Som regel simmar jag motströms. Jag tar avstamp i det. Friktion som en nödvändighet. En förutsättning. Därför kan jag ibland unna mej lyxen i att flyta med, inte för länge, inte så att det blir en vana, men. En aning. Att släppa taget. Som lagom hårt vispad grädde. En middag. Ett bröllop. En bussresa till tulpanerna i Keukenhof. Ett motvilligt utträde ur joggingbyxorna, ett inträde i ylledräkten, i blusarna med stärkt valenciennespets. Allt är lättare att förklara, försvara om man är snyggt klädd. Det är som om dom flesta mänskor kapitulerar inför en liten vintage Louis Vuitton.
Al-Quaida borde alla bära Ermenegildo Zegna.
Jag går till garderoben som om den rymde vårt allra sista stabsmöte innan anfallet.
Den som ett par timmar senare går ut i världen är inte jag. Det är. Nej, det vet jag inte. Hon har inte tagit med sej nåt av mej. Hon går andra gator fram och tillbaka. Hon ler, det gör aldrig jag. Jag minns inte vad hon gör mer än att le. Hon har en uniform, underkläder som älvor, tyg som vävts i Marocko. Hon har ögon som kostat henne sömnlösa nätter. Hon har inte haft roligt, det ser jag på hur hon går in genom dörren.
Hon blir jag igen, med mjuka byxor, teven, ett glas. Gratulerar henne, mej till ett lyckat återtåg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Den här texten tyckte jag innehöll så mycket sorg att jag nästan grät.
SvaraRaderaDet tyckte inte jag.
SvaraRaderaTycker jag känner igen mig, i det du beskriver. Mycket sitter konstigt nog i kläderna, hur man känner sig och hur man blir bemött. Och känns som att man spelar teater, ofta.
SvaraRaderaVet inte om jag förstår vare sig razahas eller marmorias kommentarer. Fast det spelar ingen roll :-).
Det där att gå ut och känna sig som någon annan - där hamnar jag titt som tätt ;) Bra som vanligt! (Tjatig jag låter ;))
SvaraRadera