tisdag 24 september 2013

Fisherman's blues

På andra sida bukten en hund som badar. Badar som en mänska skulle göra, smakar på vattnet, simmar med långa, lugna tag. Ingen i närheten. Ett litet, anrikat svall efter. Tjugu minuters försjunkenhet. Fåglarna har sträckt söderut. Du ska inte följa efter, inte i år. I år stannar du, brottas med tristessen, rastlösheten. Brottas med ängeln. Egendomligt tungt står du bland musselskalen, rensköljd, nykter. Ögonen smala som horisonten och det är dit du riktar blicken, det är den som håller dej nu.
Det finns inget vackert med den här platsen, ruttnande tång i drivor, polska mjölkpaket. Här lägger ingen till. Det passar dej. Du är förvisad hit, om du förblir främmande här rör dej inte. Du har horisonten, du har hunden på andra sidan bukten som står på graniten och skakar vattnet ur pälsen. Du är han. Ni är varann. En häftig längtan som griper dej, en stunds stillhet och sen går du vidare, kung över musselskalen som krasar i blått, i grått, i pärlemor under dej.

onsdag 18 september 2013

Det är ditt nu.

Du bestämde dej för fyratusen nätter sen. Nu är marken under dej som ny; du har aldrig sett den förut, inte på det här viset, blå jord i strimmor, fjolårsgräs, ärttörne. En tröst. Ja, definitivt en tröst. Dom vackra grindarna, gryningen som kommer in mellan spjälorna, ränder av skiffer och korall. Skälvningen. En första fågel. Då ska du inte längre vara inom hörhåll. Då är du gömd inuti en total, självförbrännande punkt av koncentration. Dedekinds postulat om linjär komprimering. Att oändligheten kan man finna var som helst i en talserie. Ungefär. Du har alltid tyckt om tanken och du tillhör den nu. Du färdas lugnt i talserien, i oändligheten. Och det är gott, kamrat, tro mej, det är gott.

lördag 14 september 2013

När inget annat hjälper

När du har nått ända fram. Du skulle säja ända ner. Det är exakt det, den skeva, dallrande skillnaden. När du inte finner nåt nöje i det som du annars är beroende av: ett varmt bad, den särskilda vinkeln av solljus över is en eftermiddag i februari. När du vill gå det blyklädda tåget som är lastat med strontium nitti till mötes, vidöppen, i ett klargrönt rus. Lägg dej ner ovanpå lakanet. Leta efter den lilla punkten av ljus. Dra dunsovsäcken över huvet. Åkalla ditt dåliga humör. Du är inte viktig för nån annan, du har inte lösningen, du är ensam. Du har ingen. Just därför, syster.
Just därför.

fredag 13 september 2013

Du skickar

Äppelkvällarna är här, trevande rök från vedpannorna i villakvarteret där jag bor, en och annan dröjer sej kvar över utegrillarna, men hösten är här, det kan fortfarande värma på ryggen mitt på dan, men på morronen och kvällen, is i luften, skarpt, nådlöst. Jag flyger. För nu börjar du höra av dej igen. Dina hälsningar i brevlådan, där annars bara Populär vetenskap och tvestjärtar hamnar, vykort med alldeles för många utropstecken, jag läser mellan raderna, jag tror att du är okej, jag hoppas det. Kungliga motiv. Sultanatet i Brunei, Tonga, en nyfödd tredje tronföljare i Storbritannien, en gång en frenetiskt skidande Mette-Marit. Närmare än så kommer du inte. Det är för tidigt. Men jag glädjer mej åt paraden av monarker, jag fäster vartenda ett på mitt kylskåp. Det är inte många som kommer hit, men alla stannar och tillber kylskåpsdörren. Och ser mej sedan med en annan blick. Jag låter det vara. Jag förklarar inget. Det här är vårt, den tunna tråd med vilken vi är fästa vid varann, det skulle ingen annan förstå. Med katten i hälarna, gången till brevlådan känns alltid som en nerförsbacke, emiren av Ras al-Khaimah, med orubblig blick och en guldstav i handen. Jag i en piruett, om jag vrider mej lite fortare följer kanske världen efter.

