lättare att förklara, försvara om man är snyggt klädd. Det är som om dom flesta mänskor kapitulerar inför en liten vintage Louis Vuitton.
Al-Quaida borde alla bära Ermenegildo Zegna.

Jag går till garderoben som om den rymde vårt allra sista stabsmöte innan anfallet.

Den som ett par timmar senare går ut i världen är inte jag. Det är. Nej, det vet jag inte. Hon har inte tagit med sej nåt av mej. Hon går andra gator fram och tillbaka. Hon ler, det gör aldrig jag. Jag minns inte vad hon gör mer än att le. Hon har en uniform, underkläder som älvor, tyg som vävts i Marocko. Hon har ögon som kostat henne sömnlösa nätter. Hon har inte haft roligt, det ser jag på hur hon går in genom dörren.

Hon blir jag igen, med mjuka byxor, teven, ett glas. Gratulerar henne, mej till ett lyckat återtåg.

onsdag 3 mars 2010

10.62

På bilderna från examen som hänger ovanför hans huvud är han inte helt olik Knellers porträtt av Newton. Det är nåt med håret och munnen, giporna som två skarpa snedstreck.
Håret är kortare, glesare nu. Men det flyter fortfarande runt hans ansikte, som dun, mjukt, lätt.

Gravitation är den av naturlagarna som bara attraherar. Smörgåsen med sovelsidan neråt, äpplet. I sat in a contemplative mood, sa Newton. Satt i tankar och hörde äpplet falla, enligt Stukeley, men jag tror inte på det. Stukeley, alltför insmickrande, en andra klassens arkeolog, förälskad i Newton, skulle jag tro. En stor man med en liten man i släptåg. Som det alltid har varit. Sherlock med Watson, Axl och Slash, Fredrik och Sven-Otto.

Han har varit vänlig och kalligraferat Newtons formulering av tyngdkraften på ett gräddigt papper. Det hade han inte behövt. Nu stryker han över G:et, gravitationens konstant, bläcket flyter ut en aning under tummen.
-Det är det elegantaste jag vet, säjer han till slut, jag famlar efter papperet men han är ovillig att ge det till mej, att massor påverkar varann med hjälp av sin storlek.
Jag sitter tyst.
Det är inte ofta man träffar en broder i anden. Ett ögonblick man inte får förstöra med ens en harkling. Inte förstöra med att tänka nåt om Einsteins mer korrekta och definitiva lag. Einstein är ädelgasen i dessa sammanhang, det är Newton som har lödigheten hos en sällsynt och därför dyrbar metall.

Vi finner varandras innersta och vi sitter trygga i det. Rent. Enkelt. Andra får söka gravitonen, får jaga partiklar mellan Geneves flygplats och Jurabergen.
Vi sitter här, mitt i centrum, sitter.
Underkastade gamla lagar.

tisdag 2 mars 2010

10.61

Inatt drömde jag igen.
Nobelfest, fast i Frölunda kulturhus, jag i vita pumps och trasiga chokladbruna nylonstrumpor. Dunis Ashantiduk. Herman Lindqvist i ilsket blått till bordet och jag hade varken gått på det förberedande mötet eller svarat på inbjudan. Allt var glömt, allt var förlåtet. Philip Seymour Hoffman på min andra sida. Jag ville kyssa honom, fast jag var gift. Kyssa hans ansikte, prata om filmen State&Main. Nåt viktigt i den, nåt jag upptäckt, som jag var ensam om att se. Och viktigt för honom att förstå.
Så viktigt att det var nödvändigt att kyssa honom.

Sen på en båt, vi gick uppför floden, trögt vatten, kanske Njemen, slätterna i brand runtomkring oss och Herman sa att av den dryga halvmiljon franska soldater Napoleon tog till Ryssland kom bara tjugutvåtusen hem igen. Jag hade den blå kavajen över mina axlar. Givenchy pour homme blandat med diesel och damm. Vi såg plundrande kosacker, vi såg alla slag samtidigt, blå och röda tennsoldater uppställda på höjder, vi var Gulliver, dom lilliputtarna, men det var vi som darrade och grät.
Grät över Borodino. Över att skeppsklockan slog åtta glas.
Jag räckte Herman kavajen, han sa att nu väntar bara vintern och bad mej ta på den igen.

måndag 1 mars 2010

10.60

För skicklighet och ansvarskänsla. Han har köpt en svart kostym. Den gamla har hängt med sen mitten på 70-talet, han köpte den på Bolinders i Vara, samma dag som Torbjörn Fälldin la fram sin regeringsförklaring. Nu finns affären inte kvar längre. Men kostymen är som ny. Det är han själv som förändrats, kroknat, bulnat. Och axlarna hänger som vetemjölspåsar.

Så, Skövde en halv dag, medan Göransson tar emot mjölkbilen, en kostym på rea i en affär som kan ha hetat Brottarna. Men ingen lila slips som expediten föreslog. Hans blå med små kronor på duger och han ska ju ta emot medaljen ur majestätets hand. För skicklighet och ansvarskänsla. Tjugutre års prickfri mjölkning. Det är nåt, tänker han när han byter om till overall och keps, det är verkligen nåt. Det är det. Medaljen har ett gröngult band, och en ko i relief. Hur många tusen miljoner liter kan det bli. Han önskar att han hållit räkningen. Men medaljen ska med honom ner i jorden, det har han redan skrivit i sitt Vita arkiv.
Fast då vill han bära sin gamla kostym.