Passion

Den är sinnebilden för den anspända västerländska civilisationen. Från sockerkaksbottnen som är smaksatt med Grand Marnier, till en curd gjord på banan och sen höljd i, varsamt som man lägger täcket över en ung brud; passionsfruktsmousse.
Hon biter sej i läppen.
En solgul spegel. Kiwi, passionsfrukt, physalis, och jordgubbar med chokladspiraler. Ett bakverkens förenta nationer.

Hon biter sej i läppen igen. Den här gången följer en stor skinnflik med. Den sortens bakverk man kan äta, utan att märka att man är mätt. Förrän alldeles för sent. Helmut Lotti på radion. Här inne varmt, smeksamt. Utanför. Nä. Dit vill hon inte se. Dom har målat om Scandinavium. Silvergrått. Helt tappat sin stil. Och nu pratar man om att riva delar av den. Tårtan. Trehundratrettifem kronor. Det är frågan om det inte är värt det.

Hon försöker se ut som en anhörig till en jubilar, inte alltför anspråksfullt, inte sjuttifem eller så, men kanske förtifem. Min man, tänker hon, min man fyller år på fredag, han är en riktig gottegris. Hon vill inte att expediten ska tro att hon ska äta allting själv. Hon är smal och vacker, expediten, hur kan man vara det om man jobbar här. Jag litar bara på tjocka män. Vem sa det? Var det Göring? Eller sa han det där med den osäkrade pistolen, kanske. När jag hör ordet. Ja. Vad var det för ord? Inte tårta. Han var rätt satt. Och i dom där operettuniformerna han lät sy upp. Han gillade nog tårta. Och opium.

Sen ser hon sej själv i spegeln bakom disken, så hängig, så lysten, så olik huldran som packar ner smörgåsar och bakelser och tar betalt. Mun som rosen på en prinsesstårta. Hon själv så, så ovärdig. Hon ger nummerlappen till den som står bakom henne i kön och snubblar ut på Södra vägen, det följer henne hela vägen hem till Getebergsäng. I takt med hennes klackar, det är nåt, hon vet inte, skam blandad med stolthet.
Hon kom undan.
Men det var nära, mycket nära.