onsdag 11 september 2013

Här ska inget hända mer

Han har kommit hit, nu, efter en lång tid. Han kan se tillbaka på den tiden, som ett krig, som en anspänning. Han har funnit ett slags lugn, vi kan kalla det ett lugn, bakom nervositeten; en punkt av obesvärat lugn. I ett grått hus av eternit. Hungern i medmänskornas ansikten vänder han bort sitt eget inför. Han kan inte mätta nån längre. Han går förbi dom stora känslorna, kärleken, passionen, det vita hatet. Han vänder sej in mot förnöjsamheten, känslan efter att, lutad mot en grindstolpe, ha tömt sina skor på grus. Han har en bit kvar tills han kan se på sej själv och säja: där går en verkligt fri man. Men nu vet han vart han ska och det är gott. Han går barfota till långt in i oktober. Han saknar inget och ingen. Om nån saknar honom vet han inte och han föredrar att inget veta. Den lilla resten av grymhet, som en flagad bit exklusiv choklad, vispad tjockgrädde mot underläppen i en skälvning, nästan erotisk. En kvinna på alla fyra framför honom, nej, inte längre. Han är på knä själv. Han ska leva så. När han går till sängs gör han det med några änglar från den stora svarta tystnaden, all oskuld han har kvar bortkastad på dom. Dom läser honom som en öppen bok.
En dag av bugningar framför honom. Som Pachomios, dom allmosor du ger ska du tacka för. I ett grått hus av eternit, en klangbild, ännu inte helt ren, han i fönstret, det är redan morron.

måndag 9 september 2013

I bilen, ensam

Nånstans mellan Jung och evigheten. E20, trög, mattsvart som glömskan, en enstaka skylt, Doggy vid Vårgårda, Asko Cylinda, pissgula dubbelbågar med ojämna mellanrum. Vid Vedum växer olika sorters granar, hon har hört det av den förre chefen vid plantskolan, han planterade frön på sjuttitalet, frön som kom i stora säckar, han visste inte vad det var, men han satte ner dom i jorden ändå. Han har flyttat sen länge, driver ett café vid Kullens fyr, han kommer aldrig hit, hon undrar varför, det borde vara nåt som drar honom hit, nåt han fortfarande är bunden till. Skogen egendomlig, främmande här, men lustfylld. Som en saga med ett inte helt lyckligt slut. Plantskolan är nerlagd nu. Växthusen står kvar, trasiga rymdfarkoster, mjölkvitt ljus, baracker. Nån som väntar, nån som dröjer sej kvar. Hus på slätten, en lampa tänd i fönstren mot vägen, som en hälsning, ett tecken. Allt längre mellan ljusen för varje resa, fler hus som övergivits, på stereon en ung röst som sjunger att hon är lyckligare nu, ja, kanske det, kanske lyckligare, kanske tvärtom, det är vackert hursomhelst, hon väljer att tro på det. Bakom ratten, en natt som den här, inget som börjar, inget som slutar, ett sömnigt natteko, en flod, en ström.

(Jung: ett samhälle vid E20. Också.)

