fredag 6 september 2013

Under mitt tunna skinn

En promenad vid världens ände. En promenad i akvamarin och guldockra. Skvalpvatten. En kvartett i en treoktavig skala, höljda i ett sorl, ett smutsigt sorl, jag försöker lyssna mej igenom men det är omöjligt, och jag hinner inte stanna nu, jag måste vidare. Ljuset leker på väggarna, som om jag vore i en simhall, du som älskar mej säj vad jag ska göra nu. Inget svar. En ändlös rad av skiljetecken. Jag är den sista i den här ätten, en ätt av obemärkta, dom som alltid går förbi, dom ensamma, sjaskiga. Dom bitska svaren, fötterna i en inåtvridning, vi som ser mil efter mil men aldrig tar oss nånstans. Dessa sorgliga kartläsare. En frihet i det. Och ett fängelse på samma gång. Jag kan bygga på ingenting. Jag kan räkna alla skäl till varför jag aldrig ska resa hem, det är förtisju stycken just nu and counting. Har jag sagt att jag använder kursiv text för mycket? Semikolon? Att jag förlorar mej i alltför tjocka böcker, långa tennismatcher, baseball dom nätter jag inte kan sova, att jag aldrig är här och nu, alltid nån annanstans, med nån annan, att glidningarna mellan det verkliga och det uppfunna blir skevare och längre, att jag går dit på morronen och sent på kvällen, jag går dit för det är nån som ropar och jag vill så gärna svara.

4 kommentarer:

  1. Du skriver så fantastiskt att jag saknar ord.

    SvaraRadera
  2. Dessa sorgliga kartläsare. En alltigenom suverän text.

    SvaraRadera
  3. Man går och väntar på dina texter. De dagar de kommer är som en liten fest.

    SvaraRadera
  4. Utvandrad från Sverige sedan 18 år, min holländska man och halvsvenska dotter pratar svenska, men visst saknar jag språket, mer på djupet. Och så hittade jag en dag din blogg, och du skriver så starkt att det nästan gör ont i mig. Fantastiskt, tusen tack! Det handlar om språket, sinnelaget, allt...

    SvaraRadera