fredag 25 juni 2010

Gå dit, gå dit nu

Det kunde vara Laxå, det kunde vara Flen, Töreboda, det kunde vara Bleekers Canyon. Sömnigt på vintern, sömnigt på sommaren, du är en av byns skönheter som åkte långt bort med ditt blåa hjärta och du återvände för det gör ni alltid, alltid, liksom skavda i kanterna, med ett annat slags skönhet. En som alla har råd med.

Järnvägsbommar som inte ringer särskilt ofta. Det är det ingen annan som gör heller.

Du hyr övervåningen i ett hus av eternit, du har en balkong där din mamma ställt en kruka med mårbackapelargoner, hänglobelia och murgröna från trädgården hemma. Där dricker du, minns, glömmer och dricker. Finner och uppfinner nya minnen. En och annan gör sej ärende uppför trapporna, det kan vara en spik som ska slås i, dom slår spikar i dej liksom på köpet. Du är tacksam för den smärta du blir tillfogad, för utan den skulle du inte känna nåt alls. Du är tacksam för uppmärksamheten. Du har lärt dej. Och du säjer till dej själv att det kunde vara mycket värre. Det säjer din mamma med.

Du sitter på balkongen ända in i oktober. Du ser grannens barn växa upp, ena dan på cykel med stödhjul, den andra dan hemsmygande på natten med lusten kvar i kläderna. Ibland är du med i lokaltidningen, i tillbakablickar, stans Lucia för tjugu år sen, miss Jordgubbe 1987. Runda kinder, tom blick, du stoppar dej själv i papperskorgen. Det kunde vara värre, säjer du en gång till, det kunde vara mycket värre.

tisdag 1 juni 2010

Di-da-ditt-di-da-ditt

Jag är inte riktigt säker på var du är just nu. Korrigering: Jag har inte en aning. Jag ligger i sängen vi en gång delade, på golvet vi en gång delade, i soffan. Med benen uppåt som vi brukade. Dina svaga signaler. Du kunde morsealfabetet, du hade lärt dej av min far. Di-da-ditt. Dina ögon, dina knogar i mörkret, som sprit, på morronen regn.
Du i en trashanksarmé av maoister vid Koromandelkusten, enkla bensinbomber i tobaksfälten, du som pratar med högkvarteret, di-datt, di-datt, datt-datt-di-da-datt, på en gammal Creed. Och ibland, ut i tomma luften, sänder du våra namn, du hoppas att jag ligger där på sängen med alla sinnen öppna, och du lägger till att du vill kyssa mej.
Du har rätt. Jag är här. Som du vet. Som du alltid vetat.

Du längtade bort. Jag delade inte den längtan. Vi delade allt utom det. Jag kunde inte lämna mina böcker, mina hundar, mina vänner. Vi bråkade aldrig om det, du förstod och jag förstod. Du skulle gå och jag skulle stanna här.

Du klipper gräset på Pepperdines campus, hela dagarna i solen, studentskorna blir yngre för vart år, yngre och mer oåtkomliga, du sitter i hörnet på en diner och knackar långsamt mot bordet medan du väntar på din tredje öl. Ditt-di-ditt, da-da. Ditt.

Jag har slutat se ner mot vägen på kvällarna. Pappa är på andra sidan järnvägsbron, i en grav på kyrkogården, hans namn med bokstäver. Jag fick inte skriva i morsekod för kyrkorådet. Du kommer inte tillbaka. Men nätter som den här, när det inte blir riktigt mörkt, när luften är hög, stjärnklar, ett nästan ohörbart di-da-ditt.