lördag 7 september 2013

Noteringar från en något haltande stol

Jag sover, fast jag sa att jag inte skulle kunna sova utan dej. Anteckna det. Jag sitter på den här stolen så mycket att jag är hälften kött, hälften trä. Utanför blir björkarna tunga av gult. Notera det i den stora liggaren, den med ränderna. Skriv ner sädesärlans ankomst och hur länge den stannar. Vad jag åt till frukost (ägg), lunch (ägg) middag (ägg, nej, gröt). Teckna antalet drinkar. För många. Bot mot malaria, mot ett brustet hjärta. Jag vet att dagarna går, för en dag är dammen utanför fönstret frusen. Isen går som en hud över ytan. Det är inte synd om mej. Det är bara hjärtat och det läker. Skriv upp det. Ge blåmesarna och talgoxarna frön, men spara äpplena åt koltrastarna, som landar i pepparkaka och sot på uteplatsen. Dom ska ha dom fina äpplena, jag kan äta dom kantstötta själv. Koltrastarna en sällsynt gåva, ett tecken från mina gamla gudar. Anteckna det. Jag möter mej i spegeln somliga kvällar, jag är fortfarande här, fortfarande, min hand runt glaset, nu var det länge sen jag åt nåt (inte ens ägg, inte ens gröt, notera det), men jag dricker, jag får i mej vätska, värme, vätska, vila. Skriv upp det. Isen på dammen smälte i natt. Varför ska jag be om lycka? Jag sover, jag dricker. Anteckna det.

fredag 6 september 2013

Under mitt tunna skinn

En promenad vid världens ände. En promenad i akvamarin och guldockra. Skvalpvatten. En kvartett i en treoktavig skala, höljda i ett sorl, ett smutsigt sorl, jag försöker lyssna mej igenom men det är omöjligt, och jag hinner inte stanna nu, jag måste vidare. Ljuset leker på väggarna, som om jag vore i en simhall, du som älskar mej säj vad jag ska göra nu. Inget svar. En ändlös rad av skiljetecken. Jag är den sista i den här ätten, en ätt av obemärkta, dom som alltid går förbi, dom ensamma, sjaskiga. Dom bitska svaren, fötterna i en inåtvridning, vi som ser mil efter mil men aldrig tar oss nånstans. Dessa sorgliga kartläsare. En frihet i det. Och ett fängelse på samma gång. Jag kan bygga på ingenting. Jag kan räkna alla skäl till varför jag aldrig ska resa hem, det är förtisju stycken just nu and counting. Har jag sagt att jag använder kursiv text för mycket? Semikolon? Att jag förlorar mej i alltför tjocka böcker, långa tennismatcher, baseball dom nätter jag inte kan sova, att jag aldrig är här och nu, alltid nån annanstans, med nån annan, att glidningarna mellan det verkliga och det uppfunna blir skevare och längre, att jag går dit på morronen och sent på kvällen, jag går dit för det är nån som ropar och jag vill så gärna svara.

måndag 2 september 2013

Seamus Heaney

Jag ska säja det med en gång. Jag läser inte särskilt mycket poesi. Jag har aldrig riktigt förstått poängen. Och när jag nångång lånat en diktsamling har det aldrig känts bra; lite för andäktigt, lite för skenheligt. Och därmed; att jag närmat mej i ett slags brist på respekt. Jag vet inte hur jag fick tag på Glanmoresonetterna, kanske från en fyndlåda på en auktion, då när jag fortfarande köpte en kartong böcker för femti spänn, en massa skit, men enstaka guldkorn, nåt av Willy Kyrklund, ett par En bok för alla. Sonetterna, ett gult, fuktfläckat häfte, dåligt bundet, lukten av gammalt papper och tobaksrök. På engelska. Nåt jag mödosamt stavar mej igenom. Och ändå. Heaney skriver om mej. Om traktorer, fåglar i skymningen, fläderbärsbuskar. Om sjörapporten, ingen kan som han sjunga fram stationerna Dogger, Rockall, Malin, Irish Sea och avsluta det med collapse into a sibilant penumbra. Inte visste jag vad det betydde. Det vet jag fortfarande inte. Men det är den vackraste meningen jag känner till.
Den enkla, lugna rytmen. Ett land som försvinner, en kust med flämtande ljus, en skör kust som rister och stampar i dom tidiga höststormarna. Ett land som försvinner, som det är bråttom att skriva om, tala om, sjunga om. Som han har skrivit klart om. Nu får nån annan ta vid. Han är färdig, han går nu, längs med vägen, han ska rasta lite längre fram, han är vid gott mod liksom mumlande för sej själv: Minches, Cromarty, The Faroes och sen hör jag inte mer.