tisdag 1 juni 2010

Di-da-ditt-di-da-ditt

Jag är inte riktigt säker på var du är just nu. Korrigering: Jag har inte en aning. Jag ligger i sängen vi en gång delade, på golvet vi en gång delade, i soffan. Med benen uppåt som vi brukade. Dina svaga signaler. Du kunde morsealfabetet, du hade lärt dej av min far. Di-da-ditt. Dina ögon, dina knogar i mörkret, som sprit, på morronen regn.
Du i en trashanksarmé av maoister vid Koromandelkusten, enkla bensinbomber i tobaksfälten, du som pratar med högkvarteret, di-datt, di-datt, datt-datt-di-da-datt, på en gammal Creed. Och ibland, ut i tomma luften, sänder du våra namn, du hoppas att jag ligger där på sängen med alla sinnen öppna, och du lägger till att du vill kyssa mej.
Du har rätt. Jag är här. Som du vet. Som du alltid vetat.

Du längtade bort. Jag delade inte den längtan. Vi delade allt utom det. Jag kunde inte lämna mina böcker, mina hundar, mina vänner. Vi bråkade aldrig om det, du förstod och jag förstod. Du skulle gå och jag skulle stanna här.

Du klipper gräset på Pepperdines campus, hela dagarna i solen, studentskorna blir yngre för vart år, yngre och mer oåtkomliga, du sitter i hörnet på en diner och knackar långsamt mot bordet medan du väntar på din tredje öl. Ditt-di-ditt, da-da. Ditt.

Jag har slutat se ner mot vägen på kvällarna. Pappa är på andra sidan järnvägsbron, i en grav på kyrkogården, hans namn med bokstäver. Jag fick inte skriva i morsekod för kyrkorådet. Du kommer inte tillbaka. Men nätter som den här, när det inte blir riktigt mörkt, när luften är hög, stjärnklar, ett nästan ohörbart di-da-ditt.

8 kommentarer:

  1. Fint skrivet om längtan och om människor som trots kärleken inte passar ihop.
    Inte redo att kompromissa.

    SvaraRadera
  2. Dumma kyrkoråd. Vacker text, riktigt sorgsen.

    SvaraRadera
  3. Mycket vacker text som uttrycker enorm längtan

    SvaraRadera
  4. Hej, glad att läsa igen..:-) Kikar nedåt hos dig, ryser återigen av klockrenheten. Särskilt tagen av regnkungen, bitterhjärtan, kråkguld och kopparmåne... hur det alltid, alltid finns så mycket under ytan som bara anas. Så rikt och stramt på en gång, hur det nu går till.

    SvaraRadera